Odalbonden är en av mina favoritdikter. Den skrevs år 1811 av Erik Gustaf Geijer. Dikten är en hyllning till den strävsamme medelklassaren, i det här fallet en jordbruksföretagare, som får nationen att fungera trots överhetens missgrepp och vansinniga infall. 

Att odalbonden själv betraktade sig som medelklassare, varken ”herre” eller ”dräng”, deklareras redan i inledningen: 

Vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund,
Och är helst min egen man. 

Odalbonden vet att han inte är rubrikstoff (”Man spör om mig ej stort”). Han vet också att han ingår i ett stort och betydelsefullt kollektiv – ”Och mina bröder likna mig, Var en uppå sin ort” – och att det är detta kollektiv som både försörjer landet och som får lida när tingen går snett: 

Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det – brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
Och blöder det – blodet är vårt. 

Eliterna stökar bara till det för odalbönderna: 

De väldige Herrar, med skri och med dån,
Slå riken och byar omkull;
Tyst bygga dem Bonden och hans son,
Som så uti blodbestänkt mull. 

Eliterna käbblar om hur bruttonationalprodukten ska fördelas men för odalbonden är detta självklart. Envar ska ha det han själv dragit ihop: 

De lärde, de rike de bråka sitt vett
Att röna vars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett,
Och som man värjt med sitt blod. 

Odalbonden är dock inte helt nyliberal utan tycker att det är rimligt att betala lite skatt: 

Vad rätt är, ger jag Gud och Kung,
Och njuter resten fritt. 

Geijer var inte den förste att hylla medelklassen. Aristoteles hade uppfattningen att det bästa samhället är det som styrs av medelklassen och dess värderingar eftersom både överklassen och underklassen inte kunde tänka på annat än hur de, var och en på sitt sätt, skulle komma åt frukterna av medelklassens produktiva arbete och således paja hela incitamentsstrukturen i samhället.  

Det finns, mig veterligen, i Sverige inga makthavare eller inflytelserika tänkare som ärar den svenska medelklassen efter förtjänst. Det är medelklassen som genom sitt dagliga, flitiga arbete får nationen att överhuvudtaget fungera. Att vi får mat på bordet och varmvatten i duschen och kläder som kan hålla kylan borta beror inte på politikerna eller på välfärdsadministratörerna och deras klienter och ej heller på skrikiga aktivister av typ Extinction Rebellion. Alla dessa klarar sig för att medelklassen ”reder för landet den närande saft” och delar med sig av sitt bröd.  

Om Sverige ska överleva som välordnat och rimligt välbeställt land bör vi gemensamt ära och tacka vår tids odalbönder, alla dem som gnetar, uppfostrar barn, tar sig till jobbet även om det känns motigt och därtill tvingas försörja de horder av PK-ister som hånar dessa medelklassare och skäller dem för rasister.