Jag har alltid tyckt att ”Arbetet” (så hette socialdemokratins mediala flaggskepp under mer än 100 år) är ett underligt namn på en tidning. På de flesta språk jag känner till är ordet ”arbete” mer negativt än positivt. Arbete kan visserligen vara roligt och utvecklande men ofta är det slitsamt, tråkigt och hälsofarligt. Får människor välja själva brukar de göra andra saker än att arbeta. 

Syndikalisternas tidning hette ”Arbetaren” vilket låter mer logiskt. Arbetaren är en hedervärd figur som gör det som måste göras och frukten av hans slit är, förutom en månadslön på bankkontot, ekonomisk utveckling för landet och varor i butikerna.  

Även öststatskommunismen hyllade arbetaren och hans dygder, mer än arbetet i sig. Jag minns Andrzej Wajdas film om Marmormannen, en mönsterarbetare under 50-talet som murade fler tegelstenar än någon annan till gagn för socialismen och därför utsågs till nationens hjälte.  

Men i Sverige var själva arbetet något gott. Det som förverkligade människan och gav henne mening. Marx beskriver lönearbete som alienerande (främlingsskapande) men för socialdemokratin var det frånvaron av arbete som ledde till främlingskap. Arbetet gav identitet. Kanske en faktor som förklarar varför man lyckades så mycket bättre än kommunismen och syndikalismen. 

Socialdemokraternas löfte till arbetarklassen bestod i ett grundläggande skydd mot svält och umbäranden – ett mer realistiskt mål än det klasslösa samhället. Samtidigt måste man säkerställa att de fortsatte jobba. Från ett strävsamhetsideal som redan fanns i bondekulturen, kombinerat med en gnutta luthersk moral, lyckades man skapa något som liknade en ”arbetskult”. Jämfört med klasskampen hade det uppenbara fördelar. Arbetsgivare och arbetstagare fann i arbetets välsignelse en gemensam nämnare, en anledning att samarbeta istället för att slåss. Den ledande dagstidningen fick namn efter det man uppfattade som det finaste i livet: Arbetet.

Arbetskulten byggde landet och grundade vårt välstånd och förtjänar naturligtvis respekt, men får idag en del absurda konsekvenser. Det blir till exempel viktigare att ”sätta folk i arbete” än att arbetet skapar mervärde. Den som går till arbetet varje morgon ses som ”vinnare”, medan den som är arbetslös möts av medlidande – oavsett om arbetet ger några ekonomiska fördelar eller inte. Man tar liksom för givet att människan ”vill” arbeta och är olycklig när hon inte gör det. Samtidigt har Socialdemokraterna förvandlats till ett intresseparti för den icke-arbetande delen av befolkningen, vilket låter som en motsägelse.

En viktig skillnad mellan Sverige och många andra länder ligger i synen på arbete. Jag hörde en historia om en saudisk man på besök i Sverige, som förvånades över hur folktomt det var på gatorna. Han fick förklaringen att alla befann sig på sina arbeten, vilket förvånade honom ännu mer. I Saudiarabien ses det knappast som ett privilegium att arbeta. Tvärtom anses den priviligierad som kan sitta på kaféer under eftermiddagen och låta jobbet skötas av gästarbetare. Är man fattig måste man förstås jobba men arbete ”adlar” inte på samma sätt som i Sverige, det ”degraderar”. En somalisk bekant, som växt upp i en gästarbetarfamilj i Saudi, kan berätta hur människor med enkla jobb ses som ”slavar” snarare än ”hjältar”.

Idén att arbetet är livets högsta goda lever starkast kvar hos den generation som föddes före 1960. När vi säger att välfärden hotas av en ålderstigen befolkning är det inte bara åldrandet som utgör ett problem, utan att ”fel” människor åldras. Den arbetskult som gjorde det möjligt att bygga sossesverige, har bara i begränsad utsträckning gått i arv till nästa generation. Och den saknar motsvarighet i de kulturer som i högst antal invandrat till Sverige.

Numera arbetar man av ”rationella” skäl: För att det inte finns bidrag som täcker ens levnadskostnader. För att man vill ha pengar. För att kriminalitet inte upplevs som ett alternativ. Eller för att man haft turen att hitta ett arbete som man faktiskt njuter av. Arbeten som varken är njutningsfulla eller välbetalda kommer snart ingen att vilja ha – med mindre än att man hotas av svält och umbäranden.