Mainstreammedierna verkar äntligen ha förstått att Fria syriska armén (FSA) inte är ”moderata” rebeller som slåss för demokrati. Aftonbladet publicerade till exempel en video som visar hur FSA-soldater avrättar en bakbunden krigsfånge.

Turkarna invaderar alltså norra Syrien med hjälp av dessa syriska rebeller. Journalisten Magda Gad på Expressen rapporterar att dessa, som hon kallar ”Turkiets fotsoldater”, har rest IS-flaggor på vägen där de dragit fram. Jag har sett videoklipp som visar hur FSA-soldater ropar Allabu akbar och slagordet ”baqiya”, som betyder ungefär ”vi håller stånd” och började användas av IS i betydelsen ”kalifatet kommer att bli kvar”.

Många är förvånade över att kurderna har allierat sig med Assad mot Turkiet. Det är inte jag – under i stort sett hela inbördeskriget har kurderna intagit en neutral position till Assad, samtidigt som man haft blodiga strider med FSA, IS, Al-Qaida och andra sunniextremistiska rebellgrupper.

Det här beror på att den syriska regeringen och kurderna har ett gemensamt intresse av att hålla nere den sunnitiska islamismen som varit upprorets bränsle ända från början. De flesta kurder är visserligen sunniter, men de värdesätter sin kulturella, språkliga och sin etniska identitet.

Den turkiska invasionen syftar till att utplåna de kurdiska styrkorna där och upprätta en turkkontrollerad zon dit flyktingarna kan återvända. Det innebär ett demografiskt hot mot den kurdiska drömmen om ett självständigt Rojava, så kallas området på kurdiska. De syriska flyktingarna är till största delen sunnitiska araber som sympatiserar med upproret.

Minoriteterna i Syrien har till stor del samlats kring Assad och den syriska flaggan på grund av det gemensamma hotet från den sunnitiska islamismen. Relationerna mellan alawiter, shiiter, druser, kristna och kurder med flera kan sinsemellan vara si och så där, men allihop ser den sunnitiska islamismen och dess kalifatprojekt som Det Stora Hotet.

Känslan av att vara utsatta för ett gemensamt hot från rebellerna har gjort att minoriteterna utvecklat en inbördes sympati, även i Irak där en liknande konflikt har pågått ännu längre än i Syrien. Shiiter och kristna irakier kommer samman och sörjer sina offer och reser flaggor med ikoniska bilder på Imam Ali och Kristus Jesus sida vid sida. Ali är shiismens helgon par excellence.

FSA har aldrig varit ”moderata”, utan upproret i Syrien har ända sedan begynnelsen dominerats av sunnitisk islamism och sekterism. Slagorden har hela tiden varit religiösa och sekteristiska med stort hat riktat mot minoriteterna, framför allt alawiterna. Det här kan man se om man går tillbaka och tittar på demonstrationerna under den så kallade ”arabiska våren”.

Familjen Assad är alawiter; Bashar och hans far, den föregående presidenten Hafiz. Alawismen är en särskild variant av shiitisk islam. Alawiterna blev förföljda och förtryckta när Syrien styrdes av det ottomanska, sunnitiska kalifatet.

Det har aldrig funnits någon sekulär och demokratisk väpnad grupp i Syrien som slagits mot Assads styre. Allt som funnits är olika nyanser av sunnitisk islamism. I de områden som kontrolleras av rebeller har det sett ut som Somalia under Al-Shabab och Afghanistan under talibanerna.

Det har skett en dramatisk förändring i Mellanöstern sedan Saddam störtades i Irak år 2003. Irak har styrts av sunniter ända sedan ottomanerna tog Bagdad från safaviderna 1533. Men idag styrs Irak av shiiter och står Iran nära. Ett shiitiskt block har uppstått, ibland kallat ”den shiitiska halvmånen”, som sträcker sig från Iran genom Irak, Syrien och Libanon. Iran är den starkaste makten i detta block.

Under ytan lever alltså en gammal konflikt kvar – mellan ottomanerna och safividerna, mellan det turkiska, sunnitiska kalifatet och det persiska, shiitiska riket.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)