Gatestone Institute med sajten gatestoneinstitute.org är ett peststämplat ställe som det är skamligt att ens besöka, vilket jag har gjort. Texten på peststämpeln varnar för fejk news, alltså påhittad information som syftar till att skrämma besökaren, mig i det här fallet, och förmå honom att misströsta om etablerade institutioner och anamma populistiska idéer.

I det här fallet lyckades i varje fall det första ledet. Jag blev orolig för att inte säga mörkrädd när jag insåg vilka faror Europeiska Unionen utsätter sina medlemmar för genom att inta en, som det verkar, snorkig och överlägsen attityd mot ett land som troligen är mycket farligare än EU verkar fatta, nämligen Turkiet.

Turkiet vill bli medlem av EU men EU är inte särskilt trakterat. Dels slarvar Turkiet med de mänskliga rättigheterna, dels skulle, fruktar man, EU-länderna översvämmas med turkiska medborgare om dessa fick fritt tillträde.

Så långt är allt gott och väl. Turkiet vill bli medlem i EU och EU nekar medlemskap. Sådär skulle parterna kunna hålla på i evighet. Men nu kompliceras relationen på ett potentiellt förödande sätt av att EU har valt att göra sig helt beroende av Turkiets välvilja. Det mest oroväckande är kanske att EU i sin arrogans trots detta inte aktar för rov att reta Turkiet genom att sätta sig på höga hästar och hålla fram moraliska pekpinnar.

Efter migrantvågen på en miljon personer år 2015 förstod EU att flödet måste kontrolleras och vidtog ett antal åtgärder varav den viktigaste var att blockera migrantrutten från Turkiet via Grekland. Den 18 mars 2016 tillkännagav EU och Turkiet en överenskommelse enligt vilken alla ”irreguljära” migranter från Turkiet till de grekiska öarna ska återsändas och EU betala Turkiet sex miljarder euro fram till slutet av 2018. Vidare skulle arbetet med Turkiets EU-ansökan återaktiveras. Parterna skulle ”re-energise the accession process”.

Det fungerade. Migrantflödet från Turkiet förvandlades från en flod till en stilla bäck. Den grekiska ön Lesbos tog emot 210 000 migranter i oktober 2015 vilket sjönk till 10 000 personer i augusti 2019.

Men EU släpade benen efter sig när det gällde Turkiets medlemsansökan. Kanske hade EU aldrig menat allvar med det där om ”re-energise” men känt sig desperat att få stopp på migrantflödet från Turkiet. Europa vill i verkligheten inte ha Turkiet som medlem. Bayerns finansminister Markus Söder varnade för att miljontals kurder skulle komma till Europa. ”Vi skulle importera en turkisk konflikt. Det skulle komma färre migranter med båt, men fler med flyg”.

Den 13 mars i år förklarade Europaparlamentet att det ville ”avsluta anslutningsförhandlingarna med Turkiet” på grund av att Turkiet inte är rumsrent:

Europaparlamentet är fortfarande allvarligt bekymrat över Turkiets svaga förmåga när det gäller att upprätthålla mänskliga rättigheter, lagstyre, medias frihet och bekämpningen av korruption och dessutom över presidentsystemets totala makt.

Nu tycks turkarna ha tappat humöret. Detta är kanske fejk news ty Gatestone länkar på denna punkt till källor som jag inte kan kontrollera eftersom de är på turkiska. Den 22 juli i år ska den turkiske utrikesministern ha sagt att Turkiet drar sig ur överenskommelsen om migranterna eftersom EU inte hade hållit sitt löfte att låta innehavare av turkiska pass besöka Europa utan visum. ”Vi tänker inte stå och vänta utanför Europas dörr”, sa han.

Ungefär samtidigt hade Turkiets inrikesminister varnat Europa (och även detta är från en turkisk källa):

Vi står inför den största migrationsvågen i historien. Om vi öppnar slussarna kommer ingen europeisk regering att överleva mer än sex månader. Vi råder dem att inte fresta vårt tålamod.

Det är kanske fejk news. Om turkarna menat allvar med att släppa på migrantflödet som år 2015 – eller ännu värre – så hade de väl framfört hotet på något annat språk än turkiska som bara Gatestone Institute kan läsa? Och så borde det väl ha varit förstasidesnyhet i varenda europeisk tidning?

Men tänk om det inte är fejk news. Tänk om vi ovetande står och väntar på en syndaflod som EU vetat skulle komma men inte omtalat och inte åtgärdat.