Ord behövs för att gestalta en världsbild, för att förklara en ideologi. Vänstern och modernismen har tagit ifrån oss en hel vokabulär vi behöver för att visa vilka vi är och hur vi föreställer oss den värld vi vill leva. Orden finns. Men vi måste ge dem liv igen. Ett område vars bortglömda terminologi känns extra viktig att återuppliva är det som har med omdöme och förnuft att göra. Bristen på omdöme måste vi också kunna beskriva. Ord som ”vanvett” och ”besinningslöshet” känns tyvärr alltmer relevanta att återigen börja använda.

Ord räknas. Har vi inte ord blir det svårt att uttrycka det vi känner, det vi ser, det vi kanske anar eller tycker oss förstå. Orden artikulerar och preciserar tanken, de förmedlar tankar från en människa till en annan.

Ord behövs alltså för att gestalta en världsbild, för att bejaka en ideologi. ”Hen” är exempelvis ett nyord som syftar till att motverka bilden av att mänskligheten är uppdelad mellan män och kvinnor. Antingen vill hen-sägarna tona ned skillnaden mellan könen eller också vill de till och med vill ifrågasätta tanken att det bara finns två kön.

Vi som vill se ett nygammalt Sverige som befriar sig från utopisk vänstermodernism måste också bli medvetna om språkets kraft. Om 2020-talet ska bli ett decennium för en svensk renässans kanske det också måste bli ett decennium för det svenska språkets renässans. Mer precist handlar det om ett språk som gått förlorat, om en vokabulär som gått förlorad. Det finns nämligen ord och uttryck vi tappat bort men som borde börja användas igen.

Som gammal språklärare vet jag att det alltid blir ett problem när man närmar sig den här typen av ämnen att göra skillnad mellan orden och den verklighet de betecknar. Talar vi om orden eller om deras betydelser? Svaret är här att vi talar om båda, men att vi utgår från orden. Språket är nämligen en listig genväg till verkligheten: Har vi orden kan vi tala om verkligheten. Vi kanske kan uppfatta eller ana en verklighet vi inte kan artikulera, men det blir svårt att betrakta den, att förstå den om vi inte har de ord som krävs för att gestalta den.

Den utopiska vänster som under de senaste tio åren hållit vår offentliga debatt och vår undervisning vid skolor och universitet i ett järngrepp har naturligtvis sin egen vokabulär. Det är den vi hör i det offentliga samtalet och det är den som beskriver vårt samhälle i termer av hierarkier, ojämlikhet och offerskap. Det är också den som beskriver kunskap som vårt enda rationella förhållningssätt till verkligheten. Alla politiska beslut ska fattas på basis av det man vill få oss att tro är vetenskaplig kunskap. För att göra motstånd behövs en annan vokabulär. Vi kan använda oss av deras vokabulär också. Men risken är då att vi spelar på deras planhalva och därmed implicit accepterar giltigheten av deras världsbild. Detta kan förvisso ha sina poänger eftersom vänstern nu faktiskt blivit den nya makt som vi alla måste göra uppror mot, men det finns också en annan vokabulär, en annan syn på världen, en vokabulär som är vår egen och som vi måste försöka blåsa liv i igen.

Låt oss ta ett exempel på ett ämnesområde – ett ”semantisk fält” – vars terminologi är relativt frånvarande i den samtida svenskan. Ett semantiskt fält är helt enkelt ett ”betydelsefält”, en aspekt av verkligheten som en grupp ord eller kanske uttryck refererar till. Och det exempel jag vill ta är allt som har med omdöme och förnuft att göra.

Men vad är då ett ”omdöme”? I grund och botten förmedlar ordet betydelsen av ett ställningstagande inför något som kräver granskning, kunskap och kanske erfarenhet, men som inte kan sägas bygga på absolut vetande. Man gör inte en bedömning att två plus två är fyra. Däremot kan man göra en bedömning som säger att en viss person är lämplig att anställa eftersom han eller hon verkar ha de kvalifikationer som krävs. Man bedömer också mer komplexa arbeten som görs vid universitet som exempelvis uppsatser eller avhandlingar. Att lita på en bedömning kräver tillit till den bedömandes saklighet, kunnighet och erfarenhet. Man förstår att det finns ett mått av subjektivitet i bedömningen, men litar på den i alla fall.

Detta är något som den moderna vänstern avskyr. Dels för att det i vårt traditionella samhälle mest var män som innehade de positioner i samhället där professionella bedömningar gjordes, men också för att man misstror det erkännande av kompetens och därmed av social prestige som omdömets eller bedömandets värde inbegriper. Vänstern tror helt enkelt inte på det objektiva omdömet: ingen människa är neutral, tänker man, inför någon annan eftersom våra mellanhavanden alltid styrs av de positioner vi intar till varandra i de olika sociala strukturer som definierar oss i förhållande till varandra.

Men vi tar lite vokabulär här. För nu gäller det för oss som tror på omdöme och förnuft att hitta tillbaka till den tankevärld där omdömet hade ett värde.

Den som har omdöme kan sägas vara en omdömesgill person. Det är alltså en person som har omdömesförmåga eller ibland till och med omdömesgiltighet. Det är en person som har gott, sunt, friskt, moget, säkert omdöme. Och en sådan person kan bilda sig ett omdöme om något. Han eller hon kan också ha omdömessäkerhet eller omdömesskärpa.

Omdömesförmågan kan även beskrivas med termen urskillning (ibland urskiljning). Urskillning är något mer precist än omdöme på så vis att omdömesförmågan prövas i handlingen att skilja ut något från något annat. Det handlar om att urskilja skillnader och att kanske därigenom känna igen det man söker efter eller kanske det som är värt att söka efter. Vilka tecken i tiden skulle med andra ord en omdömesgill politiker urskilja såsom varande mer betydelsefulla än andra? Om urskillningsförmågan saknas kommer beslut att fattas på fel grunder och då kommer kanske resurser att satsas utan urskillning eller kanske urskillningslöst.

När man talar om omdöme och urskillning talar man också om vett och förnuft. Vett är ungefär det samma som just förnuft, eller förstånd, tankeförmåga, fattningsförmåga och vår redan nämnda omdömesförmåga. Man talade förr om folkvett, om bondvett. Man sa att någon var vettlös, att något var vanvett, att ett politiskt förslag kunde vara vanvettigt. En människa kunde förlora vettet, tappa vettet, eller kanske vara en vettvilling eller en vettvill person.

Förstånd beskrivs av Svenska Akademiens Ordbok (som jag använder mig av här) som varande detsamma som omdömes- och slutledningsförmåga, tankeförmåga och fattningsförmåga. Man kan ha ett gott förstånd, ett klart förstånd, men tyvärr också ett klent eller fattigt förstånd. Något kan gå över vårt förstånd, och vi kan tala som vi har förstånd till. Som människa förväntas man bruka sitt förstånd för naturen har nämligen utrustat oss med ett visst förstånd.

Besinning är också ett fint gammalt svenskt ord som åter borde komma i bruk. Besinning är eftertanke, tankereda, sinnesnärvaro. En människa kan försöka besinna sig eller hon kan försöka besinna de problem hon står inför. Besinning är också självbehärskning och måttfullhet. Tyvärr kan människor också vara besinningslösa, det vill säga totalt tanklösa, vettlösa och hejdlösa.

Är det inte uppenbart att den här terminologin äger en skrämmande aktualitet? Inte på så vis att vi ser eller hör de här orden i vår samtids offentliga samtal. Men däremot för att de fångar en problematik som vi känner alltför väl: nödvändigheten för ett hållbart och harmoniskt samhälle att odla omdöme och förnuft. Moderniteteten tycker inte om omdöme. Den vill ha ”kunskap” (lycka till!). Den tycker heller inte om att vi besinnar oss och begagnar vårt vett och vårt förnuft. Den vill att vi ska brinna för förändring.

Nu står vi här i ett på många sätt vettlöst samhälle där vi trodde oss göra det rätta eftersom ”forskning visar” att all skepsis mot förändringar bara bygger på maktstrukturer där de redan besuttna bara vill behålla sina priviligierade positioner. Jag säger inte att det inte ligger någonting i detta. Men som de förnuftiga och omdömesgilla svenska män och kvinnor vi är borde vi ha initierat alla förändringar med försiktighet och måtta. Nu gjorde vi inte det. Och nu måste vi återigen lära oss att hitta tillbaka till urskillning och omdöme. Att hitta tillbaka till orden som beskriver det vi saknar kan vara ett viktigt steg på vägen