Dagens Nyheter hade en artikel om en rysk skolpojke i sibiriska Krasnojarsk som klippt sig som Zlatan Ibrahimovic, alltså med rakade sidor och en stor hårknut i nacken.

Lärarinnan tyckte att det var en ”utmanande, omanlig och västimporterad” frisyr. Skolan bestämde att pojken fick studera hemma tills han klippt sig. Rektorn sa: ”Han vill förverkliga sig själv. I morgon vill alla andra också göra det. Hur kommer det då att se ut? Vad gör vi om någon vill förverkliga sig själv genom att slå till någon?”.

Dagens Nyheter rapporterar att skolmyndigheterna i Krasnojarsk enligt obekräftade uppgifter sedermera ändrat sig och låtit pojken gå i skolan trots Zlatan-frisyren. Så kanske kan man andas ut och hoppas att även det ryska bigotteriet kan vara på utdöende.

Händelsen passar väl in i det västerländska samhällets etablerade självförståelse där det ingår någon variant av den amerikanske forskaren Abraham Maslows så kallade behovstrappa som presenterades år 1943. Trappan ser ut så här och teorin är att mänskligheten med ökande välstånd flyttar sina behov uppåt i trappan:

När människorna har fått maten och den samhälleliga säkerheten garanterade så kan individerna klättra vidare och börja intressera sig för sådant som självförverkligande. I det perspektivet går den ryska rektorn att begripa. Ryssland är ännu ett jämförelsevis fattigt land och rektorn lever kvar på en nivå där man ännu inte börjat acceptera självförverkligandet som ett legitimt mål utan betraktar sådana strävanden som ett slags perversitet. Men som tur är börjar även Ryssland moderniseras varvid toleransen för tidigare motarbetade beteenden ökar. Snart kanske till och med Prideparader blir tillåtna i Moskva.

Men vid närmare eftertanke är jag inte så säker på rimligheten i det etablerade samhällets självförståelse. Frågan är om vi inte här står inför en av grundbultarna i den moderna västerländska föreställningsvärld som till en början – på sjuttiotalet kanske – verkade så löftesrik men nu tycks fräta på västerlandets tro på sig själv. Den grundbult jag talar om är uppfattningen om vad individen är till för. Förut var individen inte bara till för sig själv utan även – i vissa fall, till exempel om det blev krig, ännu mer – för sin grupp, sitt kollektiv, sitt folk, sin nation. Nu är individen till bara för sig själv med målet att maximera sitt självförverkligande.

Jag börjar tro att hela Maslowsyndromet är feltänkt och detta på två sätt. Det ena och lite banala sättet är att tillvaron i verkligheten inte är som en trappa i bemärkelsen att det steg som är taget är förverkligat en gång för alla. Bara för att många drömmer om självförverkligande så är det inte så säkert att tryggheten och gemenskapen eller ens maten och taket över huvudet är säkerställda. När människor som sniffar på Maslows högsta trappsteg upptäcker att de samtidigt står med en fot kvar längre ned i trappan blir de misslynta och skyller på andra, till exempel ”samhället”, för att deras liv inte är så väl tillrättalagt som de anser sig ha rätt att kräva. De känner sig kränkta över att inte ha fått sina rättigheter tillgodosedda.

Det andra sättet på vilket det maslowska tänkandet fallerar är att det där självförverkligandet i verkligheten inte alltid uppträder som den befrielse vi hade hoppats på. Vi trodde att självförverkligandet skulle frigöra oss från tvånget att bry oss om andra människor och i stället leda oss in i ett slags semester från besvärliga krav från våra gemenskaper. ”Ingen människa är en ö” sa den engelske 1600-talspoeten John Donne men vår tids förhoppning, särskilt bland unga människor, har varit att var och en skulle få rätten att vara en egen, oberoende ö där han i frihet skulle klättra i berg, gå på konstnärsutbildning eller kravlöst chilla med polarna.

Dessutom, och detta är det mest förödande av allt (och därtill något som jag har svårt att förklara), har alla de nya möjligheterna till självförverkligandet en tendens att förvandla sig till besvärliga krav. Av en händelse hade Dagens Nyheter några dagar efter nyheten om Zlatan-frisyren en rapport om förlossningsdepressioner, en allt vanligare psykisk åkomma som jag aldrig hade hört talas om men som uppenbarligen är en helt etablerad diagnos som under lång tid kan drabba unga mammor och pappor. Mer än var tionde mamma och nästan lika många pappor hemsöks. Så här säger psykologiforskaren Maude Johansson:

[Forskningen] tyder på att det är samhällsutvecklingen de tio senaste åren som bidragit till att fler är deprimerade. De vuxna upplever numera högre krav på sig själva att vara bra föräldrar, men också på att göra karriär och vara i god fysisk form… Jag tänker på småbarnsföräldrar som är ute på löprunda med barnvagnen i ena handen och mobilen i den andra.

Extra stressande är kravet på att föräldrarna ska gilla föräldraskapet: ”samhälle, vänner och familj förväntar ju sig att man som förälder ska glädja sig över det nyfödda barnet”.

Självklart är en baby ett ovälkommet stök för unga människor som vill ha tid att förverkliga sig själva. Men säg det samhällsproblem som inte erbjuder möjligheter för det välfärdsindustriella komplexet att flytta fram positionerna. Vid Akademiska sjukhuset analyseras ”hur gravida kvinnors hjärnor beter sig vid depression” med hjälp av magnetresonanskamera. ”Forskning om gravida kvinnors depression [kan] hjälpa oss att ta fram bättre behandling också för dem som lider av förlossningsdepression”, säger en forskare. Hittills har forskningen kommit fram till att de deprimerade föräldrarna bör ha ”ett brett nätverk” så att det finns ”någon som kan städa eller laga mat om du inte orkar”.

Tidigare i mänsklighetens historia förverkligade folk sig själva, även om uttrycket inte fanns, genom att anpassa sig till ett kollektiv. Primitiva folk ordnade initiationsriter när barn blev vuxna och skulle inlemmas i vuxenkollektivet. Själv har jag gjort lumpen och Gud nåde den rekryt som inte var korrekt klippt. En utskällning av styckjunkare Jansson var inget att leka med. Lumpen var motsatsen till det individuella självförverkligandet. Den enskilde soldaten var inget värd utan han förväntades offra sig för kollektivet om det blev krig. Att försöka markera sin individuella särställning var nästan som en sorts vapenvägran.

Folkhälsomyndigheten oroar sig över den ökande psykiska ohälsan:

Andelen 13- och 15-åriga flickor och pojkar i Sverige som rapporterar återkommande psykosomatiska symtom har fördubblats sedan mitten av 1980-talet. I psykosomatiska symtom ingår sömnsvårigheter, nedstämdhet, irritation, nervositet, huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen och yrsel. År 2013/14 rapporterade över hälften av de 15-åriga flickorna och närmare en tredjedel av pojkarna i samma ålder psykosomatiska symtom… Jämfört med andra nordiska länder har ökningen av psykosomatiska symtom varit mer omfattande i Sverige.

Tänk om hela snacket om Maslows trappa och självförverkligandet bara är en list som vårdapparaten iscensatt för att säkerställa klientunderlaget. Den ryska rektorn hade kanske rätt i sitt instinktiva avståndstagande från Zlatan-frillan.