Jag är tacksam att det är så många som har lust att läsa mina texter. Antalet läsare beror, visar det sig, till stor del på ämnet. När jag skriver slagkraftiga och känslomässiga saker om migrationstrassel och om makthavarnas inkompetens och uselhet kan jag få uppemot 10 000 läsare. När jag gör mig till filosof och säger något om Aristoteles eller Ordspråksboken så krymper läsekretsen genast till 2 – 3 000 personer (som å andra sidan är bildade och därför ofta säger emot).

Min tacksamhet beror på att mitt självpåtagna skrivaruppdrag tvingar mig att hålla ögonen öppna så att jag varje dag har något tillräckligt intressant att säga. Ibland är det förstås småsaker. Men småsaker är inte att förakta när man försöker lägga samhällets tusenbitarspuzzel. Det är ett himla pillande med att upptäcka bitarna och få dem på plats. Låt mig ge ett exempel som under dagen fyllt mig med tillfredsställelsen att jag förstått något som jag tidigare inte riktigt begripit. Saken har för mig varit som en otillräckligt utforskad fläck på kartan över vårt samhälle, ett Antarktis före Amundsen.

Det handlar om klimatfrågan, alltså oron för att av människan orsakade utsläpp av koldioxid ska få katastrofala effekter på klimatet och därmed människans fortsatta existens på jorden. Är denna oro en vänsterfråga eller en högerfråga?

För att ens börja tänka på saken måste man bestämma sig för vad man menar med höger och vänster. Om man menar det som Karl Marx och de tidiga socialdemokraterna avsåg, det vill säga den rörelse som stödde arbetarklassen respektive den rörelse som stödde kapitalistklassen, så är frågan svår att besvara. Både arbetare och kapitalister är människor och båda sorterna drabbas om jorden dör koldioxiddöden.

Men om man i stället använder begreppen vänster och höger i modern bemärkelse där vänster betyder sådana som tycker att politikerna ska ha mer makt och staten större intäkter och uppgifter och höger sådana som vill behålla sina pengar och tycker att staten bestämmer för mycket, alltså i stort sett de nettoskattebetalande medelklassarna, så är frågan lättare att besvara. Detta inskärptes i min skalle för bara några dagar sedan.

Jag var på besök vid ett lunchseminarium på Sveavägen 68 i Stockholm, det socialdemokratiska partiets högkvarter, där tankesmedjan Tiden presenterade ett antal synpunkter som smedjan ansåg borde vara vägledande för socialdemokratiska partiet när partiet förhöll sig till januariöverenskommelsen. (Nej, det handlade inte om att på alla punkter följa överenskommelsen enligt det fastställda avtalet utan i stället att börja glida i frågor som tankesmedjan betraktade som avvikelser från en sann socialdemokratisk politik.)

Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg var närvarande för att framföra synpunkter på tankesmedjans arbete. En av hans synpunkter gällde just klimatfrågan. Och då sa han alldeles tydligt (jag citerar från minnet):

Klimatfrågan är en klar vänsterfråga eftersom det kommer att krävas enorma statliga insatser om vi ska ta oss an hela detta problemkomplex. Det är bara vänstern som vill och kan göra det.

Min troligen inte så förskräckligt skruvade tolkning av detta är att vänstern – i ovan angiven bemärkelse – vill att politikerväldet och staten ska få större makt och koncentrerar därför sitt politiska engagemang till frågor som till sin natur kräver en förstärkning av staten. Alla frågor är inte sådana. Tankesmedjan Tiden föreslog exempelvis nationellt tiggeriförbud – det enda förslaget som förvånade mig – något som knappast kräver höjda skatter och nya myndigheter. Det tyckte Anders Lindberg var ett dumt förslag som bara skulle tilltala en del väljare. I stället föreslog han skärpta förslag om ny välfärdspolitik, något som definitivt innebär högre skatter och mer makt till politikerna. Att det rent allmänt behövdes högre skatter verkade församlingen helt överens om.

När klimatfrågan först sattes på världspolitikens dagordning – man kan nog utse FNs klimatkonferens i Stockholm år 1972 till officiell födelsedag – hade frågan, som jag minns, ingen tydlig vänster/höger-laddning. Men under det nästan halvsekel som har gått känns det alltmer som om vänstern shanghajat saken. Jag har länge gått och funderat på om det ligger till på det sättet. Anders Lindberg gav ett bra svar.

Jag är tillräckligt cynisk för att tro att många är villiga att utnyttja klimatfrågan för att främja sina intressen även om det inte finns så mycket substans i de osäkra förutsägelserna om en framtida klimatdöd. Om ett argument duger till att främja de egna intressena är människan inte så kinkig att hon besvärar sig med att ifrågasätta dess sanningshalt. Snarare anstränger hos sig för att hitta skäl för argumentets giltighet.