De svenskar som är födda på 40-, 50- eller senare tiotal tillskrivs ofta vissa egenskaper eller intressen. 40-talisterna till exempel, som knappast minns andra världskriget, var de första som växte upp i en välfärdsstat, är en väl definierad grupp. De var ställföreträdande aktivister som ville ändra på världen inte för sin egen skull utan för andras. De såg märkligt nog USA som ett större problem än Sovjet och det kommunistiska Kina.

En del av oss 30-talister var bland de sista som läste tyska som första språk och vet varför det heter medvurst, durkslag och fogsvans – obegripliga ord för de flesta av dagens svenskar. Skolan var ett mönster av ordning och inlärning. Ve den som inte höll reda på de tyska prepositionerna.

Undervisningen var standardiserad – alla kurser var desamma över hela landet och alla studentskrivningar var identiska och påbörjades på minuten samtidigt över hela landet. Där kan man verkligen tala om jämlikhet! Ett halvsekel senare kunde man fortfarande prata om lösning av ett trickigt matteproblem eller ett ovanligt uppsatsämne med jämnåriga över hela landet. Den muntliga studentexamen var ingen sinekur, oroliga flickor kunde kollapsa av stressen och några olyckliga som inte klarade muntan fick gå ut bakvägen.

Å andra sidan efter utstådda prövningar låg vägen öppen för alla oberoende av bakgrund. Som nybakad student blev man en del av ett klasslöst samhälle. Ville man göra teologisk eller militär karriär eller ägna sig åt vetenskap eller forskning var det bara att välja. På min tid fanns det räntefria lån samt särskilda statsstipendier för studiebegåvade från familjer med mager ekonomi. Ett intressant och viktigt arbete var mestadels garanterat för livet. De enda molnet på himlen var ett drygt års militärtjänst som enbart gällde pojkar. Kvinnorna skulle självklart besparas risken att dra ut i krig.

Universitetsutbildning för 30-talisterna var mer eller mindre densamma som under tidigare 1900-tal. Man fick strängt taget läsa vad man ville men de flesta kombinerade olika ämnen i grupper som passade för skolan som naturvetenskap eller främmande språk. Undervisningstimmar var få och genomgående var man hänvisad till självstudier vilket var jobbigt för de med dålig självdisciplin. Ett stort flertal av studenterna blev lärare på högstadium och gymnasium och övriga hade läraryrken som återfallsmöjlighet om man skulle fallera i mer ambitiösa karriärer.

Det politiska engagemanget var vida mindre än dagens och de flesta knogade på för att klara av sina tentamina och komma iväg för att få ett arbete och kunna försörja sig. Vänsterrörelsen som kom igång något decennium senare förde en tynande tillvaro och de flesta reagerade med avsky för Sovjets övergrepp i Östeuropa. De flesta vämjdes vid kommunismen och såg det som ett samhällshot och en utmaning mot individens frihet. Det fanns ett starkt engagemang för ett fördjupat europeiskt samarbete. Attityden till USA var genomgående mycket positiv då alla insåg att det var USA som räddade Europa från nazismen och som höll Sovjet tillbaka. De mest ambitiösa såg också en framtida karriär i USA som en möjlighet. USA var på alla sätt framtidslandet.

30-talisterna var få till antalet och idag blir det allt färre. Ålder och sviktande hälsa tar sitt. Det hör till vanligheterna att få tråkiga nyheter där vänner och bekanta lämnat det jordiska. De kära klasskamraterna blir allt färre.

De kvarvarande kämparna får allt svårare att hävda sig och få sin röst hörd i den allmänna debatten. Svenska media älskar att ålderstämpla sina offer och ibland får de inte ens något namn utan avfärdas som xx-åringen eller liknande. På det mer aggressiva nätet får de heta gubbjävel, vilket jag ofta kallas. Mitt senaste tilltalsord var ”farlig klimatförsenare” eftersom jag inte helhjärtat ställde mig bakom flickan Greta Thunberg, de nya fredagsaktivisterna eller rörelsen Extinction Rebellion. Det är tur att mina vedersakare inte är allt för belästa för då skulle de dra till med Jonathan Swifts ”struldbruggs”.

Det som håller de sista 30-talisterna kvar är en oförtruten tro på naturvetenskapen och fortsatta tekniska framsteg. Det som gläder mig allra mest är att många av dagens 00-ister, som mina egna barnbarn, har samma framtidstro som jag fortfarande har och håller sig borta från vår tids undergångsläror som postmodernismen och dess passion för totalitära läror. De tror faktiskt på framtiden och tycker att dagens aktivister är lite knäppa.