Svenska samtida skådespelare verkar ha svårt att framställa sina rollfigurer med självklarhet och naturlighet. Man försöker vara äkta och sann, men ofta blir det inte trovärdigt. Kan det vara en spegling av en samhällsutveckling där vi inte längre upplever vår tillvaro som rättfärdig och legitim? Hur gestaltar man en svensk man 2019 som bottnar i sig själv och tar sin existens för självklar?

Jag har en teori. Jag tror att vår svenska oförmåga att bottna i oss själva och att ta vår existens för självklar kommer till uttryck inte bara i en självmordsbenägen politik i förhållande till vår kultur och identitet utan också i en märkbar svårighet hos våra skådespelare att utöva sin konst med självklarhet och autenticitet. Det är som att många svenska aktörer till varje pris vill vara naturliga, men att naturligheten inte finns.

Många är stolta över att svenska skådespelare lyckas utomlands. Bröderna Skarsgård, Joel Kinnaman, Alicia Wikander och andra gör internationell film- och TV-karriär på engelska. Jag betvivlar inte att dessa personer och andra med dem besitter kvaliteter som gör dem till goda skådespelare. Men det är lätt att glömma att framgångarna utomlands till viss del kan vara ett utslag av exotism. Skådespelarnas utseende, svenskklingande uttal och även namn kan ge extra skjuts åt karriären i en bransch där det gäller att sticka ut från mängden. Att spela in film på engelska där ens främmande ursprung rent av kan bli en integrerad del av en twistad rollkaraktär (Gustaf Skarsgård i The Vikings, Mikael Persbrandt som Beorn i The Hobbit, Peter Stormare i Armageddon) behöver alltså inte vara samma sak som att med trovärdighet och på svenska spela en svensk rollfigur i en ordinär svensk miljö.

På Youtube kan man titta på en dansk parodi över svensk PK-kultur som tar avstamp i TV-serien ”Bron” (som för övrigt vunnit stora internationella framgångar). Det är som sagt i första hand det svenskt politisk korrekta och dess absurda konsekvenser för hur verklighetens ska beskrivas som förlöjligas i sketchen, men indirekt driver den också med ett svenskt överdramatiserat skådespeleri. Medan den danska manliga rollfiguren framstår som naturlig och självklar i sitt sätt att agera blir den svenska huvudpersonen (som är parodi på Sofia Helins karaktär i ”Bron”) överspelad, överdramatisk och som tagen direkt från ett seminarium där man lär sig att tala med magen och inte med halsen.

Det paradoxala är att svenska skådespelare har svårt att vara naturliga samtidigt som de verkar vilja vara just så naturliga som möjligt. Det är som att de fastnar i en pose av tillkämpad naturlighet. Se till exempel Mikael Nyqvist i Millennium-filmerna. Jag vill inte säga ett ont ord om den sympatiske och tragiskt nog bortgångne Nyqvist, men det är någonting som stör mig i den överdrivna ledigheten. Jag tror helt enkelt inte på Nyqvists rollfigur. Ett annat exempel av tillkämpad naturlighet ges av Peter Haber i Beck-filmerna. Jag tycker man känner i varje replik att Haber är osäker på hur den ska framställas. Jag övertygas alltså inte där heller. (Intressant nog diskuterar Haber de problem han upplever sig ha med att bottna i sig själv i en intervju med Mia Skäringer). Mikael Persbrandt har förstås en mer direkt framtoning. Men även hans intensiva närvaro har ett drag av att vara tillkämpad. Titta gärna på den parodi som Johan Petterson gjorde på Persbrandts skådespeleri i humorprogrammet Partaj för att förstå vad jag menar.

Jag är ingen expert på skådespeleriets teori och praktik. Jag gissar dock att man gör en skillnad inom skådespelarkonsten mellan en ansats till naturlighet (Var dig själv! Var rollen! Fejka inte!) och en strävan mot förställning (Skådespeleri är teknik! Glöm bort dig själv! Skapa en illusion!). Och det är väl heller inte så långsökt att tänka att vi i vår moderna tid där vi så gärna bekänner oss till sanning och autenticitet och har lite svårt för det där med roller och förställning gärna tänker oss att skådespelare ska vara ”sanna”. Vi vill imponeras av något som är äkta, på riktigt, ur hjärtat och ”sant”.

Vad jag försöker fånga är alltså att vi svenskar helt enkelt kanske har svårt med det där att vara självklara och äkta: Hur framställer man en svensk man som bara är sig själv och inte ber om ursäkt för det? Det kan dels handla om att vi saknar förmåga att vara autentiska och att bottna i oss själva. Det kan också lite mer subtilt handla om att vi ställer för stora krav på ”äkthet” och autenticitet och att vi inte kan acceptera att livet på många sätt består i att bli harmonisk med en roll. Det kanske är så att det är ganska svårt för en svensk man att spela rollen av en svensk man eftersom en svensk man inte är något som vare sig finns, ska finnas, får finnas eller har en naturlig och självklar plats i tillvaron? Jag spekulerar.