Det räcker med tre stora filosofer för att begripa västerlandets tänkande: Platon, Aristoteles och Jesus. Platons grundidé är att människan inte kan begripa den sanna verkligheten men att det trots detta finns en sann verklighet. Detta är innebörden av hans berömda liknelse om människorna som sitter fjättrade i en grotta med ögonen riktade mot grottans vägg och bara kan se återskenet och skuggorna av den verklighet som utspelar sig bakom deras nackar.

Denna tanke är märkvärdigt avancerad, vida överlägsen dagens postmodernistiska filosofi enligt vilken det inte finns någon sanning utan bara olika narrativ. Platon skulle ha hållit med om att människornas föreställningar är osäkra – vi ser ju bara verklighetens skuggor – men han skulle ha insisterat på att det finns en verklighet och en sanning som människan alltid måste sträva mot.

(Platon nöjde sig inte med att konstatera att det finns en sanning som människorna inte begriper. Han försökte sig också på att förklara den verklighet som inte går att förstå vilket, enligt min mening, inte blev så bra. Han hittade på att alla de företeelser som människorna upplever – katter, träd, trianglar, sånger och så vidare – bara är varianter av idealtyper, till exempel den sanna katten och det sanna trädet, kattens och trädets idé.)

I övrigt ägnade sig Platon åt att samtala med sina bekanta, särskilt den fyrtio år äldre Sokrates, om samhället och om hur livet borde levas, samt åt att nedteckna dessa samtal i ett antal dialoger.

Men om nu Platon lade en grund för vår uppfattning om världen, nämligen att vi inte kan ha någon säker uppfattning om den, återstår frågan hur människan ska förhålla sig till detta osäkra tillstånd. Här presenterar Aristoteles och Jesus två motsatta förhållningssätt, den förre en konservativ attityd, den senare en revolutionär.

Aristoteles betraktade världen som ett slags maskineri med ett oändligt antal delar som var inrättat för att sammantaget fungera så väl som möjligt. Varje del – varje katt, varje träd, varje triangel och så vidare – har sitt ändamål. Katten är gjord för att vara katt, jordägaren är gjord för att vara jordägare, slaven är gjord för att vara slav. Att det fanns slavar och herrar var inte konstigare än att det finns solar och planeter. De är olika ty de fyller olika funktioner i den välplanerade helheten.

Aristoteles dog 322 år innan Jesus föddes. Aristoteles tänkande hade satt sin prägel på världen när Jesus kom med sitt motsatta budskap som var att alla människor var bröder och systrar och jämlikar och att de skulle älska varandra som sig själva.

Vi lever fortfarande i konflikten mellan de två perspektiv som framfördes av Aristoteles och Jesus. Så kommer det också fortsättningsvis att vara eftersom det finns fog för båda perspektiven även om de är motsägelsefulla.

Aristoteles hade ju faktiskt rätt i att människor är olika funtade. Den ena passar bättre till att lösa matematiska problem och den andra är en överlägsen häcklöpare. Att bortse från olikheterna eller att låtsas att de inte existerar är bara enfaldigt eftersom den samhälleliga helheten fungerar bäst för alla om vars och ens speciella begåvning tas till vara. Om häcklöparen sätts att lösa matematikerns problem är risken stor att det inte blir någon lösning. Det är troligen inte bara så att häcklöparen löser det matematiska problemet långsammare än matematikern utan i stället så att han inte lyckas hitta någon lösning alls.

Å andra sidan blir det inte bra om olikheterna får odlas och institutionaliseras. När det instiftas lagstadgade privilegier och ärftliga rättigheter och vissa människor definierar sig som överlägsna har den aristoteliska synpunkten drivits för långt. Det leder ofta till att Jesu krav på frihet, jämlikhet och broderskap aktualiseras med våldsam kraft. Se bara på den franska revolutionen.

Konflikten mellan Aristoteles och Jesu synsätt är numera lika stark som någonsin. Ska skatterna sänkas för att ge större möjligheter för företagsbyggare eller ska de höjas för att öka bidragen till de lågpresterande? Samtiden har en tendens att tro att denna konflikt uppstod för några hundra år sedan med kapitalismen och socialismen. Det tror inte jag. Jag tror att den är en del av den mänskliga tillvaron och att den först artikulerades av Aristoteles och Jesus. Men där har jag nog fel för det fanns säkert andra som observerade samma sak långt tidigare.