Paula Ternström, som sitter som ersättare för Liberalerna i Region Stockholms kulturnämnd, ifrågasätter rimligheten i att svenska skattepengar går till organisationer som främjar särart och segregation. I två års tid försökte hon göra ett studiebesök hos SMFR (Svenska muslimer för fred och rättvisa) för att få se hur de pengar de fick användes, men några företrädare för SMFR var aldrig anträffbara. 1970-talets ”minoritetspolitik” är ohållbar i 2019 års Sverige.

Upphör med bidragsfinansieringen av etniska och religiösa organisationer! Genom att ösa skattepengar över religiösa samfund uppmuntras invandrade grupper att utmana våra gemensamma normer. Vi ska helga den grundlagsfästa föreningsfriheten, men religiösa organisationer borde kunna finansiera sin verksamhet med medlemsavgifter.

I den proposition från regeringen som Riksdagen antog 1975 rörande riktlinjer för ”invandrar- och minoritetspolitiken” uttrycktes en tydlig målsättning att invandrade grupper skulle ges förutsättningar att bevara det egna språket och utöva den egna kulturen. I detta ingick att man skulle få hjälp att driva organisationer vars syfte var att bejaka och bevara den egna särarten. Sedan dess har staten generöst finansierat dessa organisationer. 2019 utgör andelen utrikes födda enligt SCB nitton procent av Sveriges befolkning och än fler har utländskt ursprung. Det är alltså många människor idag i Sverige som med hjälp av statliga medel skall upprätthålla en kultur och identitet som per definition skiljer sig från den svenska.

Eli Göndör, fil dr i religionshistoria, skriver i sin bok ”Religionskollision: majoritet, minoritet och toleransens gränser” (Timbro 2017) att staten genom sina generösa bidrag till religiösa och etniskt definierade organisationer drivit en politik som gjort det lönsamt att ställa sig vid sidan av samhället. Genom att peka ut en fiende till den egna gruppen definierar man dessutom tydligare den egna profilen och utsattheten. Konflikt och splittring blir oundvikligt. Anpassning är inte på tal. Göndör menar att bidragsfinansieringen därmed blir ett hinder för integration. Avvikelsen är just det som legitimerar finansieringen och ger möjlighet att få sin särart finansierad av staten på heltid. Resultatet har blivit att kvinnor söker efter patriarkala strukturer, judar efter antisemitism, hbtq-personer efter någon myndighet att certifiera, muslimer efter islamofober, rasifierade efter rasister.

Är det verkligen rimligt att svenska skattepengar går till att finansiera alla dessa organisationer? Redan 2015 försökte jag lyfta frågan i Region Stockholms kulturnämnd där jag satt och fortfarande sitter som ersättare för Liberalerna. Jag förstod inte varför offentliga medel till kulturen skulle gå till religiösa samfund. Och varför skulle det vara lättare att bli godkänd som bidragstagare om man driver ett religiöst samfund än om man ägnar sig åt riktig kulturverksamhet?

Under två års tid försökte jag få göra ett studiebesök hos SMFR (Svenska muslimer för fred och rättvisa) som kvalificerat sig för verksamhetsstöd. De var aldrig anträffbara. Trots det rullade bidragen ut som en klocka som inte går att stoppa. Att bli medlem i samfundet var gratis och ansökan till medlemskap fyller man i på föreningens hemsida. Men hur många av de uppgivna gratismedlemmarna som är aktiva vet vi inte för det sker ingen kontroll.

Då jag ifrågasatte rimligheten i att ledande företrädare för SMFR inte vill ta kvinnor i hand och då jag uttryckte min oro över att aktuell organisation enligt vissa källor skulle ha islamistiska tendenser och kunde vara turkiska AKP:s förlängda arm i Sverige utsattes jag för en effektiv härskarteknik av flera ledamöter i kulturnämnden som bestod i att undra om jag var islamofob.

Svaret på den frågan är nej. För det handlar inte om islamofobi utan om hur vi använder skattebetalarnas pengar och hur vi använder våra gemensamma medel på ett sätt som gynnar vårt samhälle. Vi kan inte tvinga människor att ta kvinnor i hand, men vi kan rimligtvis heller inte tvinga svenska folket att finansiera en organisation som arbetar för en kultur vars värderingar står i bjärt kontrast till dem vi själva håller högt.

Ett uppdrag som politiskt förtroendevald innebär en skyldighet att vara aktsam om skattebetalarnas pengar. Mitt uppdrag är att värna kulturen i samhället och jag ser de behov som finns. Kultur inom vården är exempelvis ett viktigt område, men det äskade beloppet från kulturförvaltningen tar slut efter halva året eftersom efterfrågan är så stor. Hur blir det med incitamentet att betala skatt om inte skattepengarna går dit de verkligen behövs? Och hur blir det med skattemoralen om vi förtroendevalda inte ens kan besöka de organisationer som får ta del av våra pengar och verkligen följa upp hur pengarna används? Det är alltid enkelt att låtsas som ingenting, och det är väl därför vi så lättvindigt och utan uppföljning fortsätter ösa religionsbidrag till grupper vi knappt vet någonting om. För Region Stockholm är knappast ensamma om detta.

Vi tycks dessutom ha målat in oss i ett byråkratiskt hörn. I början av februari fick MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) för andra gången bakläxa i domstol efter att ha nekat föreningen SUM (Sveriges unga muslimer) bidrag. MUCF agerade efter en kritisk rapport som bland annat pekat på att det funnits extremistiska sympatisörer och aktivister i SUM:s lokalföreningar, och även överlappningar till den våldsbejakande islamistiska miljön. Men förvaltningsrätten i Stockholm ansåg att föreningen visat att den respekterar demokratins idéer och att det därmed inte fanns skäl att avslå ansökan om bidrag för 2017. I två och ett halvt års tid har juristen Silas Aliki från Folkets juristbyrå jobbat gratis med SUM:s bidragstvist. – Som jurist anser jag att var och en har rätt till likabehandling inför lagen och misstänker man att det inte varit så i ett fall bör det prövas, säger Silas Aliki. Det satsas onekligen tid och kraft för att statliga stöd ska betalas ut.

Just nu pågår en utredning om demokratikriterier i bidragsgivning till civilsamhället. Själva idén med bidragsstöd var möjligtvis en god idé på 1970-talet när vi hade ett annat Sverige. Idag har tiden sprungit ifrån oss och att vi har fastnat i ett byråkratiskt system vi knappt kan överblicka och som riskerar att utnyttjas av bidragsentreprenörer.

Vi lever i ett mångkulturellt land med ett kluster av olika vanor och normer som kommer att stötas och blötas. Risken finns naturligtvis att det uppstår konflikter, problem och missförstånd. Men att staten i demokratins namn skall finansiera religiösa och etniska organisationer som utvecklats till bidragsentreprenörer på särart är ohållbart. Vi behöver enas, inte splittras. Det bör bli upp till var och en att behålla sin särart så väl som att finansiera den. Att strypa dessa bidrag bör ligga högt på den politiska agendan.