Bitte Assarmo: Bernard Nordh skildrade den svenska vildmarken

Bitte Assarmo

Bitte Assarmo

Bernard Nordh är en av 1900-talets Sveriges mest lästa och älskade författare. Han tillbringade sina första år hos morföräldrarna, men togs senare om hand av sin mor som bildat en familj tillsammans med lantarbetaren Johan Nordh. Familjen levde ett fattigt statarliv och efter konfirmationen fick Bernard dra sitt strå till stacken, först på ett gjuteri och sedan som rallare. Han arbetade också en tid på järnverket i Avesta och senare även pappersbruket i Hallstavik, men han gick också på luffen under vissa perioder.

Han var politiskt engagerad i det syndikalistiska fackförbundet (något han för övrigt delade med Folke Fridell) och 1918 begav han sig till Jämtland för att arbeta på ett kraftverksbygge. Men intresset för skrivandet fanns hela tiden där, och parallellt med det tunga arbetet läste han svenska per korrespondens. Under en period försökte han sig också på att leva som en eremit i den norrländska vildmarken, men han fick snart bege sig söderut igen, då han drabbades av klenhet och sjukdom.

Från mitten av 1920-talet och tio år framåt försörjde han sin familj mestadels genom att skriva. Han publicerades regelbundet i Folket i Bild, men det stora genombrottet lät vänta på sig till 1935, då han vann två novellpristävlingar. Han uppmärksammades nu av en allt större läsekrets och 1936 debuterade han som romanförfattare. Debutromanen, Jorden är god, skildrar en gård långt uppe i Lappland där arbetslösa på 1930-talet tar sig för att bilda ett kollektiv för att hjälpa en bonde att rädda sin gård.

Det stora genombrottet kom året därpå, så Bernard Nordh gav ut den mycket uppskattade I Marsfjällets skugga. Den handlar om den fattige nybyggaren Lars Pålsson och hans familj, som i mitten av 1850-talet slår sig ner invid Marsfjället i Vilhelminatrakten och där får utstå både svält och hot från vilda djur. En vildmarksroman, helt enkelt, som byggde på folkminnen från Marsliden, som Bernard Nordh samlat in under en vistelse i trakten. Men det var också en roman späckad med fakta som byggde på Nordhs egna kunskaper.

Bernard Nordh nöjde sig inte med att skriva om och synliggöra de hårda villkoren för människorna i Norrland. Han engagerade sig också för att underlätta för Marslidsfolket och tog hjälp av redaktionen för Folket i Bild för att få till stånd en insamling till ett kraftverk. Arbetet utfördes av Marslidens invånare och de ekonomiska resurserna stod Folket i Bilds läsekrets för. 1939 stod kraftverket färdigt. Det skadades av vårfloden 1941 men efter en ny insamling kunde man återuppbygga det och 1943 invigdes det av dåvarande LO-ordföranden August Lindberg.

Sammanlagt gav Bernard Nordh ut 28 böcker, varav merparten utspelar just i Norrland. Den direkta fortsättningen på I Marsfjällets skugga hette Fjällfolk och gavs ut 1938 och samma år publicerades även ett par andra nybyggarromaner: I de stora skogarna och Undan frostpiskan, den senare återutgiven under titeln Flickan från fjällbyn. Och framgångarna bara fortsatte. Han blev oerhört populär bland det läsande folket och vid en bokutredning år 1952 visade det sig att Bernard Nordh kom på femte plats bland landets mest lästa författare.

Förstaplatsen ägdes av Jan Fridegård, en av de författarkollegor som Bernard Nordh hade mest kontakt med. Men för övrigt var han ganska isolerad i författarvärlden, och förutom Jan Fridegård var det mest Albert Viksten han umgicks med. Tidvis försökte han förnya sitt författarskap genom att byta motiv för sina romaner, men vildmarksromanerna förblev hans populäraste. Det var också tre av dessa som filmatiserades.

Den första filmen är Starkare än lagen som hade premiär 1951. Den byggde på de två romanerna om nybyggarna vid Bäversjön och Nordh skrev själv manus. Än mer populär blev filmatiseringen av Ingen mans kvinna, med bland andra Alf Kjellin, Max von Sydow och Anne-Marie Gyllenspetz i några av rollerna. Den tredje boken som blev film var Flickan från fjällbyn, där Eva Dahlbäck spelade huvudrollen.

Kritikerna förblev dock relativt ljumma till hans författarskap; om de alls uppmärksammade honom beskrev de honom på ett ganska snävt sätt. Och visst fanns det vissa godtagbara skäl för detta. Personteckningen och psykologin i böckerna lämnade en del övrigt att önska, och Nordh tog stundvis till schabloner. Men det fanns kritiker som erkände hans talang och som påtalade den. Pseudonymen Svale i Svenska Dagbladet skrev i sin recension av Leker farligt att Nordh ”kan sina figurers karga livsvillkor och molande ensamhet”. Och det är i sanning ett korrekt påstående, för om någon svensk författare kunnat skildra och beskriva den fattiga och kampfyllda vardagen i den svenska vildmarken.

21 reaktioner på ”Bitte Assarmo: Bernard Nordh skildrade den svenska vildmarken

  1. miketheviking skriver:

    Ska genast kolla om Nordh. Verkar vara en reko svensk.
    En som hyllade det enkla, jordnära ursprunget.
    Att kritiker inte gillade honom måste bero på att kaviarvänstern fanns redan då.

    Gillad av 2 personer

  2. En ny glad man skriver:

    Alltid denna socialistiska nostalgi, det håller på att ta över DGS.

    Socialism är så otroligt skadlig av just samma anledning som den är kraftfull, för medan jag jobbar för brödfödan, skulpterar en flintyxa, hämtar ved, eller brukar jorden eller slavar på kontor, vad gör socialisten då, var är hans fokus? Jo att ta det jag jobbar ihop, så bakom min arbetande krökta rygg så står en socialist och planerar hur han skall stjäla, istället för att bidra. Detta har pågått nu i mer än hundra år (det är väl urgammalt) och litteraturen är full av rationaliseringar av varför det är riktigt att stjäla..

    Så det bli dubbelt skadligt, socialisten lägger sin tid på aktivism (syndikalister eller fack eller politik eller AFA) istället för att bidra men någonstans gnager samvetet, man vet att man inte bidrar och hatet växer och växer och projiceras på de som jobbar.

    Samtidigt så är de arbetandes ryggar helt försvarslösa, man har inte ens trott att bakom ryggen så smids det ränker hela tiden så blir det som idag, ens land styrs av socialistiska förrädare och de arbetande gnuggar sig yrvaket i ögonen och fattar ingenting. De som vill ha det så här förstår däremot mycket väl, det är detta de jobbat för hela tiden. Förr kallades de syndikalister.

    Gillad av 7 personer

    • Rikard skriver:

      Hej.

      Kul med någon som så tydligt som du gör här exemplifierar ”tagit del av men ej förstått”.

      De författare Assarmo nämner skildrar folket, den enskildes och gemenskapens kamp mot makterna och de krafter som styr människans liv: hunger, brand, fara, sjukdom, kyla och fattigdom trots hårt arbete.

      Den ”socialism” du dillar om kommer från akademierna och borgarklassen. Du använder nutidens definitioner och företeelser för att förstå och beskriva historisk tid. Är det något som ligger som en bäckfåra under marken i det här landet är det den enskilde arbetarens dubbla kamp mot stat och kapital, särskilt efter att dessa (åter)förenats i symbios mellan partier, fack, stat och kapital/banker. Den enskilde arbetaren som bryter egen jord, eller driver egen firma, eller lejer sin livstid mot förning och kanske en skärv väl skatten är dragen är inte socialist, om du inte med socialism menar att det dåtidens arbetare drömde om – sjukvård för alla, ingen svält, ingen hemlöshet, och skola för alla – är socialism.

      Gack åstad och läs svensk historia – det är knappt hundra år sedan vi hade hungerkravaller, för tusan, och det är mot den bakgrunden dylika böcker som Assarmo nämner skrevs.

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, fd lärare
      PS Att kalla allt socialism är som att kalla allt rasism: ordet blir meningslöst och den verkliga betydelsen döljs – i vems intresse är det? DS

      Gillad av 8 personer

      • Den helt äkta Fredrik Östman skriver:

        ”sjukvård för alla, ingen svält, ingen hemlöshet, och skola för alla – är socialism” — Ja, det är det.

        Det är socialism — när det genomförs via statlig stöld och organisation. De hade inte tålamodet att arbeta strävsamt mot dessa mål med hederliga medel, utan ropade på omedelbar utförning. Det är socialism. Det var socialism. Det blev socialism.

        Gillad av 1 person

      • Humvee skriver:

        Vilket trams, självklart inser jag att folk hade det svårt och att man kan utnyttja arbetare, min poäng är dock att så snart det gjordes ideologi av detta så var det kört, och när det lyftes upp på statlig nivå så var det alldeles kört.

        Gillad av 1 person

      • Samuel af Ugglas skriver:

        Rikard, hur kan Du döma?
        Under mina 80 har jag aldrig tillåtits uppleva ett ALTERNATIV och förmodligen inte Du heller till det vi upplever för tillfället.
        Socialisterna stod i vägen och gör det än idag. De utnyttjar alltid den svages utsatta situation till sin egen fördel. Vad gör annars Göran Persson, Margot Wallström och många andra med sina skattefria miljoner? Hoppet att vi skall få uppleva en befrielse från detta vansinne hägrar och överger mig aldrig.
        Hälsn/ från en av många av socialister fördrivna bönder. Det började allaredan den 10 Juni 1932.
        Samuel af Ugglas

        Gilla

    • Thomas skriver:

      Fjuttigt försöka sammankoppla 2019 år socialism med 1819 el 1919 års socialism.
      Tror inte Bernhard Nordh eller för den delen Dan Andersson bekänt sig till hbtq-personers rättigheter, islamisering och att förbjuda sugrör legat högt upp på deras agenda.

      Även om Göran Greider har Dan Andersson som sin favorit bekommer inte det mig.
      Även en blind höna behöver hitta ett korn.
      Bernhard Nordh har jag inte läst så mycket av, får masa mig till lokala biblioteket och uppsöka
      I marsfjällets skugga, en klassiker,en Jack London på svenska har jag hört en del kalla den.

      Dan Andersson ska oxå läggas till de som berikat svenska språket, texter som dagens s.k influencer har svårt att matcha….
      Dan Anderssons texter är en lisa för själen att lyssna på. Vemod, bitterljuvt, drömmande och poetisk i en salig blandning.

      Gillad av 2 personer

      • Den helt äkta Fredrik Östman skriver:

        Självklart förnekar alla socialister alltid socialismen. Det är liksom själva grundprincipen för socialism. Socialism är att draga sig undan sitt ansvar. På vilken grund utkräver du då ansvar av en socialist?

        Himmelriket på jorden, upphörandet av allt elände, utrotandet av all ondska, är inte uppnåbart. Hur kan någon kritiseras för att inte kunna beskriva eller inte kunna uppnå ett ouppnåeligt mål?

        Det spelar ingen roll vad socialister säger, för det är alltid osant. Annars vore de ju inte socialister. Det är förljugenheten i sig som är socialismen, inte den enskilda lögnen.

        Gillad av 3 personer

    • Stig Bergman skriver:

      Jag växte upp i Skåne och cyklade kring bland gårdarna och sålde Folket i Bild och förlagets böcker. Bernard Nord var spännande. (Fast Jan Fridegård var etta). Jag har ”I Marsfjällets skugga” i bokhyllan från den tiden. Kanske dags att ta fram den och läsa den as time goes by nu för tiden.

      Gillad av 1 person

      • educaremm skriver:

        Jan Fridegårds ”Lars Hård” var faktiskt en mycket välskriven och rolig bok, dock med en dov vrede, eller kanske ilska, igenom hela boken. (Evigheter sedan jag läste den, men jag minns att jag skrattade högt vid vissa drastiska och dråpliga formuleringar.)

        Gilla

    • Sixten Johansson skriver:

      Samma här. Kanske har jag i någon flyttlåda på vinden Bernhard Nordhs ”Mina fem söner” (från 1956), som satte sig djupt i medvetandet under mina textslukande unga år. Jag identifierade mig med Matti, beläst och behärskad, men samtidigt den urstarkaste i brödraskaran – jag var också en av fem, fast då mer av plugghäst än av hingst. Kvinno- och de andra jaktäventyren och konflikterna mellan nybyggare och lappar har jag fortfarande vaga minnen av.

      Dan Anderssons texter är vid sidan av gammal lagtext det enda jag kan påminna mig som liknar finskans must och tyngd. En kompensatorisk tröst ibland, när jag är urless och får kväljningar av normalsvenskens plottriga dagisspråk och narraktiga engelskdyrkan.

      Gillad av 2 personer

  3. Tina skriver:

    Nybyggarna var ju inflyttare i Sameland, på samma sätt som Vilda västerns pionjärer slog upp sina bopålar i indianernas land. Skriver Nordh något om konflikter med samerna och hur de hanterades?

    Gilla

  4. Kasper K skriver:

    Bernhard Nord ingick i min barndoms ytterst sparsamma ”bibliotek”, placerat i den lilla Stringhyllan (knappast någon statuspryl på den tiden) där hans alster delade utrymme med bland andra Nils Parling, Vilhelm Moberg, Einar Wallqvist och Per-Anders Fogelström.
    Fogelströms Mina drömmars stad gav mersmak in i vuxenlitteraturen för min del.
    Varmt tack till min sedan länge döda mor som med hjälp av en liten änkepension och städjobb hos bättre bemedlade i trakten försökte hålla stånd mot såväl materiell som andlig fattigdom i stugan för sig och sina många barn.
    Och tack Bitte för påminnelsen! Ska genast ta mig till biblioteket och friska upp minnena. Om sådan litteratur fortfarande har plats i vänsterfeministernas privata kulturdomäner och ständiga utbredning och uppbullande med genustrams och batikmagi.

    Gillad av 1 person

  5. Kungskobran skriver:

    Påminner mig om en Monteyton sketch där några politiker , men det kunde lika gärna vara skribenter, skryter om hur eländig uppväxt dom haft och försöket överträffa varandra i eländighet

    Gilla

    • Kasper K skriver:

      Ett försök bara att beskriva en skärva av 1950-talets Sverige som jag tror att merparten i de senare generationerna inte känner så mycket till och som jag varken skryter eller beklagar mig över. Skulle jag var ute efter det senare behöver jag knappast gräva i historien då dagens Sverige bjuder ett överflöd..

      Gilla

  6. Humvee skriver:

    Jag fick kritik och folk verkar verkligen tro på denna socialism som är för allt bra och mot allt dåligt. Det ankommer på er att förklara hur man hindrar att det bli som Sverige idag, eller Sovjet, eller EU, eller Kambodja under PolPot, eller Nordkorea, eller Kina?

    Man kan ju inte frysa ett favoritögonblick i historien och bortse från allt som kommer. Det är vad jag upplever många på DGS göra. VI är minsann goda!

    Själv hatar jag socialister och den svenska staten, hela min familjs icke enorma förmögenhet har man snott, 80% skatt och expropriering när det inte räckte. Jävla tjuvpack! Inget kvar.

    Gillad av 1 person

  7. Hans Alin skriver:

    Hej jag Hans Alin har läst ett stort antal böcker av Nordh, har faktiskt ett antal i min hylla då jag började samla på honom redan för 40år sedan, och har alltid varit en av mina favoritförfattare, dessutom är en del rätt kul.

    Gilla

  8. Sixten Johansson skriver:

    Jag vill tipsa om att bloggen bernhardnordh.nu bjuder på korta recensioner och reflektioner kring fem av Nordhs böcker. Väcker intresse och ger mersmak.

    Tina undrade hur Nordh beskrev konflikter med samerna. Jag har inte hans böcker, men som jag minns och antar har det handlat om individer och deras konkreta intressen, inte om att grupp ställts mot grupp eller att samerna uppfattat något slags territoriellt Sameland som sitt eget.

    Samerna flyttade säsongsmässigt mellan betena med en rätt liten flock. Irritation uppstod förstås på ömse sidor, t ex då renar ställde till skada eller då renar försvann och misstänktes vara stulna (av nybyggare eller andra samer). Givetvis har det alltid funnits rika och fattiga, hederliga och ohederliga, både bland samer och nybyggare, så konflikterna har handlat om person. Oftast är det statlig politik, som har permanentat orättvisor. Uppdämd ilska har sedan kanaliserats via etniska linjer eller till släktfejder. Stadsbor har odlat naiva föreställningar om den gode vilden och ursprungsfolket, som är och förblir ett med naturen.

    Min släkt i Tornedalen har haft renmärke (koncession), i unga år hade pappa körrenar, farfar och farmor var värdar åt en samisk släkt, som kom varje vinter och bodde hos dem en tid. Trångt, men spännande och välkomna gäster, som i gengäld gav kött och sydda läder- eller skinnprodukter. Sådana former av ömsesidigt utbyte är det vanligaste i glesbygder, där tolerans och intresse för andra gynnar allas långsiktiga överlevnad.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.