Det nya fenomenet BLEXIT (Black EXIT från det demokratiska partiet) i USA har inspirerat medlemmar i en annan traditionell väljargrupp, den judiska, vilken också alltid röstat på demokraterna i särskilt hög utsträckning. Nära fyra av fem judar röstade demokratiskt under kongressvalet 2018. Judarna har dock inte alls samma skäl som afroamerikanerna att byta parti. I nordstaterna bor de senare ofta i stora städer med ibland dåliga bostäder och offentliga tjänster av låg kvalitet och som sedan minst femtio år styrts och misskötts av demokratiska politiker. Inte minst av det skälet är det logiskt, om svarta prövade att rösta på republikanerna. Men Trump, som 2016 ändå lyckades bättre än någon republikan på senare tid, nådde inte ens upp till 10 procent av den folkgruppen.

Även judarna är kraftigt representerade i många stora demokratiskt styrda städer i norr, men bor i förstäderna och är utbildningsmässigt och ekonomiskt en mycket mer framgångsrik grupp i samhället än afroamerikanerna. Samtidigt har majoriteten av judarna sedan länge varit mycket socialliberal (en minoritet även socialistisk) och har historiskt sedan 30-talet varit lierad med det demokratiska partiet.

Varför skulle man då förvänta sig, att judar plötsligt och kraftigt ändrar sina politiska åsikter och genomför en JEXIT (Jewish EXIT from…)? Trump lyckades visserligen få var fjärde judisk röst 2016 genom att appellera till de religiöst konservativa. Men är det verkligen realistiskt att tro, att en republikansk inbrytning bland de mer socialliberala judarna kan inträffa? Och varför är en det så viktigt för demokraterna att ha dem kvar?

De stora städerna generellt ligger i delstater, där väljarna (hittills) massivt röstat för demokraterna (såsom i Kalifornien, Washington State och New York). Men i enskilda valkretsar även i sådana stater kan läget mellan partierna vara rätt jämt beroende på befolkningssammansättningen. Republikanerna har i många områden fått en så stark ställning bland vita väljare (särskilt män), att demokraterna är helt beroende av att stödet bland judar och svarta inte minskar. Även om BLEXIT och JEXIT bara skulle öka republikanernas väljarandel i dessa grupper med ett mindre antal procent, kan det vara avgörande i sådana valkretsar. Det påverkar inte valutgången i senats- eller presidentvalen i massivt demokratiska stater (de valen beror ju på resultatet för hela staten). Men det kan spela en roll i delstater, där partiernas storlek inte skiljer sig mycket.

Sedan 2016 har Trump genomfört policies, som mycket gynnat Israel, samtidigt som han har kunnat bygga upp mycket vänskapliga relationer med muslimska kraftcentra som Saudiarabien och Egypten. Det gäller till exempel USAs godtagande av att Golanhöjderna blir en del av Israel, att Jerusalem är landets huvudstad och att den amerikanska ambassaden har flyttats dit. Trump har också satt press på palestinierna i många avseenden.

Demokraterna har å sin sida särskilt efter kongressvalet 2018 alltmer profilerat sig som ett anti-israeliskt parti. En granskning av ståndpunkterna hos de personer, vars mål är att bli demokraternas presidentkandidat 2020, visar också på en likgiltighet för judiska intressen. Det gäller bland annat exemplen ovan gällande Trumps politik, en negativ hållning till alla judiska bosättningar utanför de traditionella gränserna och ständig kritik av Israels regering.

Men denna vindkantring behöver i sig inte längre vara särskilt betydelsefull, eftersom Israel kanske inte längre är en så viktig valfråga. Det kan gälla främst för de socialliberala amerikanska judiska väljarna, särskilt som Israel inte längre leds av Arbetarpartiet. Dessa tror nog inte att landet reellt sett är särskilt hotat, och Trumps engagemang för Israel ger då färre pluspoäng. Andra frågor blir då relativt sett viktigare. Den judiska väljarkåren har i USA har alltid varit emot en restriktiv invandringspolitik (de har trott en sådan alltid skulle skada judar) och för en mycket generös socialpolitik.

Vid sidan av afroamerikaner har judar varit den mest omhuldade minoritetsgruppen hos demokraterna, men detta har nu förändrats. Judarna utgör också bara en befolkningsandel på 5,5 – 6,5 procent, och som har svag tillväxt. Demokraternas klara val av identitetspolitik har skjutit fram andra grupper och särskilt sådana med potential att växa kraftigt. Snabbt växande folkgrupper är då muslimer och latinamerikaner (beräknas ställa upp med flera väljare än afroamerikanerna 2020). Och en nu uppmärksammad minoritet i partiet (de socialistiska demokraterna) ledd av Alexandria Ocasio-Cortez är ofta fientlig mot judar just såsom judar det vill säga kan anses vara antisemitisk. Så den judiska minoriteten har plötsligt fått stor konkurrens om uppmärksamheten och sin politiska ställning försvagad hos demokraterna, samtidigt som själva deras identitet ibland angrips av andra där. Förändringar har således skett i judarnas ställning inom partiet, och speciella frågor av traditionell vikt för judiska väljare uppmärksammas inte på samma sätt som tidigare.

En annan förvandling inom det demokratiska partiet är, att den kulturmarxistiska ideologin penetrerat allt. En rationellt präglad kultur med starka värderingar såsom den judiska kolliderar troligen med denna i flera avseenden än man tror. Så även om solidaritet med Israel inte längre är så viktig för många socialliberala judiska väljare, har ändå deras tidigare värderings- och intressegemenskap med demokraterna försvagats. Det kan naturligtvis öppna för att rösta på ett republikanskt parti lett av Trump, som av en judisk värd för en talkshow nyligen kallades ”judarnas konung” beroende på hans popularitet i Israel.

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.