Nyligen träffade jag en god vän som jag inte sett på ett tag. Han sa att det är kört för Sverige. Alla varningslampor blinkar och det finns ingenting som går åt rätt håll. Men samtalsklimatet är mycket friare nu än för bara ett halvår sedan, invände jag. Det är sant, erkände han, men det finns ingen koppling mellan debattens ytliga krusningar och vad som verkligen sker i nationen. Det fick jag ju hålla med om.

Det är för mig ingen tvekan om att de problem – ”utmaningar” – Sverige står inför är betydligt svårare än nationen har lust att diskutera. Mer än andra folk, tror jag, är svenskarna benägna att betrakta landet som osårbart. Det kan hänga ihop med att inga nu levande svenskar och ej heller deras föräldrar har varit med om någon nationell katastrof. Till skillnad från våra nordiska grannar besparades vi andra världskriget. Vår enda gemensamma erfarenhet som folk är att allt alltid bara blivit bättre och bättre. Detta har, föreställer jag mig, fyllt oss med en unik sorts hybris. Oss kan inget ont vederfaras. Sverige har en pakt med historien. Ödet delar hela tiden ut lotter men lotteriet är riggat så att Sverige ständigt får vinster. Detta är inskrivet i tillvarons DNA. Om man som svensk ser något oroande behöver man därför inte bry sig eftersom allt kommer att ordna sig till det bästa.

År 1980 körde ett fraktfartyg på Almöbron vid Tjörn så att bron rasade. Innan man hunnit stänga av trafiken körde flera bilar körde över kanten och krossades i vattnet 40 meter nedanför. Det påstås att en bilist stannat vid avgrunden men bestämt sig för att det han tyckte sig se inte kunnat hända och att han därför tryggt kunde fortsätta bilfärden över brokanten och tråkigt nog mot en säker död bland isflaken. Ungefär så tror jag svenskarna tänker. Bara vi tar på oss cykelhjälmarna kan inget avogt inträffa.

Man ska nog inte räkna med att politikerna på eget bevåg kommer att vända utvecklingen. De svenska dilemmana är hemmagjorda. Det är inte marsmänniskor som skapat skolans problem utan i huvudsak politikerna genom tillämpning av skadliga pedagogiska teorier. Motsvarande gäller över hela linjen. Det är osannolikt att politikerväldet skulle stanna upp, mumla lite och sedan deklarera att det haft fel under ett halvsekel och därför beordra en etthundraåttiogradare. Mer sannolikt är fortsatt förnekelse efter förebild av den franska ancien régime som förstod sig vara ute på farliga vägar – ”efter oss syndafloden” sa Madame de Pompadour, mätress och rådgivare åt kung Ludvig XV – men inte förmådde ändra och rädda sig.

Ändå vill jag inte tro att allt är kört för Sverige. Den inställningen baserar jag på en kanske blåögd förtröstan att folket gradvis, innan det blir för sent, ska ta sitt förnuft till fånga och kräva förändringar i politiken. Precis hur det ska gå till vet jag inte, men jag föreställer mig att det kommer ett antal tillnyktrande kallduschar som genom demokratins kanaler väller in i politiken. Den 21 augusti ger Svenska Dagbladet ett exempel. Det handlar om pensionären Centzyh Linds och hennes hund Daisys upplevelser av en explosion i Linköping:

Man tror att man bor tryggt. Men det gör man inte. Min hund skrek och stack direkt, kom in bakom en byrå. Hon var rädd, lika rädd som jag.

Hon berättar att hon funderar på att flytta från Linköping.

Det otäcka med kallduschar är att de ibland är så hotfulla att det inte räcker med att flytta från Linköping. När kommunerna går i konkurs och när det plötsligt stryker med många människor i en serie bombningar kanske det inte blir tillnyktring utan panik. Sverige lever farligt. Ingen vet hur ett folk som aldrig i mannaminne upplevt annat än förbättringar skulle klara en nationell kris.

En annan korrigerande mekanism, som kanske verkar ännu mer godtroget verklighetsfrämmande, bygger på uppfattningen att de huvudsakliga opinionsbildarna i Sverige, journalisterna, trots all sin PK-ism, faktiskt är i genomsnitt överbegåvade och i princip förmögna till eget tänkande. Med några anmärkningsvärda undantag tror jag att dessa lite försiktigt börjar dra öronen åt sig. Det är så många uppenbara fel i det PK-tänkande som ligger bakom Sveriges problem. Det blev inget kompetensregn utan bara en fet nota som skattebetalarna måste ta hand om. Skolan blir inte bättre av att det införts lärarlegitimation och att Skolinspektionen får utökade befogenheter. När Klimat-Greta ska segla över Atlanten för att slippa köpa en flygbiljett måste i stället ett halvdussin flygbiljetter köpas åt en besättning som ska segla båten tillbaka (eller vad det nu var de skulle göra). Jag räknar med att ett oändligt antal sådana observationer ska förvandlas till myror i huvudet på opinionsbildarna och skärpa deras vaksamhet mot dumma idéer och att de således ska kunna inleda en marsch mot förnuftets herravälde.