Att staten är folkets fiende – inte bara när det gäller enstaka företrädare (som Dan Eliasson, Morgan Johansson eller vad man nu vill ta för exempel) utan till sin natur – var en av vänsterns käpphästar på 70-talet. Resonemanget gick ut på att statsmakten skyddar kapitalismen genom lagar, äganderätt, våldskapital och indoktrineringsförmåga, och olika vänstersekter hade olika recept för hur staten bäst skulle bekämpas.

Anarkisterna gick längst. Genom att riva ner så mycket som möjligt av statens organisation (ibland handgripligt) skulle förmodligen något bättre och mer människovärdigt fås att växa ur spillrorna, ungefär som fågel Fenix stiger upp ur askan. Eller som Bakunin utryckte det: ”Destruktion är också en form av skapande.”

Syndikalisterna var mer pragmatiska och ville organisera arbetare i fackföreningar. Med hjälp av strejk, obstruktion, olydnad och sabotage skulle makten erövras underifrån och tvinga staten att abdikera. Man tänkte sig någon typ av omvänd maktpyramid, där spetsen pekade neråt.

Kommunisterna tyckte förstås att allt sånt var trams. Det enda raka var en proletär revolution, ledd av ett upplyst avantgarde – som efter en period av temporär diktatur, skulle förmå staten att tyna bort av sig självt.

68-vänstern kände att den proletära revolutionen var lite för blodig och föredrog ett ”intellektuellt avantgarde”, som gjorde karriär inom systemet. När statsmakten väl var erövrad, kunde man ju avskaffa kapitalismen (och kanske också sig själv) den administrativa vägen.

Det är lätt att raljera över vänsterns naivitet och dubbelmoral, men 68-vänstern (som jag beskrivit den ovan) var den enda av fraktionerna som rönte framgång – och plötsligt (framtidens historiker kanske kan reda ut varför) befann de sig på samma barrikad som ”De Nya Moderaterna”.

Om PK-ismen ska ses som ett vänsterprojekt har vänstern på flera sätt bytt sida.

-Staten – som tidigare ansågs vara kapitalets vakthund, har blivit ”The good guy”.
Kapitalisterna – som tidigare var folkets fiender har nu blivit OK, under förutsättning att de är globala och eftersträvar ”hållbarhet”.

-Arbetarna – tidigare socialismens hjältar, har degraderats till potentiella rasister och måste hållas i tukt och förmaning.

-Bidragstagarna – tidigare misstrodda för att vara parasiter och latmaskar, upphöjs till de nya hjältarna.

-Media – tidigare granskare av makten, får en ny roll: att granska folket.

En alternativ förklaring är att delar av vänstern och delar av högern lät sig korrumperas av ett nytt fenomen, som inte fanns tidigare. Först kallades det helt enkelt ”humanism” men fick snart det mer specifika namnet ”PK-ism”. Utan att dra jämförelsen för långt kanske man kan jämföra med fascismen, som föddes ur en allians mellan vänstern och radikala högerkrafter för att tillsammans forma en ”superstat”.

I vilket fall som helst fick rörelsen ett rejält lyft när delar av 68-orna och De Nya moderaterna (inte att förväxla med dom gamla) hittade varandra i valet 2006, varvid ljuv musik uppstod. Den vänster som inte hängde med i svängarna, kunde plötsligt befinna sig på samma sida barrikaderna som den svikna traditionshögern. Den förvirring som uppstod försenade framväxten av en kraftfull opposition och gav PK-ismen ungefär 10 års försprång.

Den huvudsakliga frontlinjen hade flyttats. Tidigare gick den mellan arbetarklass och kapital, nu mellan stat och medborgare. Eller snarare: mellan grupper som gynnas av staten, och grupper som missgynnas av densamma. Per Albin Hansson sa en gång att folkhemmet (staten) inte känner några styvbarn eller kelgrisar men PK-staten gör precis det. Kelgrisarna består av en växande grupp offentligt finansierade tjänstemän, funktionärer och bidragstagare, medan styvbarnen är den del av befolkningen som producerar mervärdet. De senare förväntas finansiera hela systemet, utan att kräva särskilt mycket i gengäld.

Många styvbarn ser fortfarande staten som allmänhetens förlängda arm. Även om man inte gillar att betala skatt tycker man det är bra att staten har goda finanser. Då räcker pengarna längre, det blir mera välfärd, högre pensioner och fler poliser. Men i takt med att styvbarnen behandlas sämre och tvingas offra allt mer för att systemet ska gå runt, förändras synen på staten.

Det känns inte lika betryggande att höra finansministern tala om ”goda finanser” om man misstänker att staten kommer att bränna pengarna på fler PR-konsulter, mer bistånd till Hamas, ökad import av lågutbildade afrikaner, sponsring av islamistiska organisationer eller fler professurer i genusvetenskap. I så fall är det bättre om staten är fattig och medborgarna rikare.

Libertarianismen är en rörelse i tiden – för Sverige del kanske mest känd genom mediamogulen Chang Frick, komikern Aron Flam och entreprenören Henrik Jönsson. Den har (om jag förstått rätt) hämtat inspiration från anarkismen, blandat med lite klassisk liberalism och en rejäl dos gammaldags blå höger. Resultatet blir en typ av nattväktarstat som fokuserar på kärnverksamhet; av typen rikets försvar, ordningsmakt, kommunikationsnät och grundläggande utbildning. Det sociala skyddsnätet inskränks till ett minimum, å andra sidan ges stort utrymme för privata initiativ att organisera civilsamhället.

Vad jag vet finns inget renodlat libertarianskt parti, men Medborgerlig Samling har tagit ett steg på vägen genom att föreslå avskaffandet av 60 statliga myndigheter. Här förklarar partiledare Ilan Sadé hur det ska gå till.