Har någon sett filmen om Gustav Vasa? Eller äventyrsfilmen om Karl XII? Har någon sett TV-serien om den svenska stormaktstiden? Vikingatiden? Medeltiden? Stockholms blodbad? Brandskattningen av Visby? Dackefejden? Förlusten av Finland? Inte det? Det är inte så konstigt. De här filmerna eller TV-serierna finns inte. Visst är det märkligt att svenska manusförfattare och filmproducenter totalt ignorerat vår svenska historia? Kom igen nu alla filmentreprenörer! Tiden är kommen. Gör storverk av vår svenska historia!

Sveriges komplicerade jantelagsförhållande till sin egen existens tar sig många uttryck. Det mest påtagliga har varit vår märkliga inställning till immigration: Alla får komma hit, alla får bli svenskar, svenskar har ingen speciell rätt till sitt land, de äger inte ens rätten till sin identitet.

Men det finns som sagt många aspekter av självförnekelsen och en som vi sällan diskuterar är den som utgörs av den häpnadsväckande frånvaron av svensk historia i TV-serier och på film.

För det är ju inte så att vår svenska historia saknar material för hågade manusförfattare och filmproducenter. Det finns hur mycket som helst. Varför har vi till exempel ingen ambitiös storfilm om Gustav Vasa? Varför har vi inga filmer om hjältar som Engelbrekt och Dacke? Varför har vi ingen välgjord TV-serie om Karl XII:s liv där även hans samtid och det svenska stormaktsväldets nedgång skildras? Peter Englund slog igenom 1988 som historieskildrare med sin bok om Karl XII:s förlust vid Poltava. Ingen verkar ha tänkt tanken att boken kunde bli film.

Och man behöver inte vara intresserad av kungar och herremän för att skapa drama av den svenska historien. Varför inte hedra alla de stackars fattiga bondpojkar från Sveriges alla hörn som ofrivilligt involverades i stormaktskrigen? Varför inte göra en film eller TV-serie om deras tragiska och storslagna livsöden? Min egen farfars farfars far slogs mot ryssarna i Finland för två hundra år sedan. Det skulle vara fantastiskt att få se en realistisk men ändå dramatiskt och historiskt välgjord skildring av hur kriget gick till.

På 1970-talet hade vi en första renässans av inhemsk kultur i Sverige. Vi tog på oss träskor, köpte vävstolar och lyssnade på trubadurer som sjöng Bellman. Vad som också hände var att svenska filmskapare gjorde TV-serier av de romaner om svenskt folkliv som de svenska arbetarförfattarna hade skrivit på 30- och 40-talen. 70-talet var ett decennium av vänsterradikalism och det var folkets historia man ville skildra. Och det var bra att man gjorde det. Jag beklagar det verkligen inte. Den svenska historia som skildras i TV-serier som Utvandrarna, Raskens, Mor gifter sig eller Godnatt Jord är en historia som många kan relatera till eftersom vi är många i Sverige som härstammar från arbetare och bönder snarare än från kungar och herremän.

Men samtidigt som det fanns en samhällskritisk radikalism mycket av det som producerades, fungerade de här TV-serierna också som ren historieundervisning och framför allt som källa till gemensam identifikation. Hur många svenskar har inte indelta soldater i sina släktträd? (Raskens) Hur många har inte äldre anförvanter som utvandrat till Nordamerika? (Utvandrarna) Hur många har inte kvinnor i sin släkt som fått slita i 1800-talets textilfabriker samtidigt som de tagit hand om barn och försökt hantera supande män? (Mor gifter sig)

Någon samhällskritisk radikalism behövs knappast idag. VI har snarare fått för mycket av det. Dagens konsumenter av TV-serier är nog mer intresserade av äventyr än av socialt drama. Och vår historia är full av äventyr. Ta tidig svensk medeltid till exempel. Den är full av maktintriger mellan kungabarn som bekämpar och sviker varandra och intrigerar med nya och hemliga allianser. Striderna mellan Gustav Vasas ättlingar kring på både tron och tro (protestantism eller katolicism) erbjuder också material så det räcker för både ett och två Game of Thrones på svenska. Sedan har vi de stora krigens sekel naturligtvis med Gustaf II Adolf, Karl X och Karl XI. Och är man mer intellektuellt intresserad kan man göra en film om drottning Kristina och hennes fascination för kultur och vetenskap.

Det behöver heller inte vara faktisk historia som skildras. Det skulle gå utmärkt att inspireras av mytologi, av äldre historia som vi inte har så mycket exakta kunskaper om (”Vikings!”), av skönlitteratur (Röde Orm…!), eller kanske av litteratur- eller vetenskapshistoria (Linnés lärjungar som reste runt i världen…).

Material finns. Material för äventyr, för drama, för tragik och komik. Men finns viljan? Finns det en vilja i det kreativa Sverige att skildra vår svenska historia för dess egen skull? Finns det en vilja att skildra våra myter, våra hjältar, våra offer, vår strävan, våra öden, vårt gemensamma öde? Vågar Filmsverige förnya sig på riktigt? Vågar Filmsverige utmana vår tids ideologiska påbud genom att göra film om ett homogent Sverige där ”etniska svenskar” tar sin egen existens för självklar? Vågar man skapa en film som inte bärs fram av ett ”kritiskt förhållningssätt” till den gemensamma historien och den egna identiteten?

Så kära svenska filmskapare, manusförfattare eller kulturentreprenör, om ni läser detta: Vänta inte på att vindarna vänder. Föregå de andra. Skapa historia genom att skildra vår svenska historia. Det kommer inte att passera obemärkt.