I Sovjetunionen fick man inte starta ens en frimärkssamlarklubb utan att bli misstänkt för att vara statsfiende. Kommunistpartiet bevakade svartsjukt sitt maktmonopol och kunde inte tåla någon som helst självorganisation i det civila samhället. Om folk började med att samla frimärken tillsammans så kunde ju vad som helst hända. Nästa steg skulle väl bli att de startade företag och därifrån var det inte långt till att bilda partifientliga väpnade kårer. Bäst strypa allt sådant i dess linda. (Vår Herre var inne på ett liknande spår när han i sitt första bud på stentavlorna deklarerade att ”du skall inga andra gudar hava jämte mig”. Det är kanske intressant men det är överkurs.)

Av detta kan man lära sig att makten inte gillar att folk utanför staten, det vill säga i det civila samhället, tar initiativ. Om det råkar finnas gamla organisationer i det civila samhället så tycker staten, ett ord som jag just här använder synonymt med härskarna, inte om det. Varje slags organisation som uppstått spontant är ett hot som bör knusas. Att förhindra att potentiella motståndare organiserar sig och därmed eventuellt blir verkliga motståndare är en grundregel för makten. Principen söndra och härska – divide et impera – har i alla tider varit en gärna brukad norm för makthavare.

Det svenska politikerväldet har konsoliderat sig under det senaste halvseklet vilket jag tror beror på att politikerna genom partistödet blev oberoende av sina väljare. De olika partiernas politiker blev därmed mer lika varandra än de tidigare hade varit sina medlemmar och väljare. Huvudmotsättningen gick inte längre mellan olika partier utan mellan politiker från samtliga partier och, ungefär, alla väljare.

Därmed är grunden lagd för att det konsoliderade politikerväldet ska kunna börja analyseras med samma intellektuella verktyg som det sovjetiska kommunistpartiet. Det som numera inträffar är att makten försöker förstöra eller ta kontrollen över det civila samhällets självorganisation. En metod är att staten finansierar organisationer den vill ta kontroll över. Men ibland räcker det med att lägga en matta av regler över det civila samhället som hämmar dess handlingskraft. Detta har särskilt drabbat de professionella kårerna, exempelvis läkarna och lärarna. Lärarna är särskilt hårt rammade och har förlorat såväl status som lön och självaktning. Tidigare gick inte det eftersom lärarna hade beskydd genom sin direktrepresentation i folkpartiet. Polisen är en annan hunsad grupp som visserligen alltid tillhört staten men vägrat att underkasta sig den moderna politiskt korrekta socialsekreterarstaten (vilket jag skrev om här), något som ståndaktiga gammaldags poliser i våra daga får vederfaras medan buset bjuds på grillad korv på initiativ av förre polischefen Dan Eliasson.

Men här upptornar sig ett problem för politikerväldet. Det går liksom inte att bottentråla hela det civila samhället och ta död på all levande självorganisation. Framför allt går det inte om härskarna vill dressera det civila samhällets organisationer och inlemma dem i sitt eget organisationssystem och sitt eget tänkande.

Lösningen för politikerväldet är att identifiera personer som är lojala mot makten och ge sådana personer kontroll över det civila samhället. Men hur går det till? Hur ska makten veta vem den ska lita på?

Som vanligt är detta ett gammalt problem för makthavare. I tolvte kapitlet Domarboken beskrivs kampen mellan gileaditerna och efraimiterna. Gileaditerna hade slagit efraimiterna i krig. Många efraimiter ville fly över Jordanfloden och låtsades att de var någon annan sorts flyktingar än efraimiter. Gileads män frågade en flykting om han var efraimit och om han förnekade detta testades han genom att tvingas uttala ordet ”schibbolet”. Om han misslyckades med detta och i stället sa ”sibbolet” förstod Gileads män att han var efraimit och slog ihjäl honom. ”På detta sätt föllo vid det tillfället fyrtiotvå tusen efraimiter.”

Det är inte ovanligt att sociala grupper som vill kontrollera om de ska kunna lita på okända individer använder likartade tricks. På 1980-talet när det fortfarande fanns en svensk flotta och när denna flotta ägnade sig åt att jaga ryska miniubåtar i Stockholms skärgård kunde man känna igen en riktig flottist på att han uttalade ordet ”ubåtsjakt” med tonvikt på sista stavelsen i stället för på de första två som vanliga civilister.

PK-istiska bekännelser är vår tids motsvarighet till ordet schibbolet. Folk som tillkännager sin tro på den statliga Värdegrunden och förkunnar sin övertygelse att jorden kommer att dö värmedöden om de fossila koldioxidutsläppen åtminstone inte halverats till år 2030 är pålitligt folk. Dem kan betros positioner. Gamla sturiga snutar som inte begriper sig på den sortens budskap kan man inte ha kvar. Man kanske inte behöver slå ihjäl dem som efraimiterna men man får ersätta dem med nyanställda, lydigare polisaspiranter.