Ibland räcker det långt med integritet. Den som har självkänsla och klarar av att sätta gränser utsätter inte sig själv för onödiga förödmjukelser. Fördelen med integritet är också att man klarar av att ta kritik. Det är väl inget konstigt att andra inte håller med? De tycker vad de vill, men jag tycker också vad jag vill. Opinionsbildare till höger borde verkligen odla sin integritet. Äg era åsikter så blir allt mycket enklare! Sverige som land skulle också behöva en ny integritet. Vilken enda orsak i hela himmelriket fanns det att försätta oss i den situation vi nu hamnat i när det gäller immigrationen och dess följder?

Svenska opinionsbildare på högersidan brottas just nu med frågan om hur frispråkiga de ska vara. Är det rättframhet eller försiktighet som gäller? Det kan ha sitt politiska och sociala pris att förbehållslöst säga vad man tycker (fråga Hanif Bali) och det kan eventuellt också vara kontraproduktivt på så vis att man kanske skrämmer bort människor som inte gillar tvärsäkerhet och kompromisslöshet. Å andra sidan riskerar den som satsar på försiktighet och anpassning att anklagas för menlöshet och hyckleri. Hur man än gör kommer någon säga att man gör fel.

En lösning på dilemmat är att tänka att båda strategierna behövs och att varje individ får använda den som passar just honom eller henne. Alla behöver inte göra likadant och precis som vissa människor inte klarar av att anpassa sig till flocken klarar andra inte av att ställa sig utanför.

Men kanske finns det ytterligare en lösning. Den handlar om att acceptera att alla aldrig kommer vilja ingå i samma flock och att världen inte går under för det. Man tillåter andra att vara och tänka precis som de vill, men man tillåter därmed också sig själv att vara och tänka precis som man vill. Det kallas helt enkelt integritet.

Integritet handlar om oberördhet. Ordet har faktiskt sitt ursprung i latinets tangere som betyder röra vid något. Prefixet in– fungerar alltså här som en negation. In-teger är att man inte är berörd och därmed alltså inte påverkad av någon annan. Från början var betydelsen kanske rent fysisk, men nu är den psykologisk och social. En människa som har integritet är helgjuten, självständig, helt och hållet sig själv, autonom och oberoende.

Det viktiga är att den som har integritet tillåter sig att bottna i sig själv, i det egna, i det som är jag. Man ber inte om ursäkt för sina åsikter. Man klarar av att ta kritik (vem bryr sig?). Man klarar också av att ändra sina åsikter om det upplevs som motiverat eftersom en självständig och rättskaffens människa inte lever på sina åsikter (alla kan ha fel) men på sin självklara ambition att tänka och tycka det rätta. Däremot kommer en person med integritet inte acceptera att bli trampad på. Han eller hon stannar inte kvar på ett jobb där man behandlas som skräp av chefen. Han eller hon stannar inte kvar i ett förhållande där man blivit spottkopp åt sin partner. Att ha integritet är nämligen inte bara att vara trygg i sig själv, det är också att vara tillräckligt trygg i sig själv för att våga sätta gränser. Oberördheten förutsätter alltid en kärna av självständighet, av ett eget utrymme. Och ingen annan har rätt att kliva in och göra om mitt innersta utrymme till en del deras värld.

Om svenska opinionsbildare och politiker utstrålade mer av integritet skulle det vara enklare för dem att göra politiskt ”kontroversiella” uttalanden. Är man trygg i sina åsikter och värderingar kan man ta det mesta som kommer av kritik med ro. Visar det sig att motståndarna har rätt får man väl erkänna det. Men så länge det inte händer finns det ingen anledning att böja rygg.

Donald Trump är en person där nästan all kritik mot hans politik och personlighet rinner av som vatten på en gås. Han tar lätt på de spydigheter som grundas i motståndarnas ideologiska värderingar. Det är väl klart att liberaler och pk-journalister tycker tvärtom: vad är problemet? I Sverige hade vi Ian Wachtmeister som med suveränt lugn mitt i en debatt kunde konstatera att han och folkpartisten Bengt Westerberg verkligen inte hade samma åsikter när det gällde bistånds- eller alkoholpolitik. Det var knappast ett problem i Wachtmeisters ögon att han och Bengt Westerberg, eller kanske kommunisten Lars Werner, inte var överens.

Och om vi lämnar individnivån och istället tänker på Sverige som land och som samhälle är det kanske just precis integritet vi behöver mer än något annat. Vi har problem med en kompromisslöst våldsam gängbrottslighet, med kulturella motsättningar, med en underpresterande skola, med kommunernas ekonomi, med medborgarnas bristande framtidstro och tillit till samhället. Och allt detta för ingenting. Inte fanns det någon som helst anledning för oss uppe i vårt lilla land i Norden att dra på oss de här problemen! Vi kunde ha hjälpt människor på andra sätt än att låta dem komma hit i en omfattning som vi inte hade en chans att kunna hantera.

Hade våra politiker haft mer integritet hade de kunnat säga att vi gärna hjälper människor i nöd men att hjälpen inte kan bestå i att alla kommer till Sverige. Man hjälper andra men man släpper inte på sin integritet. Och i den situation vi nu tyvärr befinner oss i skulle våra politiker kunna säga att de som nu har kommit hit faktiskt får anpassa sig till vår kultur, våra lagar och våra normer och att de som inte gör det helt enkelt får ta sitt pick och pack och åka någon annanstans. Vad skulle vara konstigt med det? Vem förväntar sig i grunden något annat?

Och vad är egentligen det så kallade ”problemet” med islamismen i Sverige? Ett problem som går att hantera är i grunden inget problem. Aktiva islamister ska naturligtvis utvisas så fort som möjligt. Vill vi så kan vi. Vad har de här att göra? Vi har tagit emot dem som flyktingar och de tackar oss genom att bedriva en religiös och kulturell verksamhet som står i direkt motsats till allt vad vårt samhälle står för. Var är integriteten? Det jag säger har ingenting med hat eller intolerans eller uppmaningar till våld att göra. Den som har integritet behöver inte reagera med våld eftersom vederbörande sätter tydliga gränser för vad han eller hon kommer att utsätta sig för. Det handlar om att lugnt och metodiskt och i enlighet med gällande lagar se till att problemet försvinner. Det är så vi gör saker i Sverige. Och räcker inte lagarna till får de skärpas. Vill vi så kan vi.

Som jag tidigare har skrivit hoppas jag att vi får en våg av svensk självmedvetenhet bland våra ungdomar. Vi äldre måste naturligtvis visa vägen. Tanken om integritet kan vara ett viktigt spår i det arbetet. En människa som står för sina åsikter och som bottnar i sina värderingar är i grunden oåtkomlig för kritik. Jag tycker själv att vi ska ha ett flyktingstopp, att vi ska uppmuntra människor att börja återvandra till sina ursprungsländer och att vi ska vara mycket vaksamma på islams utbredning i samhället. Jag står för de åsikterna och jag är beredd att försvara dem mot vem som helst när som helst. Jag vet att jag bottnar i goda värderingar och jag är inte rädd att någon ska bevisa att jag har fel. För det första tror jag inte att jag har fel, men om jag har det får jag väl acceptera det i så fall. Jag lever inte och dör med mina åsikter.

Vi behöver en ny integritet i Sverige. Vi behöver en ny självkänsla.