En deltagare vid Platons symposium förklarade människornas längtan efter den rätta med att de en gång varit som klot – runda och fulländade – men av något skäl kluvits i hälfter, som blivit dömda att leta efter varandra tills de någon gång kunde finna sin hälft. Här i landet har klyvnaden istället å ena sidan bestått i en verklighet som människorna upplevt med sina sinnen och å andra sidan en påbjuden verklighetsbild som varit långt från den upplevda. Många har plågats av denna klyvnad, men:

Det råder en stor förväntan men också en ny osäkerhet. Det känns något i luften. Människorna lyfter huvudena och vädrar. En svag men sakta allt starkare vind blir förnimbar. Den är frisk, behaglig. Vad är på väg?

Denna förväntan och osäkerhet märks överallt. Plötsligt vet inte programledarna i TV vem de skall gynna eller missgynna. Det märktes i Opinion Live senast, där det inte längre var alldeles klart vem som skulle uppfattas som god och vem som var ond och därför skulle stötas ut.

Också partierna är osäkra om de vill fortsätta att vara runda och helgjutna – eller om de skall acceptera klyvnaden mellan officiell bild och verkligheten – för att därefter söka sig till en ny, helgjuten tillvaro. De väljer olika strategier.

V är det mest helgjutna partiet. Deras runda, glatta yta stöter allt bort som inte är villigt att låta sig bli konkavt och anpassat efter deras runda helighet. De kommer inte att få något inflytande längre.

L och C låtsas vara helgjutna och runda. Det är de också. De kan inte åstadkomma något stötande, eftersom de inte vet vad de vill, utöver att allt som sticker ut i samhället skall slipas av och anpassas efter deras uppfattning av det passande. Varför det skulle vara passande vet de inte.

S har egentligen aldrig varit runt. De har bara låtsats. I själva verket har de försökt åstadkomma sin runda yta utifrån helt olikartade legobitar, som de lyckats locka och hålla kvar genom utdelandet av de förmåner som tillhör makten. Nu blir makten allt osäkrare och legobitarna driver allt längre ifrån varandra. De kommer som mest att ha den runda form som en punkterad ballong inte kan uppvisa.

M är det mest förvirrade partiet. Det kan inte bestämma sig om det vill vara runt eller om det istället skall vara så amöbalikt som under Reinfeldts tid. Därför blir partiledarens roll allt svårare. Hur skall han uppträda? Det vet han inte längre. Därför håller han sig gömd.

Kd – eller i alla fall dess partiledare – uppträder som det vore stabilt runt med en egen välgrundad uppfattning om verkligheten. Det är det inte. Inuti finns ett stort hål där deras ursprungliga uppfattningar en gång suttit. Deras nya frejdighet är helt ytlig.

SD är det smartaste partiet. Det är alldeles runt inåt, samtidigt som de utåt vågar anta den form som varje situation kräver. De beskylls därför att vara för mjuka, för villiga att kompromissa. Dessa kritiker uppträder då som de tonåringar som tror sig kunna förändra världen efter sina älsklingsidéer. De vill alla vara Gretor. Och alla ryms inte inom Mp

Det råder en stor förväntan. Och många känner en stor förvirring. De har ännu inte känt den nya vinden.

Res på dig! Håll upp huvudet och vädra! Vad känner du?