Eftersom läsningen stadigt minskar bland barn och unga så känna det extra varmt inombords att veta att Statens kulturråd griper in och bidrar till att entusiasmera och inspirera. Via bokgåvor till förskolan sörjer det skattefinansierade rådet för att våra småttingar redan i tidig ålder introduceras till objektiv och opartisk kvalitetslitteratur av klassiskt föredömligt svenskt snitt. Vad sägs till exempel om en barnbok med titeln Bosse och Bella och trumpna Donald?

Om man bortser från att det väl måste anses som minst sagt bakåtsträvande att kalla två förskolebarn för Bosse och Bella i dagens Sverige, då det förmodligen finns oändligt många fler barn som heter Liam och Tindra eller Ahmed och Fatima, så har den här boken allt man kan begära av en svensk bilderbok för de minsta. Den är fostrande, självrättfärdig och har helt rätt värdegrund, och som om inte det vore tillräckligt för att uppfylla varje statsanställd kulturkoftas våta dröm så innehåller den också en nidbild av USA:s president Donald Trump. Svenska barn måste ju tidigt lära sig att avsky USA:s president, så vad kan vara mer passande än en bilderbok där dumme Donald sätts på plats av pursvenska syskonen Bosse och Bella?

Bosse och Bella och trumpna Donald handlar alltså om det sura och elaka barnet Donald, som nyss flyttat in i det vita huset vid lekparken. Han har ljust hår med flygig lugg och en sur och bestämd min och han vill bestämma precis allt. Därför bygger han en mur i lekrummet ”så att inte småbarnen kan komma och ta våra leksaker” och när alla barnen ska sjunga Imse Vimse spindel tillsammans blir han jätteputt för han vill att de ska sjunga att Donald är bäst.

”- Ni är dumma! Skriker Donald. Alla är jättedumma!”

När alla barnen bakat bullar tillsammans äter Donald upp allesammans själv. Och dessutom slösar han med elen, något som lille Bosse blir mäkta upprörd över:

”- Elen kan faktiskt ta slut, säjer Bosse.
-Näe! ropar Donald.
Och så springer han runt på förskolan och tänder alla lampor. Fast solen skiner…”

Ja ni förstår ju själva hur dum trumpna Donald är. Han är helt enkelt jättejättedum – lika dum som USA:s president.

Boken presenteras med stolthet som en politisk satir: ”Visst är det något bekant över den trumpna Donald. En vuxen läsare uppfattar författarens politiska satir. Barn förstår bilderbokens budskap, att det är roligare att leka tillsammans med andra, även om det innebär att en inte alltid får bestämma allting själv.” (Nej, det får ”en” inte. Om ”en” fick det så skulle jag förbjuda approprieringen av det dialektala ordet ”en” som ersättning för ”man” eftersom det ser onaturligt och skitlöjligt ut i skrift och låter pinsamt tillgjort när det uttalas av människor utan rätt dialekt)

Nåväl. Ska det vara värdegrund så ska det. Och jag kan redan nu se kulturstipendierna hagla över Gahrton och Eriksson för deras insats för den svenska barnlitteraturen. Det ska ju böjas i tid, det som krokigt ska bli, och det tvångsmässiga Trumpföraktet är numera en av värdegrundens hörnstenar. Att det finns föräldrar och förskolepersonal som tycker att barnen bör slippa politisk indoktrinering tar man förstås ingen hänsyn till. Det kan ju faktiskt hända att det finns treåringar som ännu inte tagit till sig public services och de stora tidningsjättarnas Trumpbudskap, så den här bilderboken kom sannerligen i rättan tid. Alla småbarnsföräldrar kan nu lugnt luta sig tillbaka i förvissningen om att staten ser till att barnen fostras på rätt sätt, även om deras föräldrar har fel åsikter.

Den här trevliga lilla bilderboken gavs ut redan 2018, i god tid före riksdagsvalet. Då tipsade Bonnierförlagets inspirationssajt Bokiño om den, som en av de goda barnböckerna om demokrati. För, som de skriver, ”trots att våra barn och unga inte får rösta än på många år- involvera och förbered dem genom att läsa om samhälle, demokrati och allas lika värde.” I samlingen nyttiga demokratiböcker för de minsta rekommenderades också en om kritor som strejkar mot de traditionella färgerna, för vad är det för fel på rosa brandbilar, liksom?

Även barnbiblioteken runt om i landet har hyllat boken. Vänersborgs bibliotek beskriver den som en ”Bra bok när det gäller att prata om hur det blir roligast för alla på förskolan och den är en träffsäker satir för vuxna som har stora paralleller med ett stort grannland i väster.” Träffsäker satir? För vuxna? Knappast. Jag skulle snarare kalla den ett utslag av det infantila tvångssyndrom som tycks ha tagit hela PK-Sverige i besittning efter att amerikanerna illvilligt nog röstade fram fel president 2016.

Kulturrådets urval av bokgåvor till förskolan görs av sakkunniga och, enligt rådets hemsida, ”utifrån verkens kvalitet och tar hänsyn till barns olika förutsättningar. Det är böcker inom olika genrer och språk, inklusive de nationella minoritetsspråken.” Så nu vet ni det. Att en bok där presidenten för en av världens största demokratiska stater utmålas som en trumpen skitunge håller hög kvalitet.

Vad blir nästa kvalitetsverk av Gahrton och Eriksson? Bosse och Bella och islamistiske Hassan? Bosse och Bella och unkna Kim? Bosse och Bella och märkliga Angela? Jag väntar med spänning.