Mohamed Omar: Ensamheten i rymden

Mohamed Omar

NASA ska skicka iväg en rymdsond till Jupiters måne Europa – förmodligen år 2025. Månen upptäcktes av den italienske astronomen Galileo Galilei (1564–1642) på 1600-talet. Den är täckt av kilometerdjup is och man tror att det under istäcket skulle kunna finnas ett flytande hav – ett hav som kan innehålla liv.

Femtio år efter månlandningen fortsätter människan att utforska rymden. Det finns en tanke inom sufismen att Gud att var ensam och längtade efter att bli känd, därför skapade han människan. Jag tror hellre på det omvända: människan kände sig ensam, därför skapade hon gudarna. Sufierna, och andra mystiker, har sagt många vackra saker. Människor har sagt mycket om Gud och om sin kärlek till honom. Hittills har vi dock inte hört något från den andra, icke-mänskliga parten – inget som går att bevisa i alla fall. Vi vet väldigt mycket om människans föreställningar om Gud, men inget om Guds tankar om människan.

Ensamheten kan göra människor sorgsna och förtvivlade. De flesta av oss bär på en längtan efter att bli älskade, sedda och uppskattade. Det är därför tanken på en Gud som ser och bryr sig om en är så lockande. Religiösa dikter om kärleken mellan Gud och människa är ganska lika sekulära dikter om kärleken mellan man och kvinna.

I Arthur C Clarkes romankvartett som börjar med 2001 (mest känd genom Stanley Kubricks filmversion från 1968), och slutar med 3001, hittar man liv på månen Europa. Det finns en utomjordisk superintelligens, en slags gudomliga varelser, som främjar livets utveckling i universum. Varför gör det de? Kanske för att de är ensamma och vill bli sedda och kända. Då duger det inte med bakterier eller andra omedvetna livsformer.

Kubricks film, som skrevs parallellt med Clarkes roman, börjar för tre miljoner år sedan i en prolog som kallas ”Människans gryning”. En flock stora apor kämpar för att överleva i ett kargt och torrt landskap. De saknar språk och använder inga verktyg. En dag får de syn på en stor svart sten – en monolit. Den är rektangulär till formen och dess släta yta och exakta proportioner skiljer den från de omgivande klipporna och visar att den är framställd av intelligenta varelser. När apflockens ledare rör vid monoliten händer något med honom. Det är ungefär som när Adam åt av kunskapens frukt i lustgården. Apan blir medveten.

Efter kontakten med monoliten börjar apan använda enkla redskap – genom att använda ett djurben kan han slå ihjäl apor från andra flockar som konkurrerar om resurserna. Sedan flyttar vi till nutiden, alltså år 1999. Människan har nu gått från att använda ben som stridsklubbor till att konstruera oerhört komplicerade redskap, rymdskepp, som de använder för att kolonisera andra planeter och utforska universum.

Lyssna på podcasten Tankar från framtiden, avsnittet ”Monoliten på månen”, där jag och Dolf diskuterar filmen 2001:

 

Det är stor skillnad mellan Clarkes berättelse och Kubricks framställning. Clarke förklarar handlingen i detalj medan Kubrick använder väldigt lite dialog – musiken och bilderna får tala i stället. Filmen är en poetisk och mystisk upplevelse – vacker och underlig, men också skrämmande. Det är en film som är öppen för många tolkningar, men alla är överens om att evolutionen, livets utveckling, är ett grundläggande tema. Men utvecklingen skildras inte på ett vetenskapligt utan ett fantastiskt sätt: människan har inte blivit den hon här genom många små förändringar utan genom väldiga språng.

I romankvartettens sista del, 3001 – Den sista resan från 1991, framkastar Clarke tanken att religionen föddes samtidigt som människan blev medveten. Monoliten som gjorde dem medvetna blev också det första föremålet för människans dyrkan. Kanske en anledning till detta är att när människan blev medveten, så blev hon också ensam.

Huvudpersonen i 3001 är astronauten Frank Poole som i 2001, både romanen och filmen, svävade ut i rymden och försvann. Nu visar det sig att han fångats in, tinats upp och återupplivats tusen år senare. Han vaknar upp i en extremt högteknologisk värld utan religion. Men hur religionen försvann förklaras aldrig. Han hoppar helt över islam och ”civilisationernas kamp”.

Clarke var ateist – i en bilaga i slutet av boken skriver han:

Finally, I would like to assure my many Buddhist, Christian, Hindu, Jewish, and Muslim friends that I am sincerely happy that the religion which Chance has given you has contributed to your peace of mind (and often, as Western medical science now reluctantly admits, to your physical well-being). Perhaps it is better to be un-sane and happy, than sane and un-happy. But it is the best of all to be sane and happy. Whether our descendants can achieve that goal will be the greatest challenge of the future. Indeed, it may well decide whether we have any future.

Ja, hur ska vi kunna bli lyckliga när vi vet att det inte finns något sådant som villkorslös kärlek? Det finns ingen som älskar oss alltid och helt och fullt. Vi föds ensamma och dör ensamma. Vissa av oss får inte ens uppleva den jordiska kärleken mellan man och kvinna eller kärleken mellan förälder och barn. Men även dessa måste gå upp på morgonen och orka leva – för något.

Tyvärr är 3001 en ganska tråkig roman, betydligt sämre än 2001. Men den innehåller en del intressanta tankar. Clarkes romaner, och Kubricks film, är en hyllning till människan och hennes kamp mot ensamheten och tomheten. Vi håller oss vid liv och hittar mening genom att ständigt upptäcka nya saker – nu ska vi alltså utforska Europa, en av Jupiters månar.

Det är ingen utomjordisk intelligens som har gett upphov till den fantastiska mänskliga civilisationen, utan mänsklig intelligens och mänskliga ansträngningar. Och merparten av detta arbete har utförts i den västerländska civilisationen. Men är vi lyckliga? Många upplever en stark känsla av ensamhet, ångest, depression och meningslöshet. Det är kanske priset man får betala för att se verkligheten som den är, att med Clarkes ord vara ”sane and un-happy”.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)