I serien ”Allvarliga saker som vi bör tänka på inför Sveriges framtid” har jag skrivit två texter om skolan som inte är färdigtänkta och inte särskilt märkvärdiga utom i det avseendet att deras grundidé går på tvärs emot rådande svensk skolpolitisk debatt och allt som kännetecknat den svenska skolan i decennier. Min enkla och rätt självklara utgångspunkt för skolan är att utbildningssystemet ska konstrueras så att samhället – vilket i det här fallet betyder skattebetalarna som betalar för utbildningen – ska få så mycket nytta tillbaka som möjligt för de summor de investerar i ungdomars förkovran. Det betyder till exempel att man inte av någon sorts abstrakta jämlikhetsskäl ska bjuda unga människor på utbildning som de inte förmår utnyttja och förvalta. Det betyder också att elever som djävlas på lektionerna inte fortsättningsvis ska beviljas förmånen av gratis utbildning. De får göra något annat i stället.

Jag tycker mycket illa om uttrycket ”tänka utanför lådan” eftersom alla människor säger sig vara positiva till sådant tänkande medan de i verkligheten blir chockerade och kränkta när de utsätts för nya idéer. Men en sak är säker: de utmaningar Sverige har och kommer att få går inte att hantera med de tankar, attityder, arbetssätt, protokoll och instruktionsböcker som ligger i den gängse lådan.

Om vårt lands härskare jobbar på som vanligt så kommer de att utveckla projekt som januariöverenskommelsen. Den pakten går ut på att utveckla och implementera 73 nya lösningar på svåra problem. Det räcker att höra detta för att inse att överenskommelsen är till för något annat än att styra skutan Svea genom ett allt stormigare hav. Be vilken erfaren företagsledare som helst att koncentrera sig på 73 saker och du kommer att bli utskrattad. Visst, chefen kan tillsätta 73 kommittéer som får jobba med frågorna men det är bara en sak han kan vara säker på: det är samma gäng som vanligt som kommer att sitta i de 73 kommittéerna och de kommer att komma fram till ungefär samma saker som de alltid kommit fram till. Den som insett detta förstår också att 73-punktsprojektet handlar om att låtsas förnyelse medan man i själva verket krampaktigt håller sig fast vid status quo. ”Att bevara men inte synas bevara”, skulle man kunna travestera det wallenbergska mottot.

Detta betyder inte att januariöverenskommelsen inte skulle förverkligas på ett formellt kompetent och skickligt sätt. För det mesta är det ordning på Sverige. Svenska myndigheter har för det mesta god kontroll. Försäkringskassan betalar ut bidragen på rätt dag och propositioner remissbehandlas i rätt ordning. Men vi gör allting på precis det sätt som skapat våra problem. Vi går åt fel håll under full kontroll.

De ledare för Sverige som verkligen ville åstadkomma något nytt skulle vara tvungna att arbeta på ett helt annat sätt. De måste inse att det system som förvaltar Sverige – staten, kommunerna, organisationerna och så vidare – är vana att tänka och jobba på ett visst sätt som inte går att ändra annat än med stor målmedvetenhet och kolossala ansträngningar av ledarna själva. Betänk hur svårt det är för en företagsledare att vända ett företag som är på fel väg. Han måste åstadkomma något slags kulturrevolution och kulturrevolutioner uppstår inte genom att chefen tillsätter 73 kommittéer.

(En del överhettade hjärnor tror att det nödvändigtvis ligger något konspiratoriskt i bakgrunden när statliga organisationer inte gör som chefen säger. ”Deep state” kallar de företeelsen. Men det är inget konstigt att tjänstemän gör som de alltid gjort, nämligen främjat eget intresse och bekvämlighet. Vad tror du vi behöver starka ledare till? Tänk på förre utbildningsminister Jan Björklund som aldrig lyckades trycka sina idéer genom skolbyråkratin utan i stället tvingades förverkliga byråkraternas och fackens planer.)

Den brasilianska regeringens ledande figur, finansministern Paulo Guedes, säger att förnyelse är omöjlig om regeringen fortsätter att göra en massa saker under god kontroll fast åt fel håll. I stället får man ta tag i det viktigaste problemet och lägga all kraft på det och hoppas att det ska funka. Brasiliens enskilt största problem, som regeringar försökt lösa under årtionden, är de offentliganställdas orimligt fördelaktiga pensioner som växer som gökungar bland statsutgifterna. Detta har Guedes ägnat alla sina krafter åt (och det finns tecken på att han kan vara på väg att lyckas).

Jag skulle påstå att invandringen är Sveriges motsvarighet till de brasilianska pensionerna. Det är ett akut och allvarligt problem som, om det inte bringas under kontroll, kommer att fräta sönder andra samhällsfunktioner. Det är ingen fråga som nationens ledning kan skicka till kommittéer. Den frågan måste ledningen själv ta hand om.

Hur frågan ska lösas rent praktiskt vet ingen. Inget parti har någon riktig plan om man med plan menar ett handlingsprogram som är tillräckligt detaljerat för att det ska kunna börja verkställas på måndag. Om jag vore partiledare skulle jag därför redan idag samla ihop ett halvdussin av Sveriges bästa och mest omdömesgilla hjärnor för att vi tillsammans på någon månad skulle göra en sådan handlingsplan. Sedan skulle jag ägna mig åt det vanliga, nämligen att manövrera för att komma i maktposition. Och när jag väl fått makten skulle jag lägga all min kraft på att verkställa planen. Det kanske skulle ta ett år att få bitarna på plats.

Det där går ju inte! säger du kanske. Så gör vi inte i Sverige! Där ser du. Du blir chockerad av att konfronteras med ett synsätt som inte redan låg i lådan. Men tänk efter. Tror du att problemet skulle kunna lösas på något annat sätt än genom insatser av ett kraftfullt ledarskap som ägnade hela sin styrka åt just problemet?