Nyligen publicerade New York Times ett uttömmande reportage om högerpopulism och nationalism i Sverige, The Global Machine Behind the Rise of Far-Right Nationalism – ungefär ”Det globala maskineriet bakom högernationalismens uppgång.

Kortfattat kan man säga att reportaget slår fast att det är Ryssland som ligger bakom att det en gång så progressiva landet i norr nu börjar bli mer konservativt. Detta har de åstadkommit genom att komma hit till Sverige och muta alternativt hota invandrarungdomar i förorten att ställa till bråk för att ge sken av att vi har så kallade no go-zoner och samtidigt hjälpa Sverigedemokraterna att tillskansa sig makt.

Med tanke på hur kriminaliteten frodas inte bara i våra förorter utan i småstäder och mindre samhällen i hela landet så är det väl snart folktomt i Ryssland, så många som de måste ha skickat hit. Men enligt New York Times finns det minsann inga no go-zoner i Sverige, för det har den svenska regeringen sagt.

För inte så längesen var det så kallad foliehattvarning på såna här konspirationsteorier. Nu flödar de fritt, och de både skapas och underhålls av samma medier som annars brukar vara väldigt snabba att slå ner just på konspirationsteorier. Men konspirationsteorier om en ”rysk påverkan” på omvärlden har blivit till en sanning. (Konspirationsteorier om exempelvis George Soros påverkan på samma omvärld är dock fortfarande just konspirationsteorier.)

Om man gräver under ytan på det som händer i Sverige hittar man en en internationell desinformationsmaskin som odlar, provocerar och förstärker högerextrema och invandringsfientliga passioner och politiska krafter”, skriver New York Times. Men eftersom de inte kommer fram till vad den här desinformationsmaskinen egentligen har för anledning att ta sig an just lilla Sverige är det svårt att ta till sig allt som sägs i texten.

Men i många svenska medier suger man förstås åt sig som en svamp av ansedda New York Times analys av det svenska läget. För om man kan förklara det ökande missnöjet med regeringens politik och det labila läget i landet med ondsint påverkan från Putinpatrioter och högerextrema rednecks från amerikanska Södern slipper man ju att alls gå in på de verkliga orsakerna till den framväxande nationalismen.

Vilka är då dessa? Det förklaras faktiskt delvis, och oväntat redigt, av Ardalan Shekarabi som intervjuas av tidningen. Han säger att antalet flyktingar som kom till Sverige 2015 – 163 000 på mycket kort tid – överväldigade regeringen som agerade för långsamt med att skärpa gränskontrollerna och asylreglerna. Det gav Sverigedemokraterna spelrum, menar han och säger vidare:

– Jag tror absolut inte att majoriteten av svenska har rasistiska eller främlingsfientliga åsikter, utan att de hade frågor om migrationspolitiken som de andra partierna partierna inte kunde svara på.

Det har han naturligtvis alldeles rätt i. Lägg till en skola i fritt fall, en skenande brottslighet, gruppvåldtäkter i mängd, skjutningar så gott som dagligen, vårdköer och miserabla förhållanden på äldreboenden med oändligt mycket mera, och det är inte särskilt märkligt att allt fler svenskar börjar oroa sig över vad som sker med deras land.

New York Times kallar det för nationalism och högerextremism. Och även om det naturligtvis är helt korrekt att det finns en högerextremister i vårt land så är de fortfarande närmast försvinnande få, jämfört med andra extremister. Och de allra flesta som oroar sig för Sverige gör det för att de är patrioter och älskar sitt land – inte för att de går i ryssarnas ledband.

Men ryss-spåret är förstås för snaskigt för att New York Times ska ge upp det. Ryssarna har minsann sina fingrar i alla nationalistiska kakburkar, får vi veta, och det frossas i berättelser om hur SD-politiker och skumma nationalistiska tidningsaktörer besöker konservativa länder som Ungern och där träffar andra skummisar.

Att vi för inte så länge sedan hade en grön minister som hade klippkort på Turkish Airlines, och öppet dinerade (och sannolikt konspirerade) med fascistiska Grå vargarna nämns dock inte. Men det skulle förstås förstöra hela budskapet om den ryska faran och om de svenska nationalisterna.

Det är klart att det finns människor och organisationer i andra länder som har intressen i Sverige, hederliga såväl som skumma. Affärsmän, politiker, journalister – människor som är höger, vänster eller mittemellan, eller vars intressen inte har någon politisk färg. Men det är knappast unikt just för vårt land. New York Times påstående att Sverige blivit en ”digital ekokammare” för ryska nationalistiska intressen, och högerextremism, är en konspirationsteori som åtminstone inte jag tar på särskilt stort allvar.