Nationalekonomen Lars Calmfors skriver den 14 augusti i Dagens Nyheter att staten måste höja kapitalskatterna för att inkomstskillnaderna inte ska öka. Det bästa vore att återinföra fastighetsskatten som aldrig borde ha avskaffats. Han förklarar:

Alliansregeringens avskaffande av den tidigare fastighetsskatten 2007 grundades inte på ekonomisk analys. Motivet var enbart att infria ett populistiskt vallöfte i syfte att kapitalisera på de pedagogiska problemen att förklara logiken bakom skatten. Det kan vid en första anblick vara svårt att förstå varför man ska betala skatt på något som inte uppfattas som en inkomst. Det är ”nationalekonomens börda” att försöka förklara att fastighetsskatten faktiskt är en inkomstskatt: på värdet av de boendetjänster som ägaren till en bostad slipper betala hyra för till en hyresvärd. 

Först hade jag svårt att förstå Calmfors tankegång. Om man äger sitt hus har man ingen hyresvärd så det är självklart att man inte betalar hyra. Men jag har ju själv en gedigen utbildning i nationalekonomi så strax hade jag klurat ut det. För oss nationalekonomer är en husägare egentligen två personer, en som äger huset och en som hyr det. Eftersom hyran inte erläggs i kontanter utan är en nationalekonomisk teoretisk konstruktion kan detta vara svårt att fatta för nationalekonomiskt oskolade lekmän. Men för oss nationalekonomer är det självklart att den inkarnation av husägaren som är hyresvärd har fått en hyresintäkt som han ska betala skatt för. Den inkarnation som är hyresgäst betalar sin imaginära hyra men får inte göra mer skatteavdrag än om han hade köpt potatis.

Calmfors glömde att berätta det men vi nationalekonomer anser att det är samma sak med allt du äger. Om du äger en bil så hyr du den egentligen av dig själv och ska därför betala skatt på hyran. Hyran beräknas efter vad du skulle ha betalt till Avis för motsvarande dispositionsrätt för en bil.

Vi nationalekonomer anser att det där med att äga inte får tolkas för snävt. Till exempel menar vi att barn faller inom kategorin ägodelar åtminstone fram till myndighetsåldern. Om du har ett biologiskt barn är du lyckligt lottad på det viset att sluppit alla de kostnader som en adoption kan medföra. Jag vet vad jag talar om ty jag har själv adopterat ett barn. Adoptionscentrum ska ha betalt och det krävs dyra flygresor för att hämta barnet. Om du får ett biologiskt barn delar vi nationalekonomer återigen in dig i två personer. Den ena personen motsvarar Adoptionscentrum och alla andra som tjänar pengar på att genomföra barnleveransen, den andra är du som mottagande förälder. Som leverantör har du tjänat pengar som naturligtvis är skattepliktiga. En sådan barnskatt är närmast en självklarhet.

På det senaste seminariet för oss nationalekonomer diskuterade vi skatt på allemansrätten. Om inte allemansrätten hade funnits så skulle du ha behövt betala markägaren för nyttjandet av marken. Att du slapp detta betyder att du haft en inkomst motsvarande den avgift du sparade in. Inkomstbeloppet kan sättas schablonmässigt baserat på priserna hos tyska resebyråer som ordnar natur- och kanotresor till Småland. Några nationalekonomer invände att en skatt på allemansrätten skulle kunna slå orättvist eftersom alla medborgare inte utnyttjar denna rättighet. Men seminariet enades om att det rätta är att följa principen från radio- och TV-licensen som ska betalas även av dem som varken har radioapparat eller TV.

Några nationalekonomer som ligger vid forskningsfronten arbetar med ett mycket spännande projekt med klimatanknytning. Medborgarna andas faktiskt ut koldioxid. Det är naturligt att en klimatkompenserande skatt – en ”andningsskatt” – införs för att komma till rätta med denna olägenhet. Man kan också tänka sig att varje medborgare som avser att andas köper en utsläppsrätt av staten. Ett sådant system vore ganska lätt att införa eftersom det redan implementerats för industrier som emitterar växthusgaser. Om den globala uppvärmningen fortsätter så kan staterna gradvis minska antalet sålda utandningsrättigheter för privatpersoner. Vissa nationalekonomer anser att det bör läggas punktskatter på särskilt utandningsintensiva händelser såsom maratonlopp.

På lång sikt kommer det att bli nödvändigt att beskatta utnyttjandet av andra resurser som tillhandahålls av universum, solljus till exempel. Ett nationalekonomiskt seminarium avhölls nyligen på temat ”Vi har bara ett universum” för att understryka sådant som att det är oförsiktigt av människorna att slösa med solen.

Ett hittills olöst problem med angelägna nya skattereformer – typ andnings- och solskatt – är att människor som inte har några inkomster inte har några pengar och därför inte kan betala skatten. Ett av de mest löftesrika tankespåren i den nationalekonomiska forskningen på den här punkten är idén om att införa ett skattebidrag, alltså ett bidrag som obemedlade kan ansöka om för att betala sina klimatskatter.

Egentligen är detta ett ärende för EU eller ännu hellre för FN eftersom det handlar om gränsöverskridande globala frågor. Till exempel slösar människor som bor nära ekvatorn mer på solen än vi nordbor gör. Det enklaste sättet att lösa den frågan är antagligen att göra avdrag på de bidrag som ekvatoriala, mindre utvecklade länder erhåller från de mer solsnåla västländerna enligt den så kallade Parisöverenskommelsen från FNs klimatkonferens år 2015.

Vi nationalekonomer har genomtänkta synpunkter på det mesta.