Häromdagen skrev jag att miljöfrågan i verkligheten inte handlar så mycket om huruvida världen ska gå under som om ifall demokratin ska bringas på fall. Miljörörelsen har alltid haft ett starkt inslag av extremister som ansett att deras ändamål är så angeläget att sådant som lyhördhet för en eventuellt trögfattad och senfärdig folklig opinion inte kan respekteras. Det behövs handling nu vilket kan kräva att demokratin sätts på undantag.

En del skulle säga att detta är ett tecken på att socialister, som ständigt längtar efter diktatur, kapat miljörörelsen och försöker använda den för sina syften eftersom arbetarklassen visat sig vara så ointresserad av att genomföra revolution enligt det marxist-leninistiska receptet. Jag tror inte så mycket på den konspiratoriska tesen om att onda människor lurar i vassen som gäddor och bara väntar på att få sätta tänderna i dig, din mört. Däremot vet jag att när människan vill något så önskar hon sig makt i syfte att tvinga sin vilja på nästan. Det har inte så mycket med socialism att göra som med den mänskliga naturen. Klimat-Greta är ingen ond socialist utan antagligen bara en bergfast troende idealist vilket kan vara ännu värre för oss som inte gillar diktatur eftersom det är jobbigare med en fiende som inte är uppenbart ond utan bara menar sig vilja väl och samtidigt är monomant och ovetenskapligt övertygad om sin egen sanning.

Den mänskliga naturen tycks ha en inneboende drift att indela medlemmarna av unga och energiska politiska rörelser i två falanger, en som har för bråttom för att hinna vänta på demokratin, en annan som föredrar att invänta folkflertalets samtycke och därför väljer demokrati framför diktatur. På så vis delade sig 1903 Rysslands socialdemokratiska arbetareparti i två fraktioner: de revolutionära bolsjevikerna under Lenins ledning och de mindre hetlevrade mensjevikerna som trodde på demokrati och mänskliga rättigheter.

Skillnaden då för tiden mellan Sverige och Ryssland var inte att motsvarande uppdelning inte skedde här utan att det var vår motsvarighet till mensjevikerna, det fortfarande existerande svenska socialdemokratiska partiet, inte de revolutionära kommunisterna, som behöll makten över arbetarrörelsen.

Samma skiljelinje formerade sig igen kring år 1968 men då mer kortvarigt i och med att Sverige fick ett antal revolutionära sekter som stod redo att använda våld för att komma till makten, till exempel KPML(r) vilket uttyddes Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna).

Vad man kanske kan lära sig av detta är att unga, idealistiska politiska rörelser har en tendens att så småningom dela sig i två riktningar där den ena vill se revolutionär handling medan den andra väljer en mer fredlig strategi. Vidare verkar det som om de två riktningarna snabbt utvecklar sig till varandras fiender och bekämpar varandra efter förmåga. Det är ingen tillfällighet att de svenska socialdemokraterna i den så kallade IB-affären samarbetade med en statlig myndighet för att registrera och spionera på sina fiender i Sveriges kommunistiska parti.

Nu verkar just detta splittringssyndrom fått fäste i miljörörelsen. Den för ett år sedan bildade miljörevolutionära sekten Extinction Rebellion sprider sig över världen. Klimat-Greta har kopplat armkrok med Extinction Rebellion vilket knappast är förvånande med tanke på att hon så tydligt beklagat det politiska systemets senfärdighet när det gäller sådana radikala åtgärder mot utsläpp av växthusgaser som hon anser nödvändiga. Klimat-Greta vill se handling, inte bara fortsatt prat. Det är nog ingen tillfällighet att en svensk polis, Anna Ekstam, med (åtminstone påstådda) kopplingar till Extinction Rebellion skrivit en insändare i Polistidningen med en uppmaning till sina kollegor att följa Klimat-Gretas uppmaning att strejka den 27 september.

Den förre chefen för londonpolisens antiterrorkommando Richard Walton har utrett Extinction Rebellions avsikter och sammanfattar bland annat så här:

Extinction Rebellion förkastar både vår representativa demokrati och den liberala fria marknadsekonomin och strävar uttryckligen efter att upphäva båda. Rörelsens ledande företrädare har klargjort att de anser båda dessa mål vara oskiljbara från deras krav vad gäller miljön…

Extinction Rebellions strategi understryker betydelsen av att deras protester pågår i flera dagar för att åstadkomma största möjliga ekonomiska skada för en stad. Deras ledare anser att de ekonomiska kostnaderna för protesterna stiger exponentiellt dag för dag…

Extinction Rebellions taktik har åstadkommit allvarliga ekonomiska och sociala skador i London. Deras första protestvecka under april 2019 beräknas ha kostat butikerna 12 miljoner pund i uteblivna intäkter och försenade en halv miljon resenärer i Londons trafiksystem.

Jag tror att detta kan vara för den samlade miljörörelsen vad året 1903 var för Rysslands socialdemokratiska arbetareparti: signalen om att en sprängning är på gång. Hur ska en centerpartistisk miljöpolitiker kunna uppträda ihop med Klimat-Gretas gäng som anser det nödvändigt att kasta demokratin över ända för att nå miljömålen? Hur ska börsnoterade storföretag som skryter med sin miljöpolitik kunna samarbeta med miljöextremister som vill upphäva marknadsekonomin?

Politikerna, åtminstone i Storbritannien, verkar inte ha fattat vem de har att göra med utan tror att de revolutionära miljöextremisterna är som vilka snälla fågelskådare som helst. Richard Walton fortsätter:

Politiker tvärs över det politiska fältet har visat sig villiga att erkänna ledarna för Extinction Rebellion och att träffa dem och acceptera en del av deras krav.