Kanske dags att ge Henrik Schyffert lite upprättelse. Visserligen räknade han fel när han påstod att asylinvandringen bara kostade några pizzor och ett netflixabonnemang (och dom räknefelen och pizzorna ska han naturligtvis få äta upp). Men jag tycker ändå han hade en poäng när han översatte siffror i statsbudgeten till ett språk som vi förstår.

Om något ogripbart och abstrakt (som stadsbudgeten) omvandlas till något konkret och vardagligt (som pizza) har vi lättare att bilda oss en uppfattning (förutsatt att räkneexemplen är korrekta). Plötsligt tycker vi oss kunna avgöra vad som är rimligt, om det är värt priset eller om vi har anledning att bli förbannade. Hundra miljarder i statsbudgeten är en siffra, men 10 000 kronor som jag själv måste betala är ganska mycket pengar.

Låt mig ta ett exempel (mina ekonomiska meriter är ungefär i nivå med Henrik Schyfferts, så kolla gärna).

Under tio år kom 62 193 ensamma flyktingbarn till Sverige. Sådär 80 procent av dem beräknas ha varit vuxna, som ljugit om sin ålder. Alltså cirka 50 000. År 2016 låg dygnskostnaden för en vuxen asylsökande på 337 kronor och för barn 2918 kronor. Om vi ponerar att man uppgav en snittålder på 16 år och fram till sin 18-årsdag uppbar felaktig ersättning under två år*, blir kostnaden för bidragsfusket nästan 100 miljarder.

Det motsvarar i så fall 10 000 kronor per svensk, eller 40 000 för en tvåbarnsfamilj, bara för att täcka en typ av bidragsfusk som i praktiken sanktionerats av myndigheterna. Visserligen gäller summan en tioårsperiod, men staplar man några liknande utgiftsposter på varandra är det lätt att inse att svenska familjer blir fattigare, utan att få särskilt mycket i gengäld. Istället får vi kanske ökad otrygghet och sämre skola, vilket också bör läggas till migrationspolitikens kostnader.

Vad blir då totalsumman, om vi väger in alla kostnader? Nationalekonom Joakim Ruist beräknar den svenska flyktingnotan till ungefär 1,35 procent av BNP, vilket i runda slängar blir 70 miljarder om året. Docent Jan Tullberg räknar även in andra grupper än flyktingar och hamnar på 125 miljarder (plus lika mycket för något han kallar ”undanträngningseffekten”). Tar vi medelvärdet hamnar vi än en gång runt 100 miljarder, men den här gången på årlig basis. Alltså 10 000 kronor per svensk eller 40 000 per tvåbarnsfamilj. Varje år! Nu handlar det inte längre om att avstå några pizzor, utan kanske nya cyklar till barnen, semesterresor, gymkort eller kanske en ny dator. Några (exempelvis Lena Melin) tycker säkert att vi har råd med det, men då ska man komma ihåg att många familjer idag har högt belånade bostäder och svårt att klara amorteringar. En aldrig så liten finanskris riskerar att ställa människor på bar backe.

Viktigt att notera är att det som kostar egentligen inte är migrationen, utan migrationspolitiken. En annan typ av politik, med annat urval, andra villkor och framför allt andra volymer (liknande dem vi hade på 60-talet) kanske hade gjort invandring lönsam eller i varje fall kostnadsneutral. Den migrationspolitik vi har idag (och som nyligen öppnat för ytterligare anhöriginvandring) verkar kvalificera sig som den olönsammaste i världshistorien.

Precis som man kan bryta ner budgetposter till pizzor och liknande storheter, kan man extrapolera dem uppåt. Om vi tänker oss samma politik praktiserad under 10 år hamnar vi på den svindlande summan 1 000 miljarder. Det är lika mycket som USA spenderade totalt på Marshallhjälpen (1948-52), uppdaterat till dagens penningvärde. För samma resurser som man den gången byggde upp hela Europa, lyckas man alltså förvandla ett litet land som Sverige till ett land i förfall. Ett varnande exempel för våra grannar.

”Something is rotten in the Kingdom of Sweden”.

*För asylsökande som uppger ålder utan att precisera födelsedatum, registrerar Migrationsverket innevarande datum som ”födelsedag”.