Vad har hänt med Sverige? Hur är det möjligt att vi sätter vårt eget lands väl och ve på spel i ett utsiktslöst försök att skapa ett idealsamhälle i miniatyr för jordens alla folk? Var kommer all dårskap från? Kanske måste vi våga oss längst ut i de mörka tassemarkerna och tänka det mest förbjudna? Att det handlar om att svenska män varit så urbota korkade att de låtit hysteriska ”kärringar” ta över ruljangsen.

Jag tillåter mig att spekulera. Jag har inga bevis för någonting. Jag går på misstankar och intuition. Förakt och nedlåtenhet är välkommet. Det är bara att köra på. Jag tänker i alla fall säga vad jag vet att många tänker och andra kanske bara anar, men inte riktigt vågar formulera, ens för sig själva.

Det handlar om kvinnor och män. Det handlar om kvinnliga och manliga sätt att tänka och fungera. Det handlar för den sakens skull inte om alla kvinnor och män. Kategoriseringar måste vi få göra, men de har sällan ett absolut värde, som jag skrev i en tidigare text. Och talar vi om kvinnliga och manliga sätt att fungera får vi tänka oss att många män kan ”fungera som kvinnor” och att många kvinnor, vice versa, kan ”fungera som män”. Det handlar om tendenser.

Jag kanske har fel. Men i den värld jag växte upp och länge levde i förknippades Sverige och ett typiskt svenskt sätt att leva med enkelhet, redlighet, pålitlighet och jävlar anamma. Tänk Karl-Oskar Nilsson i Utvandrarna (även om han paradoxalt nog lämnade Sverige). Stark, arbetsam, rejäl och redbar. Han tar hand om sig och de sina. Han litar på sin arbetsförmåga och är mån om att göra rätt för sig. Han är dessutom vidsynt och generös: Han ställer upp när Abraham Lincoln kallar till krig mot de orättfärdiga landsmän som håller sina medmänniskor som slavar. En idealbild naturligtvis, men vad är det för fel på ideal? Hur många svenska män har inte stärkts till kropp och själ vid läsningen av Vilhelm Mobergs storartade roman och kanske själva ansträngt sig lite extra för att göra det rätta för sig själva och sin familj?

Vad förknippar vi med Sverige idag? Vad förknippar vi med det ”Absurdistan” som nu utmärker sig för sin importerade brottslighet (som inte fanns på samma sätt före immigrationen och nu ej heller i våra grannländer)? Vad förknippar vi med det ”Sweden!” vars ekonomi sjunker som en sten, vars försvar knappt finns kvar, vars gränser står vidöppna för internationella tjuvligor, vars sammanhållning raseras och vars framtid ingen politiker på allvar verkar bry sig om? Ja inte är det redlighet, kraft och ordning och reda i alla fall.

Och skillnaden är kanske helt enkelt att goda och välgörande manliga ideal om redlighet och förstånd inte längre får genomsyra vårt samhälle. Istället för ordning och reda, förnuft och behärskning är det stolleprov och hysteri som gäller.

Det finns en destruktiv manlighet, vi känner den väl från historien. Men det finns också en destruktiv kvinnlighet. Kvinnligt kodade sätt att tänka och fungera bör rimligtvis också kunna drivas för långt och bli destruktiva. Båda manliga och kvinnliga värden har sin plats i samhället, men antagligen har de utvecklats för att komplettera eller kanske neutralisera varandra. Ett kvinnligt tänkande som fungerar på familjenivå (känslosamhet, infantila bemötandestrategier, ”lika för alla”, ”alla ska göra likadant”, obeveklig optimism) fungerar kanske inte när det gäller att organisera vuxensamhället i stort.

Vad Sverige behöver idag är en förtroendeingivande politiker med makt och inflytande som orkar sitta ned framför ett svenskt pressuppbåd och helt enkelt säga: ”nu räcker det!” Det behövs auktoritet, det behövs stopp i maskineriet, gränssättning och förnuft. Naturligtvis skulle det kunna vara en kvinna som gör det. Och kanske har det gått så långt i vårt antimaskulina tänkande att det bara är en kvinna som kommer kunna göra det. Men det skulle räcka, och det skulle verkligen behövas.

Förr brukade man säga att män skapar strukturer, men att kvinnor fyller dem med liv. Så var det kanske. Men då handlade det i alla fall om begränsade strukturer. Kvinnor klagar ofta på att de får göra allt på samma gång. En del av dem borde nog testa att själva sätta gränser för alla sina brinnande engagemang. Män orkar inte hålla tusen saker i huvudet samtidigt. De gör det gärna enkelt för sig. De vet att det bästa sättet att hantera problem är att i möjligaste mån inte skaffa dem. De vet också att man inte alltid behöver prata om allting. Ord och samtal löser inte alla problem. Engagemang löser inte alla problem. Man måste våga vila, vara tacksam för det man har, vara stolt över det man har, tillåta sig att känna självgodhet och självtillräcklighet. Man måste också våga tänka att det inte alltid behövs regler för allt som ska göras. Alla vuxna på en arbetsplats behöver inte göra likadant. Vi behöver inte kontrollera att människor gör sitt arbete. Det märks i alla fall om de inte gör något. Om alla fokuserar på sitt och inte oroar sig så mycket för vad andra gör går det nog bra.

Enkelhet, gränser, ordning, integritet, tillit och redlighet. Vart tog det vägen?