En av min favoritförfattare är den skrivbegåvade, vackra och (fortfarande relativt) unga nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie. För mitt vidkommande slog hon igenom år 2006 med boken En halv gul sol. Nyligen läste jag den troligen åtminstone delvis självbiografiska Americanah som Adichie publicerade 2013 när hon var 36 år. Den handlar om den unga, välutbildade nigerianska Ifemelu från något slags medelklass som bestämmer sig för att resa till USA och där tvingas utstå en del motgångar innan hon så småningom lyckas göra social och litterär karriär (och sedan återvänder till Nigeria eftersom hon inte kunnat glömma bort sin ungdomskärlek Obinze).

Kontrasten kunde inte vara större mellan Ifemelus resa till USA och de plågsamma och livsfarliga strapatser som många av hennes kompatrioter får utstå när de ska göra motsvarande försök att pröva lyckan i ett välmående i-land. Ifemelu gick till USAs ambassad och sökte visum vilket beviljades efter en del krångel och tidsutdräkt. Sedan tog hon planet till Amerika.

Om du orkar kan du läsa den här helt annorlunda skildringen av Ifemelus kompatrioters äventyr när de ämnar ta sig till Europa eller den här. Om du inte orkar läsa så kan jag berätta att upplevelsen verkar precis så djävlig som man kan föreställa sig. Det är en resa på 350 mil flygvägen där vi i Sverige bara brukar bekymra oss över de ofta dödliga vedermödorna under det sista tjugofemmilslopphoppet över Medelhavet till Lampedusa. Ska man tro den här skildringen, vilket jag tror att man ska göra – i varje fall stämmer den med vad jag tidigare läst och skrivit – så är resan fram till och genom Saharaöknen ett utdraget kval av svält, tortyr, utpressning, människohandel och såklart våldtäkt och prostitution om resenären är kvinna. De som kommer så långt som till Medelhavets södra strand är ju efter denna pina nästan framme så man kan förstå om de tar snart sagt vilka chanser som helst.

Nigerian som nigerian, säger man sig kanske, hur kan det komma sig att det som var så lätt för Ifemelu är så nästan omöjligt och i varje fall dyrt och livsfarligt för hennes landsmän? Låt mig presentera några spridda tankar.

Den som läser Americanah inser, utan att det särskilt påpekas, att den kultiverade och högt utbildade krets som Ifemelu tillhör aldrig slås av tanken att de skulle resa någon annanstans än till Storbritannien, det gamla koloniallandet, eller USA. Dessa människor talar engelska som om det vore deras modersmål även om de har en annan dialekt. Tanken att de skulle flytta till exempelvis Sverige gick nog aldrig upp i deras hjärna. Då kunde de lika gärna fortsätta med något jobb de egentligen inte ville ha i Nigeria. De flyttade inte för att få försörjning utan för äventyret och karriären.

(Du kanske tror att före detta koloniserade folk hatar sina gamla kolonialherrar? Det trodde jag också tills jag flyttade till den före detta portugisiska kolonin Guinea-Bissau. För dessa människor, särskilt de högutbildade, var ”metropolen” Portugal det bästa som kunde tänkas. Behövde man köpa snygga kläder eller få tänderna omsedda så åkte man såklart till Lissabon.)

Men varför gör då Ifemelus stackars landsmän inte samma sak som Ifemelu och flyttar till USA? Därför att de inte är välkomna till USA. USA har immigrationsprogram som säger ungefär att om det prompt ska komma några immigranter så ska det vara högkompetenta personer som kan förväntas skapar nytta för amerikanerna.

Konsekvensen av detta, säger en undersökning från Pew Research Center, är att migranter från de afrikanska länderna söder om Sahara som kommer till USA är betydligt mer välutbildade än de migranter som kommer till Europa och därför mycket lättare kan få jobb.

Det där hade man (jag, alltså) kanske anat, men mer förvånande var uppgiften att migranter från söder om Sahara i alla undersökta mottagarländer utom Italien hade fler med högre utbildning än mottagarländernas ursprungsbefolkning (Sverige var inte med i undersökningen):

Varför skulle en högutbildad migrant som vill skapa sig ett nytt liv i ett främmande land söka sig till Sverige, ett kallt land med en i praktiken rätt svårtillgänglig för att inte säga avog lokalbefolkning med ett udda språk och en mystisk kultur som ingen annan begriper? För en sådan migrant är ett generöst bidragssystem inte nödvändigtvis en fördel eftersom en sådan migrant nog räknar med att bli nettoskattebetalare snarare än nettoskattemottagare.

Jag föreställer mig, vilket kanske är fördomsfullt, att de migranter som dras till Sverige är sådana som dels ser fördelarna med och avser att dra nytta av det generösa bidragssystemet, dels lockas av det svenska erbjudandet att de inte ska behöva anpassa sig efter den svenska lokala kulturen utan i stället odla och fördjupa sin egen (vilket många också gör genom att särskilt markera sina särdrag när de kommer till Sverige, till exempel att vara extra noga med hijaben och att tala ett särskilt språk, rinkebysvenskan, för att understryka sin särart).

Till skillnad från dem som för några år sedan föreställde sig att migrationen skulle gynna Sverige med ett kompetensregn så tror jag, tills något annat bevisas, att Sverige genom alla dessa omständigheter och genom eget val tvärtom får nöja sig med en negativ selektering.