Vi närmar oss augusti, och därmed också kräftans tid. Numera är det förstås tillåtet att fånga och äta kräftor året om och begreppet kräftpremiär är kanske inte fullt så gångbart längre. Men oavsett vad lagen och almanackan säger så är det just nu som jag börjar längta efter de rödskaliga läckerheterna och de traditionella kräftskivorna. Jag kan liksom inte få ur kräftpremiären ur mitt medvetande.

Kräftpremiären har sin grund i att det under lång tid var förbjudet att fiska kräftor mellan november och den 7 augusti. Först på kvällen, efter klockan 17, den 7 augusti var kräftorna stora nog för att fiskas upp. Eftersom den 8 augusti var den första dagen då man kunde äta läckerheterna (fiskade dem gjorde man ju under natten innan) så var det just den dagen som främst sågs som premiärdagen.

1982 ändrades datum för kräftpremiären till den första onsdagen i augusti och 1994 togs premiären bort helt. Men traditioner förgås inte så lätt. Och det är nog inte bara jag som tycker att kräftor liksom hör ihop med de de mörka, ljumma augustikvällarna.

När jag var barn på 1960-talet brukade jag följa med mina föräldrar och fiska kräftor i älven som rann utmed pappas föräldrahem. Timsälven kryllade av svenska flodkräftor, och det hade den gjort så långt tillbaka någon kunde minnas. Där hade pappa och hans syskon hade fångat kräftor sedan de var små och nu var det jag och mina kusiner som fick lära oss hur man gjorde.

De där augustinätterna var, sedda ur ett barns ögon, helt enkelt magiska. En lång, ljummen augustinatt vid älven, i månens bleka sken. Kaffetermosar och ostsmörgåsar och pappa och hans syskon lågmält pratande om forna tiders kräftfisken. Värme, gemenskap men också lite spänning när jag skulle lära mig hur man håller i en levande kräfta utan att den kommer åt att nypas. Då jag, storögt fascinerad över de rätt kraftiga klorna, frågade pappa om det gjorde ont sträckte han fram tummen och lät kräftan nypa till. Bara för att visa. Nej, det gjorde inte särskilt ont. Men behagligt var det inte, sa han med ett leende och visade hur tummen vitnat av kräftans nyp.

När vi cyklade hem strax före gryningen hade vi krälande skaldjur i hinkar och baljor både på cykelstyren och fastsurrade på pakethållarna. Jo, vi cyklade. Mina föräldrar skaffade inte bil förrän 1972, när jag var 10 år. De var med andra ord klimatsmarta utan att ens veta att det ordet existerade. Det gjorde det för övrigt inte. Det fanns liksom inget större behov av ett sådant ord på den tiden, när människor generellt levde betydligt enklare och – faktiskt – mer ödmjukt än dagens unga och medelålders gör.

Det gick dessutom alldeles utmärkt att cykla den halva milen hem i gryningen, med kräftor och allt. Hur många tjog det rörde sig om har jag inte en aning om, men många var det, och stundom vinglade det betänkligt. Men hem kom vi och väl hemma placerades alla kräftorna i badkaret till dess de skulle kokas.

Hade vi bott i Katthult, Lönneberga skulle kräftorna förstås ha rymt under morgontimmarna, varvid min käre far skulle ha fått ett tjuvnyp i stortån när han klev upp ur sängen. Så blev det nu inte, utan mamma kunde koka dem i lugn och ro dagen därpå. Och de kommande kvällarna ställdes det till med kräftskivor både hos oss och hos de andra släktingarna som varit med och fångat kräftorna. Och det var ena hejdundrande kalas – smörgåsbord dignande av både småvarmt och kallskuret och med de röda läckerheterna som kronan på verket.

Sen ökade den fruktade kräftpesten i de svenska vattendragen, och i all välmening såg fiskeristyrelsen till att plantera ut amerikanska signalkräftor. Det verkade som en bra idé för signalkräftan påminner inte bara om flodkräftan till utseende och smak utan är dessutom motståndskraftig mot pesten. Vad man dock inte insåg, förrän det redan var för sent, var att den var bärare av kräftpesten. Flodkräftan slogs därför snabbt ut, inte bara i Timsälven utan i många svenska vattendrag.

Augustinätterna vid Timsälven blev därmed ett minne blott. Ett minne som jag gärna plockar fram när jag saknar mina föräldrar och de andra som lämnat jordelivet, och särskilt just i kräftans tid.