Patrik Engellau: Förnuftets röst

Patrik Engellau

Vare sig klimatfrågan finns i verkligheten eller inte så är den framträdande i samhällsdebatten. Det tvingar oss alla att förhålla oss till den.

Det finns, verkar det, två extrempositioner. Å ena sidan står Greta-falangen som satsar på panik till varje pris oavsett konsekvenserna. Å den andra återfinns de radikala ”klimatförnekarna” vilka jag hellre skulle kalla problemförnekarna. Hos mig själv märker jag en tendens att ansluta mig till problemförnekarna med argument som för det första att klimataktivisterna inte vet något och för det andra att de som vet något, arméerna av engagerade klimatforskare, har solida personliga incitament att överdriva hoten för att få större budgetanslag. Ingen av dessa extrempositioner känns särskilt tillfredsställande.

För mig framstår Lennart Bengtssons bok Vad händer med klimatet, Karneval förlag, som en glimt av sunt förnuft, inte för att hans bok – trots Bengtssons uppenbara ambitioner att förklara komplicerade förlopp så att okunniga människor som jag, som knappt kan skilja på en gigawattimme och en terawattimme, ska begripa – lyfter mig till några högre vetenskapliga insikter (vilket beror på att jag inte har någon grund att bygga på) utan för att hans resonemang andas eftertänksamhet och trovärdighet. Han får mig att känna mig hemma. Jag litar på honom.

Tilliten beror inte bara på Bengtssons uppenbara vetenskapliga meriter som noggrant dokumenteras i boken tillsammans med förbehållslösa lovord från vetenskapliga höjdare i branschen. Det känns bra, men jag har haft kontakt med tillräckligt många hyllade experter som helt misslyckats med att övertyga mig för att inte nöja mig med förevisandet av utmärkelser och bemärkta positioner. Det som övertygar mig hos Bengtsson är hans ödmjuka, balanserade och resonerande framtoning, till exempel när han redovisar erfarenheterna från tidigare undergångsprofeter som Thomas Malthus och Georg Borgström. Undergångsprofeterna har alltid haft fel eftersom de av naturliga skäl bortsett från det som inte fanns när de publicerat sina profetior, nämligen ny vetenskaplig kunskap och nya ingenjörsmässiga lösningar.

Bengtssons budskap, som jag fattar det, är att växthuseffekten faktiskt existerar och bör tas på allvar men att dess konsekvenser tills vidare, på några decenniers sikt, inte verkar särskilt förödande samt att världen ändå är på väg mot en utveckling – enligt den månghundraåriga framgångsformel som är västerlandets beprövade recept, nämligen att kloka människor åstadkommer ny vetenskap och ny teknik – som gör att mänskligheten inte ska behöva vidta panikåtgärder enligt Greta-falangens skrämselhot.

Mänskligheten måste framför allt göra sansade bedömningar av de faror som koldioxidutsläppen och de övriga växthusgaserna kan utsätta oss för:

Trots all hittillsvarande forskning kan vi ännu inte tillfredsställande reda ut hur omfattande en klimatförändring kan bli och vilka problem som en sådan kommer att medverka för samhället.

Under de 30 år som klimatfrågan har varit föremål för ett aktivt samhällsintresse har ännu inte några allvarliga händelser inträffat som vädermässigt varit värre än tidigare, och de förändringar som entydigt kan identifieras som en följd av högre temperaturer – krympande glaciärer, minskad sommaris i Arktis, en svagt stigande havsnivå och liknande – har genomgående varit begränsade… En högre växthusgaskoncentration har ytterligare fördelar, som snabbare tillväxt och en bättre hushållning med vatten hos växterna. Satellitmätningar tyder på att jorden har blivit grönare och beräkningar visar att det främsta orsaken härtill är just den ökande koldioxidmängden…

Dessbättre finns det inga tecken ännu på att jordens klimat på kortare sikt förändras på ett sätt som innebär några allvarliga farhågor. Jordens temperatur har förvisso ökat med cirka 1 grad C och kommer sannolikt att öka ytterligare med någon grad eller två under detta sekel.

Bengtsson tror mer på det noggranna, nyfikna, sanningssökande, fördomsfria vetenskapliga arbetet än på känslostyrda politiska infall och påfund:

… många felbeslut har också tagits i en hast av beslutsstressade politiker. Etanol, dieseldrivna bilar och ljusrörslampor är exempel på förhastade och ogenomtänkta beslut. Energiprojekt tycks fungera bättre om de överlåts till ingenjörer och andra tekniska och vetenskapliga experter. Vad som behövs inom klimatpolitiken är med andra ord sunt förnuft och långsiktighet – inte politiskt bravado.

Nu ska jag inte påstå att jag inte fick någon som helst skräckupplevelse av att läsa Bengtsson bok. Det fick jag. På sidorna 173 och 174 förklarar Bengtsson att mer än 80 procent av världens energiförbrukning kommer från fossila bränslen, alltså kol, olja och naturgas. Plötsligt får jag en vision av den massiva förstörelse av samhällen och människoliv som skulle bli följden om Greta-falangens desperation fick fäste hos fler än ett antal svärmande barn – ”Jag vill att ni får panik”, säger Greta – och att maktlystna och förvirrade politiker föresätter sig att eliminera de fossila bränslena på några årtionden.

Så länge det finns förnuftspersoner som Lennart Bengtsson är det kanske inte helt kört.