För en tid sedan inledde jag en text på följande sätt:

MORDET – DET ENDA SÄKRA, OM INGA REGLER FINNS

Rubrikens innebörd illustreras gång på gång, nästan dagligen, när konflikter skall lösas i invandrargettona. Också i andra sammanhang, till exempel vid uppgörelser på gatan utanför någon krog i centrum, görs konflikter upp enligt likartad logik: misshandeln av den redan till marken slagne fortsätter trots att denne är försvarslös.

Varför? Svaret är enkelt. När inga regler finns eller följs blir varje banalt slagsmål en misshandel, som inte stannar förrän den förlorande ligger tillintetgjord, ofta med men för livet, ibland dödad
Våldet syftar till att sätta motparten definitivt ur spel, därför att rädslan för påhopp bakifrån eller annat slags hämnd hela tiden är närvarande.

Denna logik styr uppgörelser på gatan som till att börja med sker utan tillhyggen: Slagsmålen förvandlas regelmässigt till misshandel resulterande i dråp eller livslånga handikapp. Därefter sker en upprustning och skjutningarna tar vid.

Samma logik styr politiska avgöranden. I länder där maktväxlingar sker efter rättvisa val och där partierna är övertygade om att vinnaren skall låta förlorarna – utan repressalier – fortsätta verka, med möjlighet att förbereda sig för ett maktövertagande efter nästa val, i dessa länder behövs inte våld eller hotelser av något slag. Dessa länder kallas demokratier.

I länder där partiet eller personen vid makten fruktar att varje förlust av makten blir oåterkallelig därför att motståndarna kommer att använda samma medel som de själva använt för att erövra makten, i dessa länder är alla inlåsta i samma logik av rädsla och uppgörelser syftande till motståndarens förintelse som den som styr gänguppgörelser i kriminella kretsar.  Dessa länder kallas diktaturer.

I ett grannland till Sverige som inte kunnat skaffa sig några demokratiska traditioner styrs därför landet av gangstrar.  Efter kommunistpartiets sjuttiåriga övervåld mot det ryska folket följde en kort period som gav löften om en demokratisk utveckling. När denna definitivt tog slut därför att sittande president inte kunde fortsätta, och inte vågade låta någon ta över makten med folkligt mandat, gavs makten till en KGB-agent, vältränad i en gangsters sätt att skaffa sig och utöva makt. Han skrämde folket till underkastelse genom att döda hundratals människor i ett sprängattentat och i en gasattack mot en av tjetjener ockuperad teater. Därefter har terrorn fortsatt på lägre nivå men ständigt varit närvarande.

Denne man kommer aldrig att lämna ifrån sig makten frivilligt. Han har utfört så många illdåd att han vet sig inte komma undan en motståndares maktövertagande med livet i behöll – för att inte tala om hur han kommer att mista alla de oändliga rikedomar som han rövat till sig.

Hur motsägelsefullt det än kan verka måste man önska den nuvarande presidenten och hans gangstergäng ett långt maktinnehav. När de väl förlorar makten kommer det att ske under våldsamma former, vilket kommer att innebära fortsatt lidande för det ryska folket. Presidenten namn är utan betydelse. Han har inget ansikte, därför att han bara är en marionett i det brutala maktspel där han själv är fången.

När sedan väl maktväxlingen tvingas igenom – sannolikt efter en katastrof av tjernobylska dimensioner – kommer samma rundgång att sättas igång igen. Det ryska folket har aldrig fått lära sig demokrati. Det är ett styrelseskick som kräver träning i och tillvänjning vid demokratisk praktik, det vill säga rättsväsendets självständighet, omutliga byråkrater och fri, obunden åsiktsbildning. Inget av detta har ryssarna haft tillfälle att uppleva och lära.

Det ryska systemet, som uppmuntrar blind lojalitet mot makten, mot staten och bestraffar obundenhet och självständiga, på omutliga fakta grundade ställningstaganden, är som gjort för att producera katastrofer – även i de fall dessa inte varit avsedda och initierade av den högsta makten. Redan har flera mindre katastrofer skett efter Tjernobyl och den ryska statens handlande har också då – efter ett par olyckor med atomubåtar – varit lika förljuget och famlande, famlande därför att man inte tillåter obunden information att sprida sig och på så sätt håller sig själv utanför riktig kunskap.

Den katastrof som kommer att göra slut på den nuvarande regimen behöver inte vara av den tekniskt-fysiska natur som Tjernobyl utgjorde, den kan lika gärna vara av ekonomisk, politisk natur (eller den kombination av båda som rådde under Gorbatjovs tid). Ett långvarigt prisfall på olja kombinerat med ekonomisk utmattning som en följd av kriget i Ukraina och andra liknande engagemang kan göra regimen nervös och utlösa en palatskupp av något slag, en kupp som går snett och i sin tur resulterar i svårare, interna uppgörelser.

Detta är mekanismen bakom diktaturens sätt att försöka tillägna sig evigt liv.  På samma sätt som gangstern är man inlåst i sin maktfullkomlighet och fruktar varje förändring som kan underminera maktinnehavet. Men den verkar också i vardagen, då inget avgörande står på spel. Varje makthavare, liten som stor, vet att hans ställning är illegal, därför att regimen är illegal. Han se därför ständigt risken att bli avpolletterad, att bli av med sitt jobb. Han skyndar sig därför att pressa ut så mycket som möjligt av de medborgare han kommer i kontakt med. Han blir permanent och ohjälpligt korrumperad.

Denna vardagliga förvridna praktik kan också studeras i länder som brukar anses vara något slags demokratier. Själva möjligheten att berika sig genom korruption gör maktinnehavet så lockande och valförlusten så skrämmande, att man skyndar sig att så snabbt som möjligt berika sig genom just korruption: är man något slags chef pressar man in släktingar och vänner på sinekurer inom det offentliga – och får förstås betalt för tjänsten. Denna praktik gör byråkraterna lätt att påverka. De vet att de ägnar sig åt olagligheter och kan därför lätt bli föremål för utpressning – också av maffia. De väljer att inte se maffians verksamhet. Att ingripa vore för farligt.

Finns det då ingen utväg för dessa angripna demokratier? Jo, låt korruptionsbekämparna komma från en landsända långt bort från den mest belastade maffiaregionen. Det skedde i Italien. På kort tid lyckades deras rättsväsende också knäcka de gamla, korrumperade partierna. Det var något av ett under. Sedan har det, tyvärr, skett en drift mot den gamla oordningen.
Denna utväg finns inte i Ryssland. Landets rättsväsende är helt kuvat av den politiska makten. Där kommer förändringen först efter en större katastrof av något slag.

Vad har vi för anledning att intressera oss för detta? Vi är beroende av våra grannar. Vi måste se dem som de är.

Vi skall vara oerhört glada över att leva i en fungerande demokrati, Vi skall vårda den och dess institutioner. Varje tendens mot korruption skall bekämpas.

Vi lever just nu farligt. Den offentliga sektorn har blivit så stor att varje medborgare är mycket beroende av den. Den ekonomiska kris som nu rycker allt närmare kommer att bli farlig. Nyblivna statliga och kommunala tjänstemän, ofta med bakgrund från andra, svårt korrumperade länder – men givetvis också pursvenska byråkrater – kan se mutor som ett sätt att klara sig bättre. Och det offentligas klienter kan komma att se bestickning som ett sätt att få den vård som annars skulle förbli ouppnåelig.

Slutligen, landets leds fortfarande av ett parti som sedan länge ser staten och det offentliga som sitt eget fögderi. Detta parti har gett sina anhängare särskilt breda och lättgångna vägar till behagliga tjänster. Detta parti har därför mest att förlora på en maktväxling. Det förklarar varför dess ledare nu beter sig som de gör. I längden kommer de att tvingas bort från makten och de med denna förenade åtråvärda positionerna. Vem vet hur de kommer att reagera då?