Det var så himla kallt, blåsigt och regnigt på sommarstället i Bohuslän att jag bestämde mig för att ta semester från semestern och resa till Lissabon. Tre saker förvånar en svensk i Portugal varav jag ska fördjupa mig i den tredje. Den första är att det står en polis i nästan vartenda gathörn, i varje fall i centrala Lissabon. Polisbilar och poliser på motorcykel syns också rätt ofta.

Den andra saken är att det knappt finns några asylmigranter. Många utlänningar finns förstås, det kan vara pensionerade svenskar, det kan vara damerna från Nepal som städar på mitt hotell, det kan vara turister från hela världen, men asylanterna är få vilket många hävdar beror på att det saknas ett hyggligt utvecklat bidrags- och välfärdssystem i landet.

Den tredje saken är lite svårare att upptäcka på direkten men den är desto mer fundamental. Den är att portugiserna, även de dominerande skikten i samhället, är oändligt stolta över sig själva och sin historia. Så har det nog alltid varit. Jag har inte räknat antalet ryttarstatyer, obelisker och monument av marmor i Lissabon, men de verkar stå överallt. Jag när en hittills obekräftad teori om att portugiserna har nedärvt tunga ögonlock vilket beror på att de ständigt drömmer sig femhundra år tillbaka i historien när Portugal plötsligt förvandlade sig till världens första moderna världsimperium genom att komma på hur man seglade till Indien för att hämta kryddor.

Låt mig ge ett exempel. Den mest framskjutna platsen i Lissabon heter Terreiro do Paço och är ett jättelikt torg just vid floden Tajo. På tre sidor är torget kantat av gula sjuttonhundratalsbyggnader med en hög, pampigt ornamenterad triumfbåge i marmor. Den fjärde sidan vetter mot floden. I mitten står en magnifik ryttarstaty av en kung. År 1755 drabbades Lissabon av en enorm jordbävning som dödade tiotusentals personer och la staden i ruiner. Statsmannen markisen av Pombal ansvarade för återuppbyggnaden. Till minne av dessa storartade händelser har en utställning nu öppnats i en av de gula byggnaderna.

Man går från rum till rum med hörlurar och får se och höra om fyrahundra års ärorik portugisisk historia från Henrik Sjöfararen och framåt. Att portugiserna först av alla lyckades runda Godahoppsudden – man ser bilder av klippor och rykande hav och hör stormen dåna – berodde på portugisernas manliga hjältemod och på de oerhörda tekniska framgångar ifråga om skeppsbyggnad och utveckling av nautiska instrument som det portugisiska snillet frambringande. Portugals kungar var driftiga ledare och om de inte var det så hade de vett att lita till statsmän som just Pombal.

Utställningens huvudnummer är en film på tre väggar i en mörk sal om jordbävningen och Pombals insatser. Mest uppmärksamhet ägnas en portugisisk världsinnovation, nämligen en hög träkonstruktion av ett speciellt afrikanskt träslag som inte ruttnar i vatten och därför kunde användas för att påla flodstranden så att man tryggt kunde bygga stabila stenhus. Be mig inte försöka förklara tydligare. Dessutom passade man på att konstruera gemensamma avlopp vilket gjorde Lissabon till första storstad i världen (sedan Roms kloaker) med sådana moderniteter.

Du kanske inte tycker det där är så särskilt märkvärdigt men det är det. Portugal har ju lagt grunden för den vite mannens världserövring. Portugal startade utsugningen av tredje världen genom att stjäla dess kanel och muskot. Portugal är den moderna kolonialismens ursprung. Kan du tänka dig en amerikansk utställning över de senaste århundradenas historia som inte säger ett knyst om slaveriet och Ku Klux Klan? Kan du tänka dig en motsvarande utställning på Historiska Muséet i Stockholm som glömmer bort att nämna den vite mannens oförlåtliga skuld mot kvinnan och underkuvade minoriteter (i vårt fall särskilt samer och romer)?

Portugiserna är uppiggande stolta över sig själva, detta folk som enligt det övriga västerländska sättet att tolka historien borde ha anledning att skämmas kanske mer än något annat. Ingen annan europeisk kolonialmakt höll sig lika krampaktigt, våldsamt och länge kvar vid sina ”översjöiska territorier”, alltså kolonier. Befrielsen kom först efter den portugisiska fascismens fall genom ”nejlikornas revolution” i Lissabon år 1974 (efter jättedemonstrationer just på Terreiro do Paço). Men portugiserna är för efterblivna för att skämmas.

Tänk om Portugal fått sin egen Mona Sahlin som försökt förklara att landets kultur och historia egentligen inte fanns och att om det mot förmodan fanns så var det bara strunt. Portugiserna hade nog betraktat kvinnan som galen. I vilket fall hade de inte övervägt att välja henne till premiärminister.