Vi lever inte i en meritokrati, trots att denna ordning var tänkt att ersätta det gamla privilegiesamhället. Den mest förtjänstfulle skulle befordras, inte den med bäst förbindelser och anor. Kanske har detta ideal aldrig varit uppfyllt. Nu har vi hursomhelst avlägsnat oss långt därifrån och försätter allt längre bort. Vi lever i en allt mer uttalad stultokrati (meritus, den förtjänstfulle – stultus, den dumme).

Det är inte första gången i historien detta sker. De egyptiska faraonerna var så ingifta att de led av svåra både mentala och fysiska problem. De europeiska kungahusen blev med tiden också mycket ingifta, vilket ledde till galna kungar på tronen i till exempel Danmark och England. Dock skyddades både Egypten och de europeiska länderna av att det fanns kapabla ämbetsmän, som kunde hålla emot galenskapen, när den uppenbarade sig.

Annorlunda är det i vårt samhälle, det svenska. I det nya årtusendet tultar landet fram på osäkra ben och gången blir inte särdeles säkrare allteftersom år läggs till år. Snarare blir gången mer osäker. Orienteringsförmågan försvagas och varseblivningen har blivit så osäker att varje liten tuva blivit ett stort hinder.

Hur kan det komma sig?

Våra offentliga beslutsfattare har allt sämre utbildning. De har allt mindre erfarenhet från verksamheter utanför partipolitiken. Detta förstärks av att de blivit allt yngre. Unga, oerfarna och obildade människor är lätta offer för olika romantiska irrläror.

Den erfarenhet de får i sitt politiska värv blir allt mer irrelevant, allt mer skild från andra människors erfarenhet. Eftersom alla ledande politiker liknar varandra har de inte något konkurrensmedel som gör att en enskild kan utmärka sig. De blir därför allt mer statusberoende, det vill säga att deras värde på den politiska börsen bestäms av vad andra i branschen anser om dem. Det är därför de är så ängsliga, så fega. De har inget att sätta mot klasskamraternas dom. Det mycket lilla fåtal som har någon egen kapacitet ses därför omedelbart som ett hot. De sparkas ut ur den instängda gemenskapen. Det hände Mauricio Rojas.

Denna deras bräckliga status kan däremot hotas av andra, som hämtar sitt värde från kunnande i något mer påtagligt värv. Detta är en av förklaringarna till det en gång berömda svenska utredningsväsendets förfall. Politikerna vill inte ha sakligt välgrundade utredningar, som redogör för förväntade följder. I så fall skulle de ju inte kunna styra processen dit de vill.

Politikerklassen befolkas alltså av allt sämre utbildade, allt mindre erfarna människor som, väl medvetna om sina brister, avskärmar sig för att dessa brister inte skall avslöjas av praktiskt verksamma eller i ämnet på annat sätt väl förtrogna medarbetare. (Tyvärr finns det också de som av ungdom, oerfarenhet och obildning inte ens är medvetna om sina brister. De är lika självsäkra och övertygade om sitt osvikliga omdöme som de tonåringar de nyss var).

Detta är en ständigt fortgående process som omformar den svenska offentliga sektorn och den svenska politiska apparaten mot en allt mer uttalad stultokrati.

Detta är också förklaringen till den svenska skolans ständiga misslyckanden och till den svenska sjukvårdens allt större problem (Nya Karolinskas problem förklaras just av osäkra politiker, som inte velat ge kunniga läkare inflytande i omdaningen – däremot om vården okunniga konsulter). Stultokratin drabbar alla områden, inte bara skolan och sjukvården, men jag nöjer mig med dessa två exempel.

Stultokratin verkar inte bara nedbrytande på olika sakområden. Den förgiftar framförallt det offentliga samtalet och möjligheterna för gemene man att orientera sig och fatta välgrundade beslut om partival och annat. Det finns inte längre någon saklig samhällsdebatt. Den har ersatts av statsmedias flamsprogram, som visserligen låtsas behandla frågorna seriöst, men i själva verket bara vill och bara kan erbjuda underhållning. Det är inte bara producenternas och programledarnas fel. De kan inte få tag i några kunniga debattdeltagare band politikerna, eftersom några sådana inte finns.

Det finns en svag medvetenhet om läget. Från olika håll efterlyser man en mer saklig och seriös samhällsdebatt. Men man kan bara uttrycka önskemål om en sådan. Ingen vet hur man skulle kunna åstadkomma en förändring.

Det gör inte jag heller. Var skulle man finna den kunskap om frågorna, det mod att dryfta också kontroversiella frågor och den oavhängighet gentemot etablerade intressen, som skulle kunna räta upp debatten?

Det finns inget hopp att hämta från utbildningssystemet. Det producerar allt mer utslätade och varandra liknande individer, som styrs mot allt mer politiskt korrekta områden i sin forskning och undervisning.

Inte heller kan etablerade massmedia bryta upp det rådande tillståndet. De förstärker i stället den politiska korrektheten och förkväver varje försök till utbrytning från detta.

Kanske kan en förändring komma nedifrån. Numera är den enskilde inte helt beroende av den politiska makten och de etablerade medierna. Trots alla försök verkar det vara omöjligt att helt censurera nätet. Numera är inte massmedias journalister och fotografer först vid en händelse. Det är de som varit med eller stått runtomkring- och de kan berätta själva på nätet.

Stultokratin verkar genom mörkning, genom att hålla undan de informerade och kunniga, genom att stänga ute den verksamme från hans verksamhetsfält och lyfta upp avgöranden och information till den politiska sfären ovanför. Detta blir allt svårare. Skolans och vårdens kris kan inte längre avhandlas bara i slutna rum.

Misslyckandena beskrivs gång på gång av dem som själva utsätts för bristerna i verksamheten. Ändå är stultokratins makt mycket seg. Skolan kommunaliserades av olika skäl. Ett var att det skulle vara ett slags decentralisering. Skolans verksamhet skulle komma närmare dem den berör och därmed passa dem bättre. (Det som skett och sker på skolans område, som en följd av skolpengens införande, skulle också kunna ske inom sjukvården, vilket Patrik Engellau visat). Resultatet blev det motsatta. Kunskaperna och erfarenheterna i det förut statligt styrda systemet försvann. Den lokala stultokratin slog till.

Ändå, när allt fler bilder och berättelser kommer fram om skolans misslyckanden – ofta trots att rektorer och kommunalpolitiker försökt hindra det – kommer den statliga tvångsmakten som uttrycks i skolplikten att undermineras och till sist försvinna. Kvar blir lärarna och deras med tiden förhoppningsvis större kunnighet. De odugliga lärarna kommer att försvinna därför att informationen mellan föräldrarna kommer att avslöja dem. De skolor där de finns i för stor koncentration kommer att läggas ned. Allt detta skulle i ett annat politiskt system kunna ske mycket snabbare – men stultokratin är seg

Inaveln inom de egyptiska och europeiska monarkierna miste sin betydelse därför att en annan politisk ordning avlöste dem. Nu blir det svårare. Någon ny ordning skymtar inte. Men man ska inte underskatta det undermineringsarbete som sakta och i tysthet sker nedifrån.