Häromdagen gick jag förbi en löpsedel där Ernst Kirchsteiger storsint förklarade att han kommer att sälja sitt hus i Italien. I Expressen samma dag kan man läsa om familjen Ekerhult, som för klimatets skull nedmonterat sin välfärd till minsta möjliga standard. Numera köper man bara second-handkläder åt barnen och vintertid försöker man hålla en rumstemperatur på max 17 grader. Mamma Vanja säger att hon har svårt att förstå varför inte alla föräldrar tänker likadant. Senast jag tittade på Aktuellt visades ett långt reportage om en annan familj som bytt bilen mot två kommunalt inköpta paketcyklar. Reportaget var tydligen så viktigt att det trängde ut nyheten att Theresa May samma dag avgått som premiärminister. Så vad är det som pågår egentligen?

På 1980-talet hade jag några bekanta som levde gröna-vågen-liv i Norrland. Deras barn brukade leka med barkbåtar, mjölka getter och kläddes i hemstickat innan de pulsade i djup snö till skolan. De hade sannolikt aldrig smakat en hamburgare. Om tidningarna uppmärksammade de här familjerna så var det för att visa omvärlden hur galna de var, kanske ifrågasätta deras lämplighet som föräldrar. Samtidigt känns deras ”asketism” betydligt mer genuin än dagens klimatfamilj. De hade själva byggt sina hus av rivningsmaterial och behövde ingen pep-talk från Ernst Kirchsteiger.

80-talets ”asketer” hade tydliga beröringspunkter med den civilisationskritik som uttrycks i Henri David Thoreau’s klassiker ”Skogsliv vid Walden”, blandat med vänsteridéer från 60-talet och en gnutta nationalromantik från proggen. Det var medelklassbarn ur första generationen välfärdssvenskar som, utan att veta så mycket om jordbruk, drömde om ett småskaligt, resurssparande bondesamhälle. I allmänhet möttes de av löje och skepsis, inte minst från myndigheter. Om någon av dessa ungdomar hade satt sig med en skylt utanför riksdagshuset, hade han knappast blivit flugen till Katowice för att hålla tal inför FN:s generalförsamling. Kändisar och statschefer hade inte stått i kö för att träffa honom och han hade inte blivit helgonförklarad i media.

Den asketism som blev trendig på 2000-talet drivs mera av ångest och är på ett helt annat sätt initierad uppifrån. Sällan har det lagts ner så mycket mediala och politiska resurser på att lansera en ”gräsrotsrörelse” med det övergripande målet: ”Vi vill bli fattigare”. Och detta i ett läge när Sveriges ekonomi går som en Tesla?

Ledande socialdemokrater brukar återkommande varna för 30-talet och det nazistiska hotet. Men det verkliga hotet kom från den misär som rådde i Europa efter första världskriget och som utgjorde själva grogrunden för totalitära rörelser. Misären kom först, nazismen sen. Så vad finns det för anledning att oroa sig för 30-talet idag? Vi lever väl ändå i ett välfärdssamhälle?

Trots finansministerns försäkringar att svensk ekonomi är ”urstark” kommer allt fler besvärande rapporter från landets kommuner. Asylmottagandet har tvingat dem in i en kostnadsspiral som är svår att hejda, samtidigt som det kommunala utjämningssystemet knakar i fogarna. Att riksdagen i det läget beslutar om ännu generösare villkor för anhöriginvandring, verkar minst sagt korkat.

2000-talets asketiska livsstil brukar motiveras med klimatet, koldioxidfaran och fruktan för att haven ska svämma över – men utan att bli överdrivet konspiratorisk känns det mer som en mental förberedelse för Fattigsverige.

Är det något historien lär oss så är det att folk inte gillar att vara fattiga. Om prognoserna från Sveriges kommuner inte är gripna ur luften, kommer det inom en snar framtid inte bara att handla om att välja bort enstaka flygresor, utan också mer fundamentala ting som fast bostad, mat, sjukvård, försäkringsskydd, personlig säkerhet, en rimlig pension etc. Fallet från toppen till botten i välfärdsligan riskerar att bli dramatiskt. När ansvariga politiker inte lyckas vända utvecklingen satsar man istället på att ”mjuklanda i Fattigsverige”. Man försöker få oss att bejaka fattigdomen av ideella skäl. För att rädda världen, klimatet, flyktingarna eller helt enkelt vårt eget samvete.

Med kännedom om hur vanligt folk fungerar (utanför miljöpartiets smala krets), tror jag man har små möjligheter att lyckas. Jag erinrar mig några visdomsord från den brasilianske sambageneralen Joaozinho Trinta: ”Folket tycker om lyx. Den som tycker om misär är intellektuell.”

Nu var inte Fattigsverige något utpräglat 30-talsfenomen. Anders Leijon skriver i denna krönika om den stora inflyttningen till Stockholm runt förra sekelskiftet och vad den fick för sociala konsekvenser. Redan 1917 gick en våg av hungeruppror genom svenska städer och många fruktade för en revolutionär utveckling liknande den i Ryssland. I det perspektivet kan 30-talet nästan ses som ”ljuset i tunneln”. Visserligen rådde depression och krigshot, men det var också det decennium då den tidigare makteliten slutgiltigt tvingades kasta in handduken och Sverige skulle för lång tid framöver regeras av ett parti som representerade arbetarklassen.

Idag är det socialdemokratin som utgör den politiska eliten, medan arbetarklassen är på god väg att etablera sig inom SD. Att just sossarna är så rädda för 30-talet, kanske har sin förklaring.