FRÅGAN:

Kära Katerina,
Jag uppskattar att läsa dina svar på allehanda relationsfrågor här i Det Goda Samhället. Har sett att du tidigare bemött frågeställningar om mansrollen och önskar att diskussionen kan fortsätta. Skulle vara intressant med ett längre resonemang om var nutidsmannen, men även kvinnan, gått vilse.

För vilsekomna är könen, enligt min uppfattning. Vi möts inte riktigt längre och det är som om allt som är traditionellt manligt och kvinnligt är fult och fel. Jag funderar på varför man så desperat försöker radera ut skillnaderna mellan män och kvinnor.

Jag är själv en äldre kvinna som minns min uppväxt med viss nostalgi. Man behövde inte ständigt diskutera huruvida flickor fick ha klänning och pojkar lekte att de körde bil. Givetvis inser jag att alltför fyrkantiga könsroller kan vara hämmande, men nu har ju genusfixeringen gått till överdrift och blivit hämmande just för att den är så påtvingad, nästan som en obligatorisk statsreligion. Jag har flera barnbarn som går på dagis och på ett av dessa finns nu nya regler om att man inte bör kalla mamma för mamma och pappa för pappa utan ska säga ”förälder” eller helt enkelt tilltala vårdnadshavarna med förnamn. Jag tycker mig ibland se att detta inte är helt bekvämt för några av de äldre i personalen… men alla anpassar sig och tiger still.

Själv vill jag inte vara besvärlig, för jag vill inte genera mina barn, men ibland när jag hämtar barnbarnet, kliar det på tungan att säga ifrån. Detta är dock bara en detalj, kanske oviktigt, men säger mycket om vår tid. Jag ser de unga papporna i parken, de är fina och kärleksfulla, men de känns samtidigt kuvade på något sätt, som om de inte riktigt trivs i den påtvingade genuskostymen. Skulle vara intressant att höra vad du tycker om det nymanliga och nykvinnliga, vart är samhället på väg?

En kritiskt tänkande, snart pensionär

KATERINA JANOUCH SVARAR:

Hej snart pensionär och tack för ditt mejl! Du sätter ord på tankar som många har, för visst delar många din uppfattning om att genushysterin gått för långt och blivit kontraproduktiv, eftersom den stryper människors frihet, och sådant är aldrig bra, trots att idén till en början, i sitt embryo, kanske hade sina sunda poänger (som att kunna se bortom en tvingande könsnorm).

Jag tycker inte att könet man fötts till måste definiera till exempel yrkesval och livsstil, men samtidigt kan vi inte tänka bort vårt biologiska kön, eftersom det är en del av oss och påverkar oss. De som förnekar det biologiska könets betydelse ljuger, en lögn som idag tyvärr är en officiell sanning i Sverige. Feminismen är numera en ideologi som förstör mer än vad den tillför, enligt min uppfattning, då den tappat sitt ursprungliga syfte om att skapa ett samhälle där kvinnor är fria och jämställda.

I stället blundar den för verkligt grovt kvinnoförtryck medan den samtidigt fokuserar på icke-problem. Dessutom kastrerar man pojkar och män, något som skapar frustration, osäkerhet och olycka för både kvinnor och män. Visst finns det mönster man måste få ifrågasätta, men det ska inte vara så att alla ska stöpas i samma form.

Det du beskriver, att man vill ta bort ord som skiljer mammor och pappor åt, är enligt mig just ett uttryck för överdrifter och totalt vansinne, som man i missriktad välvilja och förvirrad reformationsiver tror tillför något välgörande till samhället. Jag tror det bara skapar irritation. Vi kommer att få motreaktioner mot detta, pendeln slår tillbaka, och förhoppningsvis kommer människor kasta av sig genusoket för att själva få bestämma hur de vill leva sitt liv.

En reflektion från mig är att den eviga förföljelsen av kvinnligt och manligt leder till trasiga dysfunktionella relationer, där ingen riktigt trivs men alla låtsas som om det är så här det ska vara. Ett samhälle där man tränger undan sina känslor och lever i förnekelse och något slags lögn. Det är en känslomässig diktatur. Jag anser att lagom är bäst! Att både vara fri, jämställd och där könet inte ska avgöra till exempel lönesättning, men där man också ska kunna bejaka sin kvinnlighet eller manlighet, tycka om den, om det är det man vill göra.

Men Sverige är ju en smula extremt som samhälle betraktat, i synnerhet det moderna samhället där märkliga postmoderna krafter givits alltför stort utrymme av ängsliga paragrafryttare och jagsvaga småpåvar. Jag tycker gott du kan säga ifrån, om du känner för det. Faktiskt är det alltför få som säger ifrån, och därför sitter vi där vi sitter.
Katerina

Har du en fråga till Katerina? Mejla till katerina.janouch@detgodasamhället.com