Ivar Arpi fick utstå hård kritik efter att ha lyft frågan om invandringens påverkan på den svenska demografin. Som svensk får man tydligen inte uttrycka den självklart rimliga önskan att Sverige i huvudsak ska bebos av svenskar. Ibland är debatten så dum att den bara kan bemötas med satir.

Det hjälper inte att använda förnuft och rationalitet i svensk immigrationsdebatt när människor är förblindade av infantila principer om det goda och det rättfärdiga. Det fick vi återigen se prov på när Per Svensson, Moa Berglöf och Erik Helmersson reagerade på Ivar Arpis ledare i Svenska Dagbladet om immigration och demografi. Ett konkret problem är det ständiga tänkandet i absoluta termer: allt eller inget! I realiteten handlar det mesta dock i livet om rimlighet och proportioner. Så mycket enklare debatten skulle bli om fler klarade av att inse det.

Så hur är det nu då? Är demografin ett problem? Är den stora andelen människor i Sverige med utländskt ursprung ett problem i sig? Och är det till och med rimligt att önska sig att Sverige ska vara svenskt? Är det en försvarbar och hedervärd målsättning för ett land som Sverige att bevara sin nationella karaktär?

– Hmm… Låt oss fundera…! Tänka, tänka, tänka! Vad kan svaret vara? Vad säger internationell rättslära? Vad säger man inom den klassiska liberalismen? Vad säger man inom kritisk teori? Hmm… hmm… Tål att tänkas på…

Visst. Tänk ni. En av de tidigaste texterna jag skrev här på Det Goda samhället handlade om den grundläggande rätt som varje individ, kultur eller nation åtnjuter att fortsätta vara sig själv. Ingen har rätt att ta vår identitet ifrån oss. Vi svenskar äger samma rätt som alla andra folk att vara oss själva, att definiera vår kultur och sätta vår prägel på vårt land. Så naturligtvis är vi moraliskt rätt ute när vi tänker att Sverige ska bevaras svenskt. Att något så självklart ens ska behöva diskuteras visar hur sjuk vår samtida debatt har blivit.

Och ett problem är just tänkande i absoluta termer. Ingen vettig människa menar att Sverige ska bevaras 100 procent renodlat svenskt. Man tar alltid in impulser utifrån. Självklart. Att säga att Sverige ska vara svenskt är inte att säga att alla invandrare ska kastas ut, att engelska förbjudas eller att ingen får äta pizza och kebab. Det handlar om en huvudinriktning, en ambition, ett riktmärke. Det handlar om att Sverige i huvudsak ska vara svenskt, att Sverige ska domineras av det svenska, att det svenska ska sätta sin prägel på vårt land och vara den kultur i vilken en avgörande majoritet av befolkningen känner sig hemma.

När Ivar Arpi försökte lyfta frågan om demografin, om vilka människor som faktiskt bor i Sverige, fick han direkt mothugg mot våra pk-religiösa präster som förfäras av det oanständiga i att svenskar vill känna sig hemma i Sverige och känna att detta är deras land och ingen annans. Oj så hemskt! Så fruktansvärt! Stackars Per Svensson, Moa Berglöf och Erik Helmersson. Det är så hemskt med den här etnorasismen som bygger på hat och främlingsfientlighet! Den vill vi inte veta av! Det ska vara rent! Allt eller inget!

Tankefiguren är så enfaldig att den knappt är värd att bemötas. Skulle man inte få säga att det finns en rimlig gräns för hur många människor med utländskt ursprung som bör bo i Sverige? Blir man fientlig mot andra för att man värnar det egna? Det är så endimensionellt och simpelt att resonemanget hör hemma satirens värld och inte i den seriösa politiska diskussionens.

Låt oss därför applicera detta tänkande på den ädla och ursvenska konsten att dricka sprit för att se vilka konsekvenser det kan ge.

Problemet kan sägas handla om kvantitet. Det är nämligen så att alkohol i likhet med så mycket annat som kan vara spännande och utmanande att komma i kontakt med utövar olika verkan på våra sinnen beroende på hur mycket vi tar in. Ska man ha sprit i en grogg? Naturligtvis ska man det. Men ska man ha 10, 40 eller kanske 70 procent sprit i groggen? Det är inte lika självklart. Det beror på hur det ska smaka och hur full man vill bli. Det beror också på hur många groggar man redan hunnit dricka och hur länge till på kvällen man vill kunna stå på benen och kanske rent av föra ett begripligt samtal.

Per Svensson, Moa Berglöf och Erik Helmersson resonerar ungefär som om det vore moraliskt orättfärdigt att någonsin säga nej till ytterligare sprit. Tänkt dig själv att du redan klämt i dig sju groggar i stora glas med 70 procent sprit i varje och att du faktiskt lyckas förklara för Per, Moa eller Erik att det kanske räcker för kvällen.

– VA!?!? Där ser man! Nu avslöjar du dig, ropar de i kör. Du hatar sprit! Du är spritfientlig! Du är en groggvirkesetnofascist. Va? Gör du skillnad mellan dryck och dryck? Är inte all vätska lika mycket värd? Är det den genomskinliga färgen från Explorern du inte vill se i Sverige? Är det så? Nu har du visat ditt rätta jag! Allt handlar om färgen på groggen! Det är färgen du hatar!

Ungefär så korkad är den svenska debatten. Allt eller inget! Aldrig några proportioner, aldrig några relativiseringar, aldrig något situationsbaserat resonemang. Bara absoluta principer! Allt eller inget! Vill man inte ha mer för att det har blivit för mycket är man en spritrasist. Stackars Explorer! En gång Explorer, alltid Explorer!

Det mesta i livet inbegriper avväganden som rör rimlighet och balans. Och det gäller även mänskliga relationer. Man hatar inte barn för att man inte vill ha fler än tre-fyra stycken. Man hatar inte sina svärföräldrar för att man inte vill tillbringa hela semestern med dem. Man hatar inte sina grannar för att man inte vill ha dem hemma i köket i tid och otid. Man hatar inte människor från väsensskilda kulturer för att man inte vill att de i för hög grad ska sätta sin prägel på ens land. Allt ska avnjutas med måtta.