Med Liberalerna på fallrepet efter riksdagsvalet och det katastrofala EU-valet är det dags för partiet att byta ledning. Erik Ullenhag, tidigare integrationsminister i alliansregeringen, är en av aspiranterna till partiledarposten. Och han vet minsann hur han ska rädda partiet. Hans slagord är snäll.

Det låter som ett skämt men det är det inte. Erik Ullenhag vill göra Sverige ”snällare”.

På vilket sätt detta ska ske, eller vad denna nya liberala snällhet kommer att kosta skattebetalarna, framgår inte. Visserligen intervjuades Ullenhag utförligt i TV häromdagen, men även om han pratade både länge och väl så sa han egentligen ingenting, sannolikt för att han inte har särskilt mycket att säga. Den som på allvar tror sig kunna göra en insats för samhället genom att skandera ”snäll” saknar sannolikt de flesta hållbara argument.

Nu är det förstås inget fel på att vara snäll. Jag försöker själv att vara snäll, i mesta möjliga mån. Jag är snäll mot min man och vår son och mot mina (och andras) hundar, jag ler mot personalen i matbutiken, ger plats åt äldre på tunnelbanan, hälsar artigt på mina grannar och så vidare. Men snällhet som politik? Gud hjälpe oss. Jag menar, hur mycket snällare kan vi egentligen bli som samhälle innan vi raserar välfärden fullständigt?

Redan idag har vi ett samhälle där människor tillåts komma undan med mygel bara för att myndigheterna säger sig tro människor om gott, där grova brottslingar får straffrabatt och där man underlåter att utvisa människor som uppehåller sig illegalt i landet trots att de utgör en säkerhetsrisk. Det har till och med hänt att svensk polis varit så snäll mot kriminella att människor dött på kuppen.

Faktum är att vi nog borde istället behöver  bli lite mindre snälla om vi ska få ordning på det svenska samhället. Men det kanske inte är det som är Erik Ullenhags fokus. Hans fokus verkar snarare vara att bygga sin egen verklighet, i en skyddad och trygg politikervärld där snällast vinner.

Jag kan ha en viss förståelse för att det kan vara frestande att bli Mr Snäll med hela svenska folket och bygga en image som tillåter att han pöser över av stolthet varje gång han ser sig i spegeln. Men för oss som nu ska konfronteras med denna nya snällhet är det inte lika lockande. För hur definierar Ullenhag ordet snäll? Och hur vill han att det nya snälla Sverige ska se ut?

Och den kanske viktigaste frågan: Är det de skattebetalande medborgarna som ska gynnas av snällheten – eller är det de som ska betala för den?

Min gissning, baserad på hur svensk politik ser ut idag, är det sistnämnda. Svenska politiker är inte bara är avskärmade från medborgarna utan har också i hög grad den felaktiga uppfattningen att de är satta att fostra dem. Därför kan man med fog anta att Ullenhags snällhet kan komma att bli kostsam, både ekonomiskt och på andra sätt, för medborgarna. Inte för att Liberalerna eller deras snälle partiledarkandidat vill folket illa – utan för att folket inte vet sitt eget bästa. Om detta är Liberalerna rörande överens med de flesta övriga partier, och därmed är det fritt fram att fatta vilka stolliga beslut som helst. I snällhetens namn, förstås.

Och kostnaden, den behöver man inte prata om. Man kan ju inte sätta ett pris på snällhet, liksom, och den som försöker göra det är inhuman och hatisk.

Under flera år har vi sett hur de styrande politikerna missbrukat ordet ”naiv” för att förklara och rättfärdiga precis alla felaktiga och huvudlösa beslut som drabbat människors vardag. Med Erik Ullenhag i startgroparna för tävlingen om posten som Liberalernas nye ledare är det en överhängande risk för att ordet ”snäll” blir det nya naiva. Måtte vi slippa det scenariot.