Patrik Engellau: Grannskap

Patrik Engellau

Jag hamnade på ett grannskapsmöte. Det kom ett dussintal boende, några lokalpolitiker samt ett par myndighetspersoner. Ämnet var trafiken i centrum som stör något förskräckligt, inte minst nattetid. Det parkeras i cykelfilerna, det tomgångskörs och det tutas. Några av de boende med fönster mot torget sa att de fick sova kanske tre timmar i taget för sedan blev de väckta av oljudet och stöket.

Det pratades och pladdrades förstås hit och dit under mötet utan någon särskild styrsel. Det brukar vara så i bostadsrättsföreningar och på grannskapsmöten och i andra demokratiska församlingar. Men om jag får sortera intrycken så här i efterhand så utkristalliserades tre meningar som jag tror är ganska typiska för Sverige idag om vi delar in oss i folk, politiker och myndigheter.

Församlingen hade alltså identifierat ett nytt problem som krupit på gradvis under ett antal år och som man levat med men vid det här laget tröttnat på. Mötet, såväl de boende som lokalpolitikerna och myndighetspersonerna, var överens om att något måste göras. Men precis vad som behövde göras var osäkert. Diskussionen trevade.

En falang menade att man borde uppmana de stökiga trafikanterna att bättra sig. Ett förslag var att man skulle sätta upp skyltar som påminde om förbudet mot tomgångskörning. Ett annat förslag var att man borde skriva debattartiklar mot ofoget. Ett tredje förslag var att man skulle anlita patrullerande vakter som höll ordningen. Ett fjärde, särskilt radikalt förslag var att stänga torget för trafik överhuvudtaget. Det gör man i Seattle, sa förslagsställaren. Om det fungerar i en hel stad borde det väl fungera i vårt grannskap!

Överheten, det vill säga politiker och myndighetsrepresentanter, kände sig kritiserade och skruvade obekvämt på sig. De menade att de hade gjort allt som kan göras. Allt stök, till exempel tomgångskörning, är redan förbjudet. Alla vet att det är förbjudet. De menade också att folk, i det här fallet alltså de som stökade på torget, blivit så odisciplinerade med tiden. Folk struntar i reglerna, sa en myndighetsperson uppgivet. De kör mot enkelriktat. Vi har inte personal att skicka ut på nätterna när det kommer anmälningar om att bussar kör på tomgång under någons sovrumsfönster.

Vid det laget presenterade sig den tredje meningen som framfördes med större aggressivitet än jag förväntat mig. Den kom från de boende och riktade sig mot överheten. De boende frågade rakt ut om överheten verkligen ville lösa problemen eller om den bara struntade i de boende. Ni påstår ju att ni träffats flera gånger under det senaste året för att diskutera problemet, sa en djärv röst, varför händer det då inget? En annan boende krävde att överheten skulle ha fått en lösning på plats inom ett halvår. De boende morrade dovt.

Då blev det oro inom överheten. Lokalpolitikerna sa att myndigheten hade alla befogenheter så vad kunde politikerna göra mer? Då sa myndigheten att den lyder politikerna till punkt och pricka så den förtjänade ingen kritik.

Jag tyckte jag kände igen stämningar i Sverige i det mikrokosmos som grannskapsmötet utgjorde. Är det inte samma sak, för att anmäla några exempel, med migrationen, skolan och järnvägarna? Medborgarna börjar bli missnöjda och klagar. Överheten vet inte vad den ska göra annat än vad den alltid gjort vilket leder till att problemen förvärras. Myndigheterna tycker att det är svettigt att folk inte sköter sig som de gjorde för några decennier sedan. Inget verkar hjälpa. Under tiden börjar medborgarna ryta.