För snart två år sedan skrev jag här på Det Goda Samhället: ”Tysk polis kapitulerar, och snart även svensk polis”.

Artikeln handlade om att den tyska polisen var mer eller mindre chanslös mot de muslimska klanernas kriminella aktiviteter. Klanerna kunde, med hjälp av sms och internetappar, snabbt få ihop hundratals personer som i varje givet ögonblick skulle kunna övermanna polisstyrkorna. Detta medgav vissa polischefer inofficiellt.

Sedan 2017 har tyska politiker gett polis och åklagare verktyg att – visserligen inte stävja våldet eller behålla polisens våldsmonopol – men ändå att så att säga bakvägen bekämpa klanbrottslighetens ekonomiska intressen. Man jämföra kan jämföra med den amerikanske federala polisen som aldrig lyckades få maffiabossen Al Capone fälld för mord eller spritsmuggling, men däremot för skattebrott.

Verktyget som politikerna gett tysk polis och åklagare är begreppet ”follow the money”. En ny lag ger myndigheterna rätt att beslagta klansyndikatens egendom. Beslagen skall sedan prövas i domstol för att vinna laga kraft.

Förra året beslagtog myndigheterna i Berlin – flera hundra poliser, tullare och skatteinspektörer – ett stort antal, 77 stycken, objekt bestående av fastigheter, lägenheter, affärsverksamheter, bilar och tillhörande bankkonton och bankfack, till ett värde av mer än 110 millioner kronor, alla ägda en arabisk muslimsk klan. Klanen är även misstänkt för ett spektakulärt rån samma år av världens största guldmynt, det kanadensiska ”the Big Maple Leaf”, som väger 100 kg och värderas till omkring 40 miljoner kronor.

Bakgrunden till den nya lagstiftningen var bland annat ett spektakulärt bankrån 2014 då drygt 100 millioner kronor blev stulna. En medlem av en klan dömdes för rånet men pengarna hittades aldrig. Men polisen upptäckte att den bidragsförsörjde brodern till den dömde började köpa upp fastigheter i Berlin.

Klanerna är inblandade i utpressning, pengatvätt, prostitution, människo- vapen- och drogsmuggling och opererar i princip helt utan straff. Medlemmarna uppgår till tusentals individer och kontrollerar stora delar av tyska städer.

I klanernas maskulina värld är det makt och styrka som gäller, medkänsla eller vänlighet är tecken på svaghet, och eventuell etik gäller bara inom klanen. Allt utanför betraktas som fientligt territorium. De har inget annat än förakt för domstolar och polis eller västerländsk demokrati.

Ett typfall är en invandrare Ahmed, vars asylansökan nekats men som fortfarande befann sig i Tyskland. Han greps senare i en trafikrazzia. ”Lås in mig bara, jag har inget att förlora. Jag skall sätta en kula i huvudet på varje polis jag möter.” Han varnade också den polis som beslagtog hans körkort: ”Jag kommer att förstöra ditt liv, jag vet exakt var du bor”. Sen fortsatte han att berätta vad han tänkte göra med hans fru och dotter. Ahmed fick gå, polisen sa att det inte fanns tillräckligt med ”skäl” att gripa honom.

Men ”follow the money” verktygen räcker inte. Både i Sverige och i Tyskland diskuteras nu huruvida anonyma vittnen skall tillåtas i domstolarna. Men även frågan huruvida åklagare och domare skall få vara anonyma borde diskuteras. Några beklämmande rättsfall belyser detta.

I Düsseldorf misshandlades en 49-årig kvinna brutalt av två klanmedlemmar. Hon hade blivit vittne till en bilolycka och hennes misstag var att hon gav ”fel” version av händelseförloppet.

I Hannover dömde en domstol flera medlemmar i en klan till skyddstillsyn efter att de grovt misshandlat tolv poliser under en gatukonfrontation. Domaren avslöjade att han hade överenskommit med klanen att polisen inte skulle få vittna i rättegången. Domaren hade varit rädd för sin familj skulle bli utsatt för klanens hämnd.

Att hota vittnen, åklagare och domare kallas för ”övergrepp i rättssak”. Straffsatsen är låg, ofta böter eller mellan 2-6 år fängelse.  Men sådana övergrepp hotar hela rättssystemet. Vågar vittnen inte vittna, åklagare åtala och domare döma har hela rättsapparaten slutat att fungera.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg motsätter sig starkt förslaget om anonyma vittnen och menar att det äventyrar rättssäkerheten.  I detta har hon delvis rätt. Men om vittnen, åklagare och domare inte vågar utföra sina uppgifter äventyras också rättssäkerheten. Här står uppenbarligen två starka intressen mot varandra. Bäst vore att ge rättsapparaten möjlighet att från fall till fall själv bestämma vilken princip som skall få företräde.