(OBS. Denna krönika kan innehålla spår av ironi.)

Olyckskorpar på nätet kraxar om att min generation kommer att vara den sista som kan berätta om hur det är att leva i en demokrati. Tyvärr finns en del tecken i tiden som talar för att dom har rätt. Men det beror förstås på vad man menar med demokrati. Om demokrati betyder en uppsättning känslor och värderingar som den styrande klassen anser demokratiska, kommer demokratin alltid att överleva.
I den meningen har demokrati på sätt och vis alltid funnits, fast det kallades inte demokrati förrän ordet blev populärt i början på 1900-talet.

Men om demokrati betyder ett system där vuxna medborgare regelbundet väljer sina ledare, och på samma fredliga sätt byter ut dem när de inte längre håller måttet – då har demokrati bara funnits under en mikroskopiskt kort period av mänsklighetens historia. Och jag tillhör de få som fått uppleva det.

Trots att jag är ganska luttrad, trodde jag inte att jag under min livstid skulle få uppleva hur en filosof ur det akademiska etablissemanget och även en populär meterolog, lyfter frågan om demokrati spelat ut sin roll. Om inte diktatur skulle vara ett smartare alternativ? Såna här idéer har tidigare bara dryftats långt ute i de politiska marginalerna, och då talar jag inte om Sverigedemokraterna.

Eftersom jag är konspiratoriskt lagd kan jag inte undgå att se ett samband med att socialdemokraterna tillsammans med sina stödpartier, på allvar börjar tappa greppet om svensk politik. Vänstern har förvisso älskat demokratin, nästan lika högt som sin egen ideologi – men bara nästan. I nödfall behöver man en plan B.

Jag undrar om Torbjörn Tennsjö och Per Holmgren tänkt igenom hur utfasningen av demokratin ska gå till. Att överföra den lagstiftande makten till EU eller FN kanske inte är så komplicerat. Det har i stor utsträckning redan skett. Men landet behöver också en lokal administration, som tillämpar lagarna och så att säga ”sköter Sverige”. Någon i den administrationen måste hålla i ordförandeklubban, och hur ska den nyckelpersonen utses? Det finns flera alternativ:

En modell är att EU utser en lojal och erfaren person, till exempel Morgan Johansson, att sköta förvaltningen av Sverige. Att satsa på en befintlig politiker kan dock ha sina risker. Onda tungor kan göra gällande att Morgan redan som justitieminister brukade fingra på grundlagen och flirta med islamister, och på så sätt sopat banan för sig själv som envåldshärskare. Man skulle heller inte vara sen att dra paralleller med den norske kollegan Vidkun Quisling.

En annan modell är att återinsätta kungen i hans ursprungliga roll. Det vore en smidig lösning eftersom Sverige redan är en konstitutionell monarki med 500 års obruten tradition av kungamakt, även om de sista 100 åren varit av mer symbolisk karaktär. En annan fördel är att kungen är politiskt neutral och i kraft av sitt ämbete åtnjuter viss respekt. Idén faller på att monarkin är hopplöst förankrad i det nationella projektet. Det är svårt att tänka sig kungen som något annat än symbol för Sverige, och rojalistiska kretsar skulle knyta förhoppningar att monarken befriar oss från globalisterna i Bryssel, likt Gustav Vasa en gång befriade oss från papisterna i Rom.

Kan militärdiktatur vara ett alternativ? Knappast. Enda fördelen med att låta militären regera ett land är att den i kraft av sitt överlägsna våldskapital garanterar stabilitet. Men våldskapital är väl det enda som den svenska militären inte har. Däremot har man dansare, kvinnor, bögar, genusvetare, skejtare, invandrare och en hel massa trevliga människor. Men kan dom verkligen styra en JAS Gripen, eller för den delen ett helt land?

Teokrati är en annan icke-demokratisk styrelseform som provats på en del håll. Men eftersom Sverige lär vara det mest sekulära landet i världen, där medlemsantalet i Svenska kyrkan varje år når nya bottennivåer är förutsättningarna små. Visserligen har vi en stor grupp muslimer som uppriktigt tror på Gud, men om Kalifatet inte gick att organisera i Raqqa, varför skulle det gå lättare att organisera i Malmö eller i Hästveda.

Invasion av främmande makt är en beprövad metod att få bukt med demokratiska tendenser, och den främmande makt som ligger närmast till hands är förstås Ryssland. Men jag gissar att Torbjörn Tennsjö och Per Holmgren tänkt sig ett mer fredligt sätt att fasa ut den svenska demokratin. Helst med befolkningens goda samtycke.

Med dom förutsättningarna kan jag bara se ett styrelseskick som skulle passa Sverige. Och som lyckligtvis anknyter till vår tradition av individualism och längtan efter renhet:

Lamaism skiljer sig från alla andra styrelseformer, genom att dess högste ledare ”Dalai Lama” utses i späd ålder – innan hen hunnit besmittas av dåliga egenskaper som egoism, ondska och korruption. Det går till så att högt rankade munkar letar upp ett lämpligt barn (efter att ha tolkat hemlighetsfulla tecken) och sedan uppfostrar barnet till andlig och världslig auktoritet. Jag vet inte vilka tecken som kännetecknar en ny lama, men att ett barn en dag sitter utanför Riksdagshuset med en skylt i handen och strejkar för klimatet, kanske skulle räcka.

Med Greta Thunberg som lama skulle vi sätta Sverige på världskartan, inte minst genom att en kvinna tar plats i en för övrigt helt mansdominerad bransch. Och eftersom en lama sitter på livstid kommer Sverige att vara i goda händer för lång tid framöver. Den långsiktigheten kommer vi att behöva om vi ska gå i land med den svåra uppgiften att ändra klimatet.