Jan Björklund, Liberalernas partiledare, hävdade i sitt vårtal i helgen att ”nationalismen som politisk rörelse är livsfarlig. Det är det som gång på gång i Europas historia lett till katastrofer” (Expressen 11/5). Vad han kanske borde lägga till är att det också är nationalismen som vid flera tillfällen räddat länder och kanske Europa från ”katastrofer”. Hur Björklund tänker framgår inte. Om vi håller oss till Europa under de senaste hundra åren så kan man undra hur han ser på Finlands försvar av sin självständighet mot Sovjet 1939 och på Englands kamp mot Nazi-Tyskland 1939-45.

Den politiska debatten präglas av politiska narrativ, vars styrka och svaghet är att de lätt leder tankarna fel genom förenklingar och vilseledande paralleller.

Om Björklunds fördömande av nationalism ska tas på allvar måste det nyanseras. Vad han egentligen tänker på är antagligen kopplingen till angreppskrig. Men gäller fördömandet också försvar? Är en nations väpnade försvar av sitt territorium eller sin självständighet ”en katastrof”? Troligen skulle han svara nej. Och han skulle nog gå med på att det är rimligt att skilja på aggressiv eller expansiv nationalism och försvar av den egna nationen. Den senare skulle han nog betrakta som acceptabel, åtminstone under sin tid som officer, får man anta.

Hans rädsla för nationalismen är väl egentligen kampanjretorik riktad mot Sverigedemokraterna. Men frågan är då om SD står för en aggressiv/expansiv nationalism eller en försvarande nationalism. Svaret är nog det senare. Annars får man förklara i vad SD:s angrepp på andra nationer består.

I Paris kunde man i början av 70-talet ibland se nationalistisk graffiti ”CEE= LE 4ÉME REICH”. CEE var den franska akronymen för EEC, föregångaren till EU. Vad man varnade för var ett Europa under tysk dominans och erinrade om Tysklands planer för ett Europa under Tredje Riket.

Om man vill se EU som en politisk allians som vill verka för sina medlemmars intressen och också en mer uttalad centraliserad makt, på bekostnad av medlemsländernas nationella suveränitet, så är frågan om vem som angriper och vem som försvarar. Är försvaret av den nationella självständigheten verkligen ”som politisk rörelse livsfarlig”?

Björklund ”är livrädd för nationalismen”. Kanske skulle han känna sig lugnare med ett nytt narrativ? Eller åtminstone en nyansering.

Johan Ahlienus arbetar inom det vårdindustriella komplexet sedan många decennier. Är gammal nog att minnas, ung nog att bli förbannad. Han arbetar inom ett område där det anses av värde att skilja på den privata och yrkesmässiga rollen och heter alltså egentligen något annat.