När jag flyttade från Karlskoga till Stockholm i mitten av 1980-talet, 22 år gammal, var jag dödstrött på livet i den lilla bruksstaden. Efter gymnasiet, och efter att ha gjort ett antal månader vid löpande bandet i sprängämnesfabriken, kände jag att det var dags att vidga vyerna. Jag flyttade först till miljonprogramsområdet Brandbergen, döpt av den lokala folkhumorn till Promillehill, och därefter till Bandhagen där jag fortfarande bor. Men banden till Karlskoga har jag aldrig släppt. Faktum är att de blivit allt starkare med åren.

Nu är det förstås inte den under 70-talet så demolerade stadskärnan jag känner starkast för. Charmen med Karlskoga centrum försvann i början av 1970-talet när de styrande, för att inte säga enväldiga, socialdemokraterna beslutade sig att gå emot folkviljan och riva större delen av den vackra paradgatan med dess anrika butiker och caféer. Denna ersattes med en smutsbrun betongkoloss, K-center kallad, och allt det som var vackert, inbjudande och trivsamt med stadskärnan var borta. Men trots politikernas målmedvetna beslut att förgöra så mycket som möjligt av det som de tidigare generationerna byggde upp har de faktiskt inte lyckats förinta allt. Det finns fortfarande glimmande guldkorn som berättar insiktsfullt och ärligt om Karlskogas brukshistoria och mitt eget kulturarv.

Ett av de kulturarv som klarat rivningshysterin är en gammal arbetarbostad som kallas Gråbo. Var namnet kommer ifrån är inte helt klart, men enligt lokala historiker är det från början ett öknamn som kom sig av att inte bara vägglöss utan också gråsuggor var vanligt förekommande i lägenheterna.

Gråbo, och flera liknande arbetarbostäder, byggdes av Bofors Bruk i slutet av 1800-talet, då Alfred Nobel tagit över företaget och då vapentillverkningen gett upphov till en enorm expansion för bruket. Allt fler arbetare anställdes, och behovet av bostäder var skriande.

Många av Boforsarbetarna som bodde i Gråbo var smeder som arbetade i brukets lancashiresmedja. De slet hårt i sitt anletes svett, men deras hustrur hade det inte lättare. De hade ansvaret för vedhuggning, vattenhämtning, trädgårdsland och hushållsgris och dessutom skulle de sköta barn och matlagning. De flesta av Gråbobarnen började själva jobba vid bruket, ofta så tidigt som vid tolv års ålder.

Gråbo fungerade som bostad ända in på 1970-talet. När det, i tidens anda, började talas om att huset skulle rivas trädde Örebro Läns Museum in i bilden och satte igång med det digra arbetet att återskapa den gamla arbetarbostaden. Genom ett gediget och noggrant spårningsarbete kunde man identifiera nästan alla som bott i arbetarlängan, och av dem valde man ut tre representativa familjer och skapade trovärdiga kulturhistoriska miljöer för var och en av de tre lägenheterna som idag fungerar som permanent utställning. Där kan man idag resa i tiden och se hur Boforsarbetarna hade det 1885, 1918 och 1942. Allt är autentiskt, från sängplatser till husgeråd, och i skafferier och skåp står till och med saft och sylt från vinbärsbuskarna på gården.

Jag besöker Gråbo nästan varje sommar och jag tröttnar aldrig. Den faluröda huslängan med de vita knutarna, bärbuskarna och syrenbersån på gräsmattan utanför, uthusen där det fortfarande finns redskap kvar från flera generationer tillbaka – det är nästan omöjligt att inte känna både vemod och lycka över detta möte med den svenska arbetarhistorien. Ibland suckar jag lite nostalgiskt igenkännande över soffan i 1918 års arbetarhem, identisk med den som stod hemma hos morfar, och över matservisen i 1942 års kök, som också fanns hemma hos en morbror.

Samtidigt glömmer jag aldrig att det som idag är en idyll, dit människor kan komma för att möta sitt kulturarv, en gång var en fattig och hård miljö där människor kämpade hårt för sitt dagliga bröd. Om att deras mödor långsamt gav frukt vittnar de tre tidsmiljöerna. Medan nio personer trängdes i ett rum och kök utan rinnande vatten 1885 bodde en familj på fyra i en lägenhet med diskho och slask och kallvattenkran en generation senare.

Barnen som växte upp på Gråbo gick, ända fram till slutet av 1940-talet, sex år i folkskola och började jobba vid tolv års ålder. De slet och stretade för att förkovra sig, och för att ge sina barn och barnbarn ett bättre liv. Om någon sagt till dem att det idag, ett par generationer senare, finns ungdomar som går ut i stora gäng och bränner bilar, eller kastar sten på blåljuspersonal av frustration över inbillade oförrätter skulle de förmodligen inte ha trott att det var möjligt med tanke på alla privilegier dagens unga har jämfört med gårdagens.

Det skulle det inte heller ha varit, om inte så många inom främst politiken och massmedierna hade ägnat så mycket tid åt att förminska och förringa de generationer som gått före. ”Nu bygger vi Sverige!” var ett flitigt använt slagord för några år sedan, från vänster till höger . Men det var en lögn. Sverige byggdes långt innan dagens representanter för de tre statsmakterna såg dagens ljus. Ingenting av det välstånd, som de nu handskas så ovarsamt med, kom gratis. Allt hade sitt pris. Det ska respekteras. Och det får inte glömmas bort.