På 1500- och 1600-talen skrevs det mängder av böcker i konsten att konversera och uppföra sig i sociala sammanhang. Är det en tradition vi behöver återuppliva? Social kompetens är inte att bara kunna prata. Ett verkligt samtal förutsätter att man både talar och lyssnar.

Efter att nyligen ha skrivit ett inlägg om dygder och ett annat om visdom tänkte jag behandla ännu ett till synes otidsenligt ämne som i realiteten äger stor aktualitet nämligen konsten att umgås och konversera.

I alla kulturer finns regler eller åtminstone normer för hur man samtalar med varandra. Även i vår kultur. Just nu verkar dock många människor ha glömt bort vad halva konsten att samtala med någon annan består i, nämligen att lyssna. Gång på gång på gång utsätts jag för individer som tror att de för ett samtal, men som i realiteten bara pratar utan att vara det minsta intresserade av att lyssna.

Det finns en historisk litterär genre som praktiserades i det klassiska Europa under 1500- och 1600-talen som vi borde återuppliva: handböcker i konsten att konversera. Konkret handlade det om hur man skulle lyckas slå sig fram vid de europeiska hoven. Det räckte inte att vara rik och mäktig. Man skulle också vara en kulturmänniska som stod ovanför den primitiva pöbeln och som därmed kunde umgås med andra på ett civiliserat vis.

Ett av de mest inflytelserika verken i denna genre kom redan 1528 och skrevs av italienaren Baldassare Castiglione. Hans ”Boken om hovmannen” (Il libro del cortegiano) beskriver hur en man ska uppföra sig för att göra social karriär vid ett europeiskt hov. Eftersom vi befinner oss mitt under den italienska renässansen är det viktigt att personen är humanistiskt bildad och kan tala om litteratur och klassisk kultur. Men vad som kanske är mer intressant är det ideal om ödmjukhet som finns i Castigliones bok. En framgångsrik hovman ska vara socialt smidig och inte skapa obehag hos andra.

Genren fick ett stort uppsving under det franska 1600-talet. Här brukar man citera författaren Nicolas Faret och hans bok ”Hedersmannen eller Konsten att behaga vid hovet” (L’Honnête homme ou l’Art de plaire à la cour) från 1630. ”Honnête” är franskans variant av engelskan ”honest”, men ordet betecknar inte bara ärlighet utan också ärbarhet, enkelhet, pålitlighet. En man som är ”honnête” är en man som inte förställer sig men som i alla fall har förstånd att anpassa sig till andra och uppföra sig på det sätt situationen kräver.

Det huvudsakliga budskapet i den här litteraturen är med andra ord att social kompetens inte består i att kunna prata utan att kunna interagera med andra utan att de känner sig obekväma eller överkörda. Man ska kunna kombinera autenticitet med smidighet och öppenhet mot vad andra har att säga. I den fina salongen där adelsmän, präster, författare och framstående damer diskuterar dagsaktuella politiska händelser eller kanske en ny teaterpjäs eller en roman som alla har läst, där ska alla får sin tur att glänsa. Och alla ska visa att de är tillräckligt kultiverade för att vilja lyssna till vad andra har att säga.

Jag brukar tänka på allt detta när jag observerar människor som tror att jag fortfarande lyssnar på deras oändliga utläggningar om deras liv, familj, resor och åsikter. Jag trodde länge att det bara var jag som hade denna upplevelse av att människor idag allt mer tenderar att använda sina samtalspartners som side kicks i sin egen enmansshow. Men när jag har tagit upp ämnet med personer som jag tyckt verkat äga någon form av ödmjukhet och potential att förstå vad jag menar har flera av dem sagt att de har samma erfarenhet. Flera har också nämnt att de precis som jag har börjat dumpa gamla vänner som det i princip är helt meningslöst att samtala med eftersom de uteslutande är intresserade av vad de själva har att säga. ”Jag kände mig helt tom efter att ha pratat med den här gamla vännen i en timme i telefon” sa någon jag känner väl eftersom samtalspartnern ifråga bara hade pratat om sig själv.

Så vad skulle en samtida bok om konsten att konversera kunna ge för råd?

Till att börja med skulle den behöva inpränta i människors medvetande det vi redan sagt: social kompetens består inte i att prata men att få andra att känna sig bekväma utan att man för den skull blir en anpasslig hycklare som inte förmår vara sig själv. Människor som inte står för någonting, som aldrig vågar ha en åsikt, som bara säger ja ja! till allt blir snart ointressanta. Men människor som bara älskar sin egen röst, som använder andra för att bekräfta sig själva, sina egna åsikter blir totalt outhärdliga.

Ett annat råd vore att man inte bara ska prata om sig själv hela tiden. Ett samtal ska helst behandla ett ämne som båda parter kan relatera till. Man pratar alltså inte primärt om SIN resa eller SITT liv utan man pratar om resor eller om livet i allmänhet. Sedan exemplifierar man med sina egna resor eller sitt eget liv och låter sin samtalspartner göra detsamma. Det man talar om ska vara relaterbart för den som lyssnar. Diskussionen ska föras på en allmängiltig nivå med allmängiltiga ämnen så att båda parter kan knyta an till det som sägs och hämta exempel ur sina egna specifika liv.

Och för det tredje: Ge akt på din egen röst kära medborgare! Narcissister kan vi vara på Facebook och Instagram. Där kan vi lägga ut skrytbilder från semestern som andra får titta på. Låt det autentiska samtalandet vara ett sam-talande, något man gör tillsammans. Försök lyssna lika mycket som du talar. Ställ frågor, var intresserad, ge den andra credit för det den säger. Sitt inte bara och vänta på din tur att få prata igen. Att prata över någon är inte social kompetens utan ett rent narcissistiskt dominansbeteende som skapar obehag och irritation.

I det goda samhället finns det regler för hur man umgås och konverserar.

Kanske behöver vi återigen börja skriva böcker för att påminna varandra om hur det går till.