Diplomaten Dag Sebastian Ahlander har skrivit intressanta historieböcker, till exempel en om Gustaf Mannerheim som fascinerade mig. Nu har han just kommit med en bok om Jean-Baptiste Bernadottes år som kronprins i Sverige: Sverige inför avgrunden 1808 – 1814.

Det är en period av vår historia som jag aldrig begripit. Jag har väl inte ansträngt mig, förstås, utan bara som de flesta glidit över de där märkvärdiga åren när Sverige fattar så underliga beslut innan Bernadotte blir Karl XIV Johan och någon sorts ordning och normalitet återinträder.

Ahlander har en tes. Sverige stod verkligen inför avgrunden, menar han. Tre fiender anföll oss, Ryssland, Frankrike och Danmark. Fienderna hade tänkt stycka Sverige. Först tog Ryssland Finland, sedan planerade fienderna att stycka det egentliga Sverige vid Motala ström varefter Sverige skulle ha upphört.

Sveriges eliter var yra som höns. Någon riktig ledare fanns inte. Gustav IV Adolf avsattes och Karl XIII blev ny kung. Men han var gammal och tänkte inte skaffa några barn så en kronprins måste letas fram för att adopteras av kungen. Man försökte med en prins från fiendelandet Danmark, Karl August, men han fick slag och dog vid en militärövning på Kvidinge hed. Då erbjöds den danska fiendens militäre överbefälhavare Kristian August att bli kronprins men samtidigt hade löjtnant Carl Otto Mörner, på eget bevåg, erbjudit jobbet åt Napoleons fältmarskalk Jean-Baptiste Bernadotte.

Förvirringen var total men till slut valdes Bernadotte till tronföljare av riksdagen eftersom ledamöterna, som alla beundrade Napoleon, trodde att Napoleon skulle gilla tanken och hjälpa till att återerövra Finland från Ryssland.

Bernadotte hade en helt annan världsuppfattning än den svenska eliten. Han visste att Napoleon inte alls tänkte hjälpa Sverige att återfå Finland. Bernadotte tyckte att Sverige borde glömma Finland, som egentligen passade bäst ihop med Ryssland, och i stället ta över Norge. Den här planen kunde Bernadotte inte diskutera med den svenska eliten, som hade betraktat den som fosterlandsförrädisk, men väl med tsar Alexander.

Bernadotte fick jollra med de svenska ledarna inklusive sin adoptivfar Karl XIII i flera år innan han till slut fick sin vilja igenom. Ahlander antyder att det var en himla tur för Sverige att vi fick en ledare som inte hyste gammaldags, inpyrda svenska känslor – och ej ens lärde sig språket – och därför kunde tänka klart. Utan sådan klarsyn hade Sverige möjligen blivit delat vid Motala ström och därmed förintat.

Var är du, Jean-Baptiste, nu när Sverige behöver dig igen? Hur skulle han tänka om han kom tillbaka? Vad gör man med ett land vars ledning är förblindad av galna idéer vare sig det handlar om att återerövra Finland med hjälp av påhittade allierade eller att återskapa 1960-talets Sverige i större skala med hjälp av importerade folk som svenskarna tror ska bli som sextiotalssvenskar genom att staten uppmuntrar dem att behålla sin ursprungliga kultur och religion.

Bernadotte skulle nog ha begripit att ett slags Motala ström hotar även idag om man inte gör tvärtemot vad den svenska eliten önskar. Basfaktum ett är att Sverige har kanske tjugo procent invandrare varav minst hälften är muslimer. Basfaktum två är att invandringen pågår i oförminskad takt och att en enkel trendutdragning – vilket i och för sig inte är någon säker framtidsgenerator – visar att svenskarna kom några årtionden inte längre kommer att utgöra folkflertalet. Basfaktum tre är kulturer skiljer sig åt och att den svenska kulturen hittills visat sig skapa lugn och välstånd medan motsatsen gäller för de kulturer från vilka invandrarna i huvudsak kommer. Med samma självsäkerhet som 1809 års svenska elit ville återta Finland vill dagens svenska elit fortsätta på den inslagna vägen. Bernadotte insåg att det förra var ett undergångsrecept och troligen hade han gett det senare samma dom.

Sverige hade tur när ödet i form av Jean-Baptiste Bernadotte räddade Sverige undan effekterna av elitens dårskap. Kan ett land ha sådan tur två gånger på lika många sekel?