Vad har hänt med de svenska kvinnorna? Eller, rättare sagt, de svenska kvinnornas beteende?

Nej, jag talar inte om att kvinnor utbildar sig, gör karriär, tjänar pengar, kör bil och allt annat som en gång i tiden främst var förbehållet män. Jag talar om hur kvinnor uppträder i offentligheten, och hur de hanterar det faktum att vi så länge matats med myten om att alla vita män är svin. För det har satt sina spår, tro inget annat.

Jag har en nära vän som kör taxi, och som har arbetat som taxichaufför i ett av de stora bolagen sedan sent 80-tal. Under de dryga trettio åren har det hänt en enorm förändring i beteendet hos de kvinnliga kunderna. En gång i tiden var kvinnliga taxipassagerare ungefär som manliga, det vill säga lagom artiga, godmodiga och trevliga mot den chaufför som skulle ta dem till festen, eller hem från festen. De gjorde inte mer väsen av sig än männen, och var sällan mer överförfriskade än männen, och när de steg ur bilen betalade de och sa ett artigt ”hej då” precis som männen. Undantag fanns förstås, hos kvinnor såväl som hos män, men de var just undantag.

Idag har undantagen blivit regel, främst hos kvinnor mellan 20 och 45. Hos dessa finns generellt en fientlig och misstänksam attityd mot taxiföraren. Förarens förslag på rutt emottas inte sällan med en fnysning och ett aggressivt högljutt svar: ”Tror du att jag är så korkad att jag inte fattar att du tänker köra en omväg? Det är för att jag är kvinna, va? Jag kan anmäla dig för det, din jävel!”.

Om föraren istället frågar kunden om vilken väg hon själv vill ta följs fnysningen av ett annat svar: ”Borde inte du veta vilken väg som är bäst, du är väl ändå taxiförare eller? Jag ska fan anmäla dig, din jävel!”

Det görs också stor sak av att skriva ner alla fakta om föraren. Varje förare, i alla fall i de taxibolag som kör vitt och lagligt, har ett id-kort utfärdat av taxibolaget, där en tydlig bild åtföljs av ett nummer. Detta nummer antecknas demonstrativt, ofta ackompanjerat av en spydig kommentar: ”Nu vet jag vem du är så om du försöker lura mig så anmäler jag dig, din jävel!”

Som om det inte räckte med numret på själva föraren ska man förstås också anteckna registreringsnummer och nummer på själva bilen. Det är oerhört viktigt, eftersom det bor en våldtäktsman i varenda manlig taxiförare.

Råkar den kvinnliga kunden ha en väninna med sig, och den väninnan ska resa vidare, så kommenteras taxinumret igen, ofta med ett högljutt rop till den kvarvarande passageraren: ”Jag har antecknat taxinummer och namn, så om du inte har hört av dig inom en halvtimme så ringer jag och anmäler den jäveln!”

Alla dessa åtgärder äger rum utan att ögonkontakt tas med föraren. En manlig taxiförare är nämligen inte värd att tala direkt till, i alla fall inte om man är en kvinna under 45. Att le ett lite artigt leende, så där som man brukar göra åt människor som arbetar i olika serviceyrken eftersom det tillhör ren hyfs, är helt enkelt inte tänkbart.

Däremot går det utmärkt att kasta sig över bilstereon och ratta fram den kanal man själv vill lyssna till, och fräsa ifrån om föraren har mage att sänka volymen: ”Ge fan i att sänka. Jag ska anmäla dig din jävel!”

Som kvinna ska man heller aldrig dricksa en taxiförare. Och man ska också tala om att man inte tänker göra det: ”Du körde en annan väg än jag hade tänkt, så du får minsann ingen dricks av mig” eller ”Det var kö på Götgatan så du ska inte tro att du får någon dricks av mig!” Får de då det vänliga svaret att det inte finns något drickstvång kan svaret bli: ”Är du dum din jävel?” eller något lika sofistikerat.

Om en kvinnlig taxipassagerare dessutom druckit för mycket så kräks hon gärna rakt ut i bilen. Om föraren har mage att kräva ersättning så låtsas hon vara ännu fullare än hon är, alternativt uppger hon falskt namn. Hon kan också tala om för föraren att ”det är väl för fan din sak att städa din egen bil, eller klarar du inte det? Jag ska fan anmäla dig!” Om föraren då stannar och öppnar dörren och ber den kvinnliga passageraren ta sitt pick och pack och vinka in en annan taxibil så blir hon oerhört kränkt: ”Hur fan vågar du slänga ut mig, jag ska anmäla dig, din jävel!”

Ofta gör de det, dessutom. Ringer till taxibolaget och anmäler förare det och det, i taxi den och den. ”Jag fick inte lyssna på min radiokanal! Han körde fel väg! Han slängde ut mig utan anledning, bara för att jag mådde illa och kräktes lite!” Den stackars personalen får lyssna på en jäkla massa bludder bara för att en hel drös kvinnor inte kan uppföra sig som folk.

Naturligtvis finns det undantag. Men det är just det de är numera – undantag. Och det ligger rätt nära till hands att koppla detta kvinnliga nybeteende till åratal av politisk och massmedial hjärntvätt om att alla män är svin och att alla kvinnor på ett eller annat sätt är offer. ”Efter alla århundraden av förtryck ska vi minsann visa männen att vi kan ta för oss, och det gör vi genom att bete oss som svin mot underklassiga taxichaufförer.”

Men endast ett fåtal av alla män som åker taxi beter sig som svin. Om kvinnor nu vill vara så jämställda, varför väljer de då att identifiera sig med just den typen av män?