På åtminstone en punkt måste man ge postmodernisterna rätt. Det finns situationer, inte minst – eller kanske framför allt – inom historieskrivningen, där det snarare handlar om att hitta den mest trovärdiga berättelsen än sanningen eftersom sanningen också är en berättelse. För övrigt ändras de dominerande berättelserna över tiden. Detta är inget kontroversiellt påstående. För att förstå räcker det med att notera att Pippi Långstrumps pappa förvandlats från negerkung till härskare över kurrekurredutterna på grund av förändringar i berättelsen om kolonialismen.

Enligt den förra berättelsen var kolonialismen en del av den vite mannens civiliserande börda. Enligt nu gällande berättelse är kolonialismen själva inbegreppet av den vite mannens inneboende uselhet. Den vite mannen använde sagda n-ord och därför blev ordet besmittat av uselheten. Den som idag använder ordet blir sålunda delaktig i den vite mannens uselhet. Följaktligen måste ordet utrangeras, enligt mångas mening lämpligen genom att böcker där ordet återfinns plockas bort från bibliotekens hyllor och förstörs.

Att hitta på nya berättelser om historien och därmed om samtiden är delvis en viljeakt. Alla vill berätta en historia efter sitt beläte och den vars historia blir mest betrodd har makt. Jag skrev nyligen om Dagens Nyheters mångårige chefredaktör och kulturansvarige, Olof Lagercrantz, som öppet erkände att hans ambition var att omtolka historien och därmed ”ta ett ansvar för hela mänskligheten”. När Lagercrantz och många med honom på 1970-talet var färdiga med sin omtolkning var den politiska korrekthetens grunder cementerade och klara för det ideologiska bygge som därmed inletts (och som illustreras av detaljer som Pippi Långstrumps pappas titel).

Jag tror att tiden är övermogen för en ny omtolkning. Till exempel kommer Sverige aldrig att ens påbörja kampen mot brottsligheten så länge vi fortfarande tror på den politiskt korrekta berättelsen om att brottslingar är offer för trångboende och socioekonomiska strukturer. Vi kommer även fortsatt att stå hjälplösa inför skolans tilltagande förfall så länge vi föreställer oss att det skulle skada skolbarnens framtida utvecklingsmöjligheter att tvingas lyda sin lärare. PK-berättelsen är vittomfattande och dess åsikt tränger in i varje hålighet i samhället som är stor nog att rymma ens det obetydligaste stycke postmodernt trams.

Eftersom det samhällsskadliga tramset finns överallt och ständigt drabbar oss lägger vi normalt inte ens märke till det. Vi insuper det andliga giftet överallt ifrån. Nyss såg jag en engelsk-indisk film som hette Vicekungens hus på Netflix. Den handlade om hur Lord Louis Mountbatten kom till Indien i början av 1947 för att på ett halvår ge landet dess frihet från engelsk överhöghet. Det slutade med att Storbritannien drog sig tillbaka varefter ett ömsesidigt folkmord som kostade runt en miljon människoliv utbröt mellan å ena sidan muslimer och å den andra hinduer och sikher

En naturlig och näraliggande tolkning av dessa tragiska händelser hade kanske varit att engelsmännen, medan deras välde varade, hade lyckats dämpa motsättningarna inom det indiska folket men att gruppernas hat mot varandra blossade upp i full låga när engelsmännen reste hem.

Men vem som helst inser att en sådan tolkning är oacceptabel hur plausibel den än kan verka. Att indier slår ihjäl varandra kan enligt vår tids dominerande tänkande inte vara indiernas fel, utan det måste vara engelsmännens. Det var också filmens budskap. Premiärminister Churchill hade redan några år tidigare utarbetat en plan för Indiens delning genom upprättandet av den muslimska staten Pakistan – precis som muslimerna ville ha det. Den planen verkställde Mountbatten och därför bröt folkmordet ut.

Bara man från början vet vem som är god och vem som är ond är det lätt att skriva övertygande historieberättelser.