Alla kulturer bör inte ha samma status i Sverige. En kultur bör vara privilegierad, den kultur som definierar landet och ger det dess identitet. I Sverige bör det vara den svenska kulturen, på samma sätt som det svenska språket har en särställning som huvudspråk här och alltså är överordnat minoritetsspråk och invandrarspråk. Arabiskan har i Sverige inte samma status som jiddisch – ett av minoritetsspråken. Är det diskriminering? Ja, det är det.

Den svenska staten bör inte ta något ansvar alls för invandrarnas kulturer. Julen är en röd dag, men inte den islamiska högtiden eid. Skattepengar ska bara gå till att främja svensk kultur, inte invandrarkulturer. Målet för våra gemensamma ansträngningar bör vara assimilation, att invandrare ska lämna sina kulturer bakom sig och uppgå i den svenska nationen. Den som vill odla sin kulturella särart får göra det som individ med sina egna pengar.

Jag läste på Nyheter Idag om en pappa som fått sina barn tvångsomhändertagna av socialen. De placerades hos en muslimsk familj. Pappan var kristen och kom ursprungligen från Ryssland. Han blev så desperat att han hämtade sina tre döttrar från fosterfamiljen och flydde till Polen där han sökte asyl från de svenska myndigheterna.

Den av riksdagen år 1975 antagna lagen om att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle bör upphäves omedelbart.

Om inte, så kommer vi att få se fler fall som detta där kristna barn placerades hos en muslimsk fosterfamilj. Varför inte? Enligt den mångkulturalistiska idén så finns det ingen kultur som är mer normativ än någon annan i Sverige. Det betyder att om du dör i en bilolycka, så kan dina barn bli omhändertagna av en somalisk eller irakisk familj där de får lära sig prata somaliska eller arabiska och följa med till moskén på fredagarna.

Detta är förstås absurt, men en naturlig följd av mångkulturalismen.

Kristendomen kan inte ha samma status som islam i Sverige. Vårt land grundades inte igår. Vi har en historia. Jag är själv ateist, men varje svensk är i någon mån kulturkristen. Inte så att vi behöver tro på den kristna läran, men att vår kultur har kristna inslag. De svenska kyrkorna är svenska historiska minnesmärken. Psalmboken är svensk poesi.

Vi har ett kors på flaggan. Den 6 juni firar vi Sveriges nationaldag. Den kallas också svenska flaggans dag. Flaggan är symbolen för nationen. En nation kan bara ha en flagga. På flaggornas område finns ingen mångkultur. Att vi bara har en flagga är en form av diskriminering. De andra flaggorna är inte Sveriges, de har inte samma status. Vi har ingen dag då vi firar Iraks flagga – det får man göra i Irak.

Sveriges flagga säger något om Sverige. Det gyllene korset visar att vi är en nation med en kristen tradition. Inte islamisk, utan kristen. Islam har aldrig haft någonting med Sverige att göra. Enligt en legend såg Sankt Erik det gyllene korset på den blå himlen när han landsteg i Finland under det första svenska korståget år 1157. Han såg detta som ett tecken och gjorde det till sin flagga.

Den svenska flaggan är världens näst äldsta nationsflagga, den danska är äldst. Och den danska flaggan, dannebrogen, tillkom enligt legenden på samma sätt som den svenska. Den danske kungen Valdemar Segersäll var på korståg mot de hedniska esterna. Inför slaget vid Lyndanise år 1219 ska den röda flaggan med vita korset ha synts som ett tecken på himlen. Valdemar segrade.

Detta är legender, inte historia. Men de säger något om vilken slags symbol flaggan är. Och detta erkänner jag som ateist och som vän av vår gamla hedniska tradition.

Ett land som Sverige som tillhör den västerländska kulturkretsen, kan inte placera barn i muslimska fosterfamiljer, oavsett hur bra dessa familjer är i övrigt. Det kan låta okänsligt, och vissa muslimer kanske blir sårade, men vi måste dra gränsen någonstans. Vi har inte hämtat hit muslimer till Sverige. De har kommit hit frivilligt, väl medvetna om detta inte är ett islamiskt land.

I en gästkrönika i Göteborgs-Posten nyligen skrev Thomas Gür:

Om några år har vi förmodligen till och med skrotat de förvirrande begreppen ”integration” och ”integrationspolitik”. Kanske kommer den politiska retoriken istället att bli ”rätten till assimilation”, men sannolikt återtar vi 1960-talets klassiska begrepp som ”anpassning” och ”inpassning”.

Och det är just vad politiken visavi nyanlända och de utlandsföddas barn måste handla om. Anpassning för att lättare och bättre passa in för att vidmakthålla det Sverige som har varit så generöst mot så många av oss som fötts utomlands och välkomnats här.

När man säger att integration betyder att svenskar ska anpassa sig till invandrarnas kulturer i lika hög grad som de ska anpassa sig till den svenska kulturen, vilken kultur menar man då? Den somaliska? Den kurdiska? Den irakiska? Det går förstås inte. Det enda som fungerar är att alla erkänner den gemensamma svenska kulturen som norm.

Risken finns att vår nuvarande mångkulturella stat med svensk majoritetsbefolkning utvecklas till flera nationer som konkurrerar på ett territorium när den delen av befolkningen som identifierar sig som svensk krymper. Man bör vidta åtgärder redan nu för att hindra ett sådant scenario. Till dessa åtgärder hör asylstopp, en ny assimilationspolitik och stimulerad återvandring.

Det finns inga, och det har aldrig funnits, helt neutrala stater. En stat måste ha ett adjektiv som beskriver den och skiljer den från andra stater, antingen svensk eller någonting annat. Jag tycker att Sverige ska fortsätta vara svenskt. Mångkulturalismen kommer aldrig att fungera, utan i stället leda till allt allvarligare konflikter. Vi vet redan sett vad ansvarslös invandringspolitik och mångkulturalism har lett till: Rinkeby. Vill du att Sverige ska bli ett stort Rinkeby? Inte jag.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).