Patrik Engellau: Är politisk förändring möjlig?

Patrik Engellau

Till min egen förvåning har jag kommit fram till att svaret på rubrikens fråga kan vara ”ja”.

Utgångspunkten är den PK-istiska politik som fick sitt fundament och avstamp i 1974 års regeringsform. Den nya grundlagen slank igenom ganska obemärkt. När samhällen besvärar sig med att författa nya konstitutioner så är det i allmänhet stora saker på gång. Det var det även hos oss, men det gick så mjukt och smidigt att det är först nu som vi upptäcker de förödande verkningarna av detta nya tänkande, framför allt den föreställning som stadgas i 1 kap 2 §, nämligen att staten har huvudansvaret för den enskildes välfärd, vilket naturligtvis är en totalitär och galet övermodig tanke som nu håller på att bryta samman inför våra ögon.

Det konstiga var att vi, i varje fall jag, inte vrålade i högan sky medan förstörelseverket långsamt iscensattes. Bara ett år efter den nya regeringsformen kom lagen om att Sverige skulle bli multikulturellt som antogs av en enig riksdag. Där kan man snacka om sorglöshet. Hela Sverige ryckte på axlarna och tyckte att det kunde väl vara en färgklick med några kebabstånd i landet. Vårt lättsinne berodde, tror jag, dels på att vi inte riktigt trodde att politikerna menade allvar med sina utfästelser och floskler, dels på ett slags barnatro att Sverige hade ett högre beskydd så att inget riktigt ont skulle kunna inträffa i vårt land. (För övrigt en barnatro som politikerna fortfarande koketterar med i uttalanden om att de varit ”naiva”.)

Nu är det som det är och politikerna står liksom trollkarlens lärling paralyserade och betraktar härjningarna av den förtrollade kvast som de själva framkallat. Den stora frågan är om det bland politikerna finns någon som kan uttala de trollformler som bryter kvastens kraft och inleder ett återtåg till ordning och förnuft.

Så länge decemberöverenskommelsens tänkande råder – det vill säga att svensk politik handlar om att sju partier ska förbanna ett åttonde – så är inget tillfrisknande möjligt. Då är dagordningen på stället marsch såsom under socialdemokraternas kongress nyligen.

Att härskare inte kan ta sig ur ett kaos som de själva skapat tillhör, tror jag, samhällenas naturlagar. L´ancien régime i Frankrike visste vad som var på gång men fortsatte som vanligt tills revolutionen bröt ut. Det som görs är för lite och för sent som när de sovjetiska härskarna till slut började prata om glasnost och perestrojka.

Men när Ebba Busch Thor utan att, som Anna Kinberg Batra, darra på stämman började prata om att prata med sverigedemokraterna pillade hon på en av det svenska politiska systemets grundbultar. Om nu bara moderaterna bestämmer sig för att hänga på så har Sverige plötsligt den konservativa plattform på vilken en ny ordning skulle kunna byggas.

Jag skrev några veckor före valet i september 2018 att en sådan utveckling skulle kunna skänka förtröstan och rentav framtidstro. Då anade man inte att det faktiskt skulle kunna hända även i verkligheten. Jag skrev också om en annan bra sak som föreföll ännu mindre sannolik, nämligen att socialdemokratin skulle kunna klyvas och uppdelas i sina två beståndsdelar, alltså å ena sidan PK-isterna – Tro och Solidaritet, S-kvinnor, SSU med flera, alltså dagens ledande grupp – och å den andra de gråsossiga medelklassarna i flera av LO-förbunden. Att de socialdemokratiska PK-isterna nyligen bildade en egen mer radikal förening – Reformisterna – kan vara ett tecken.

Johan Westerholm skriver på ledarsidorna.se om hur PK-sossarna infiltreras av olika mer eller mindre statsförsörjda muslimska ”etnofascister” med kopplingar till det Muslimska brödraskapet.

Socialdemokratins inre konflikt framgår av att partiet enligt SvD/Sifo i mars i år bara fick 34 procent av LO-väljarnas röster mot 25 procent för sverigedemokraterna. Jag föreställer mig att det är medlemmarna i förbund som Metall som röstar på sverigedemokraterna.

Huvudmotsättningen i Sverige skär rakt igenom LO och genom det socialdemokratiska partiet: den nettoskattebetalande medelklassen mot PK-isterna. Vad gillar en svensk metallarbetare att hans gamla parti utvecklas till vad Westerholm kallar ”ett politiskt stödhjul till mer öppet etnofascistiska rörelser” och att hans skattepengar försörjer sådana rörelsers aktivister?