I den politiska debatten anklagar alla sina motståndare för att generalisera. Det är som att alla är överens om att generaliseringar alltid leder fel. Men är det verkligen så enkelt? Själva poängen med allt rationellt tänkande är väl att hitta mönster och regelbundenheter bortom det rent individuella?

Problemet med generaliseringarnas värde återkommer ständigt i debatten. ”Kvinnor gör si och män gör så” skriver någon. Omedelbart svarar någon annan att det är fel att generalisera: vi är alla individer och vi ska bedömas utifrån våra handlingar och inte utifrån vår grupptillhörighet.

Den så kallade ”identitetspolitiken”, som vi associerar med den politiska vänstern, syftar till att motverka diskriminering grundad just på generaliseringar. Enligt vänstern får man som människa lida av att tillhöra fel grupp eller fel kategori i samhället. Är du kvinna och inte man tjänar du mindre, sägs det, är du invandrare och inte svensk har du svårare att komma in på arbetsmarknaden. Beroende på kön, klass och etnicitet behandlas vi olika i samhället och identitetspolitiken syftar till korrigera detta.

Från det högra hållet svarar man att identitetspolitiken överdriver kategoriseringarnas betydelse och framför allt att den själv stärker denna betydelse. Det är ju vänstern, säger man, som delar upp människor i kategorier, som tjatar om kön och hudfärg, som vill premiera vissa grupper (som man ser som förfördelade) framför andra.

Och så håller det på: enligt vänstern består högerns idealsamhälle av kategorier där vissa har makt över andra (det är de så kallade strukturerna). Enligt högern är det vänstern som tjatar om kategorier och som förstärker deras betydelse. Vänstern anklagar exempelvis nationalister för att klumpa ihop alla muslimer i en grupp och inte se dem som enskilda varelser. Högern anklagar vänsterfeminister för att klumpa ihop vita män i en enda grupp och inte se just dem som enskilda varelser. Vänstern vill inte ha kategorier, men säger att de finns och att de måste bekämpas. Högern säger att politiken ska behandla alla människor som individer punkt slut: låt föräldrar bestämma själva om mamma eller pappa ska vara hemma med barnen.

Märkligt nog verkar alla alltså överens om att generaliseringar är av ondo. Syftet är alltid att befria individen.

Men hur är det egentligen? Är det alltid så fel att generalisera? Består den mänskliga världen bara av enskilda varelser som enkom bör förstås utifrån sin individualitet och som aldrig kan delas in i grupper där olika tendenser kan skönjas som till viss del förklarar individernas livsval och sätt att fungera?

Ja kanske det. Men då kan vi på en gång lägga ned allt seriöst tankearbete som på något sätt försöker hitta mönster och tendenser i det mänskliga handlandet. Vi kan lägga ned psykologin som tillåter sig att tala om personlighetstyper eller som har en uppsättning psykologiska diagnoser som de tillåter sig att tillskriva olika individer och som ofta mycket väl hjälper att förklara och förstå individens problem. Vi kan också lägga ned sociologin som talar om olika sociala kategorier som till viss del definieras i förhållande till varandra (infödda – invandrare, välutbildade – lågutbildade, män – kvinnor osv.). Vi kan lägga ned religionsvetenskapen som bland annat studerar hur människor lever och fungerar beroende på vilken religion de tillhör. Vi kan lägga ned biologi, medicin och genetik som tillåter sig att studera den mänskliga kroppen utifrån könsrelaterade faktorer. Och vi kan väl lägga ned det mesta av humanvetenskaper som tillskriver religion, kultur, historia, språk, traditioner någon som helst form av betydelse i våra liv. Bort med allt! Vi är individer! Allt ska förklaras och hanteras på individnivå! Inga generaliseringar tack!

Naturligtvis är påståendet om individens totala oberoende en nästan absurd förenkling. Vi är förvisso individer, men det är i alla fall så att våra vetenskapsmän och vetenskapskvinnor tillåter sig att se mönster i våra livsval som går att koppla till en mängd faktorer i våra liv som inte har med våra val att göra. Det sunda förnuftet säger också att generaliseringarna behövs eftersom de syftar till att göra världen hanterbar och att de naturligtvis inte alls bara bygger på ren fantasi.

Problemet är alltså inte huruvida människan bara är en fri individ eller bara en typisk representant för en grupp utan hur vi hanterar det faktum att hon verkar kunna vara båda två.

Det här blir mycket konkret när det gäller frågan om brott och straff till exempel. Hur gör vi med det individuella ansvaret när vi vet och instinktivt känner att vi alla som individer påverkas av vår bakgrund, vår kultur, vår religion, våra gener, våra personlighetstyper, våra livserfarenheter osv. samtidigt som hela vårt samhälle bygger på principen att vi själva ska ta ansvar för våra handlingar? Vilken avvägning gör vi mellan påverkan och ansvar? Det finns inga enkla lösningar här. Den som säger att alla ansvarar för sig själva och sedan är det inte mer med det gör det alldeles för enkelt för sig. Tar man in en stor mängd immigranter från kulturer med annan rättsuppfattning än den svenska och sedan säger att ”alla är individer så det blir inga problem”, ja då står man där sedan med ökad kriminalitet, utarbetad polis, överfyllda fängelser och rop på hårdare straff. Vad konstigt det blev! Vad många dåliga individuella val vi fick!

Det andra problemet är kategoriseringarnas status. Är de skillnader som finns mellan exempelvis män och kvinnor när det gäller intressen, levnadsstil eller kanske politiska preferenser skapade av naturen eller är det människan själv som har skapat dem? Skillnaden mellan vänstern och högern är här att vänstern tenderar att se alla kategorier som onödiga och skapade av människan (vilket förklarar varför man vill ingripa mot dem) och att högern snarare accepterar skillnader mellan människor eftersom den uppfattar dem som naturliga och kanske rent av som välgörande. Det är väl inte så farligt att vi är män och kvinnor tänker högern. Låt människor vara fria att bejaka sina könsroller.

Ingen kan idag avgöra huruvida de skillnader som går att skönja mellan olika kategorier av människor är naturliga eller skapade. En del är kanske naturliga medan andra är skapade. Och somliga är kanske inte ens skapade utan finns bara som fördom och fantasi. Ingen kan heller inte avgöra i vilken grad vi alla verkligen är fria individer eller på något sätt offer för omständigheter som vi själva kanske inte ens förstår. Ingen äger den kunskapen. Ingen.

Därför blir slutsatsen som vanligt att vi ska vara försiktiga. Det är för enkelt att förneka generaliseringarnas värde samtidigt som det är för enkelt att bara identifiera människor utifrån deras grupptillhörighet. Vi får göra som förnuftet påbjuder: försöka hitta den gyllene medelvägen mellan två motsatta principer. Vi kan inte förneka vår mänskliga frihet: all vår moral bygger på att vi som människor har ett ansvar för våra handlingar. Men vi kan heller inte förneka det uppenbara faktum att det går att läsa ut mönster och regelbundenheter i de val vi gör beroende på vilka vi är. Att bara hänvisa till individ, frihet och ansvar när man bygger ett samhälle är enögd dårskap.

Vi måste väl våga lära oss något av vår historia och den verklighet vi lever i?