Vi behöver inte acceptera att den modernistiska arkitekturen ska få vanställa våra städer. Vi kan tala om för arkitekter och politiker vad vi egentligen tycker om deras fyrkantiga lådor i stål och glas. Det finns nämligen en anledning till att arkitekterna själva bor i vackra stenhus från tidigt 1900-tal: deras skapelser är fula och människofientliga. Men det finns hopp. Människor har börjat göra motstånd. Och på kontinenten, framför allt i Tyskland, har man börjat rekonstruera hela kvarter så som de såg ut före Andra världskriget. Vi kommer få ett paradigmskifte och förhoppningsvis kommer de flesta av de monstruösa skapelser som slagits upp i våra städer under de senaste decennierna, men som ingen fotograferar eller sätter på några vykort för att visa hur vackert det är i Stockholm eller i Göteborg, vara rivna om hundra år.

Richard Sörman, redaktör för avdelningen Idé och kultur på Det Goda Samhället, har träffat Michael Diamant som 2013 startade Facebooksidan ”Nyproduktion i klassisk tradition” och som idag också är en av de drivande personerna bakom sidan ”Arkitekturupproret” där specialister och allmänintresserade samordnar sitt motstånd mot den modernistiska arkitekturen.

I över en timme satt jag och Michael Diamant på ett kafé på Kungsgatan i Stockholm och talade om arkitektur och livsmiljö. Michael menar att det är arkitekternas fel och ingen annans att vi bygger så fult i Sverige. Arkitekterna ignorerar all historisk kunskap som finns om hur man skapar harmoniska stadsmiljöer. Deras drivkraft är att imponera på sina kollegor genom att vara nydanande. Allt ska vara nytt och modernt. Det viktiga är inte att det är bra eller vackert utan att det är nytt. Människor måste våga börja protestera säger Michael. De måste våga lita på sin intuition: vill vi verkligen att det ska se ut så här? Tycker vi detta är vackert?

Enligt Michael kommer vi oundvikligen få ett paradigmskifte i tänkandet kring vad som är god arkitektur. Han är helt övertygad om att modernismens skapelser är borta om hundra år. Men vi måste engagera oss, säger han. Och alla kan bidra: vi kan alla protestera, vi kan tala om för arkitekter och politiker vad vi egentligen tycker om deras fyrkantiga lådor.

Jag börjar med att be Michael berätta om ”Arkitekturupproret”. Vad är Arkitekturupproret? Är det en den del av en internationell trend eller något mer specifikt svenskt?

Michael Diamant: Det är både specifikt för Sverige och en del av en bredare trend. Det finns liknande rörelser i andra länder, men de tar sig en annan form beroende på hur mottagliga de är på andra sidan, det vill säga de som man försöker påverka. De som egentligen har kommit längst och är bäst organiserade är tyskarna. Där finns det en rörelse som heter Stadtbild Deutschland. De är tyskar och alltså är de metodiska. På fritiden sitter entusiaster och gör rekonstruktioner av stadskärnor som är detaljerade ner på millimetern.

Det Goda Samhället: Finns det en skillnad här mellan gamla Öst- och Västtyskland?

Nej, det är spritt över hela Tyskland, men det började i öst. Det vill säga att anledningen till att de i väst fick nog var att man i öst började rekonstruera gamla stadskärnor efter kommunismens fall. Det har framför allt varit Dresden man tittat på. Det var lite där det började. Och det var samtidigt som Internet slog igenom. Den yngre generationen, de som var födda efter kriget, fick då se hur fint det hade sett ut förut i Tyskland och kunde jämföra det med hur gräsligt det ofta var nu. Det satte igång rekonstruktionstankar och det kom in en massa rekonstruktionsinitiativ och i samband med dessa var det några tyska arkitekter som i liten skala började rita klassisk arkitektur. De fick kanske en bra deal med några byggherrar och började bygga. Resten är egentligen bara marknadsekonomi. Det är inte generell bostadsbrist i Tyskland. Det är ungefär som i Sverige på 90-talet. Dessutom har de en stagnerande befolkning så på vissa håll är det köparens marknad och då måste man ju anstränga sig för att få sälja. Det är alltså lättare att sälja det som är klassiskt inspirerat än det som mest liknar en fyrkantig låda.

DGS: Och hur har vi det i Sverige om du jämför med Tyskland?

MD: Det var så här i Sverige på 90-talet. Det var faktiskt det. Vi byggde Sankt Eriksområdet i Stockholm. Vi byggde massor av klassiskt inspirerad postmodernism i Sverige som var ganska trevligt. I Stockholm har vi till exempel Lidingö centrum, vi har Alvik – som kanske inte är världens bästa men ändå något –, vi har Oxtorget inne i stan. Så man byggde väldigt mycket klassiskt inspirerat ett tag därför att det inte gick att sälja något annat. Då blev plötsligt byggbolagen intresserade och det var inga problem med byggkostnader eller fördyringar eller något sådant. Det sålde som smör och det är jättepopulära områden idag.

DGS: Så du menar att om vi inte hade haft det höga tryck vi har idag på bostadsmarknaden så hade till exempel alla de gräsliga bostadshus man på senare år slagit upp i Uppsala, där jag själv bor, sett annorlunda ut? Man hade alltså anpassat bostädernas utseende efter vad människor verkligen vill bo i?

MD: Svar ja! Alltså arkitektkåren kommer streta emot. Men samtidigt vill de ha uppdrag och måste anpassa sig efter marknaden. På 90-talet fanns det inget val. Man var tvungen att bygga bostäder som människor ville bo i och då fick man ett område som Södra station i Stockholm till exempel, som kanske inte är perfekt men ändå ljusår från vad som byggs idag.

DGS: Och ”postmodernism” betyder här att man går förbi den rena modernismen och tillåter sig att inspireras av äldre byggstilar?

MD: Postmodernister var modernister som fick lite dåligt samvete över att ha skapat så monstruösa miljöer men som ändå inte vågade ta steget fullt ut. De ville också vara lite ironiska – det var någon 90-talsgrej – så de gjorde ett halvdant arbete. Men det här halvdana – och vi kan tänka på Nacka strand till exempel – är ändå ljusår när det gäller humanism, färger, form från det som byggs idag. På grund av den bostadsbrist vi har nu är det återigen arkitekternas marknad. De kan rita hur fult de vill och de gör det. Så är situationen idag.

DGS: Om vi går tillbaka till Arkitekturupproret. Kan du beskriva lite mer ingående vilka ni är?

MD: Det grundades för några år sedan. Jag själv startade en grupp som heter Nyproduktion i klassisk tradition. Tanken med den var egentligen bara att visa exempel på klassiska nybyggen, alltså nyproduktioner med klassisk arkitektur. Syftet var att starta den här ifrågasättandeprocessen som är så avgörande. Det går till så att jag postar ett exempel som ska få människor att tänka: ”Titta! Aha! Det här går att göra!” Det handlar helt enkelt om att få upp människors ögon för att det faktiskt går att bygga vackert även idag. En av medlemmarna i min grupp startade sedan det andra benet: Arkitekturupproret.

Så det är egentligen två ben. Och han som håller i Arkitekturupproret är inte skolad arkitekt han heller men däremot ett marknadsföringsgeni. Så det blev två utmärkta ben. En sida där man går igenom projekt. Man kan kritisera projekten och föra en diskussion om nya klassiska projekt med deras fördelar och nackdelar. Och den andra sidan, Arkitekturupproret, är då mer som en clickbait som visar fram på nätet vad som byggs i andra länder, vad som är snyggt. Det handlar om påverkan och det fungerar hur fantastiskt bra som helst. De här två sidorna har varit jättebra parhästar. Arkitekturupproret är en sida som fått vanliga människor som inte har arkitektur som specialintresse att börja tänka och tycka, och framför allt att känna och förstå att de har rätt att tycka.

Och så har vi haft en växelverkan mellan sidorna. Från vårt håll – alltså sidan Nyproduktion – har vi bland annat hjälpt till med att utveckla ny terminologi. Den tunga teori som omgärdat den moderna arkitekturen – Foucault, sociologi, diskursanalys och annat – har nästan gjort det omöjligt att kritisera modernismen. Det har inte ens funnits termer för att kritisera.

DGS: Har ni själva fått uppfinna den nya terminologin?

MD: Till viss del. Det har inte behövts tidigare, men nu behövs det för att särskilja på en massa saker och det har arkitekturupproret lyckats popularisera och sprida så idag skiljer alla på ”modern” och ”modernistisk”. Då har vi plötsligt en mer jämlik spelplan. Vi kritiserar inte modern arkitektur men modernistisk arkitektur och då slipper vi självmålet att vi är emot allt som är nytt. Och jag har svårt för när människor säger att det gillar ”gammal stil”. Vad är ”gammal stil” för något? Det finns ju en mängd olika stilar. Man kan alltså inte gilla ”klassisk stil”. Klassicistisk är en stil bland många andra äldre stilarter. Så arkitekturupproret kämpar för ”klassisk tradition” och det är ett ramverk för hur du gestaltar en byggnad, en arkitekturfilosofi, som varit som en röd tråd från Antiken fram till idag.

DGS: Jag tänkte ta en ganska brutal fråga som jag tror att många människor kan relatera till och som därför äger en viss relevans. För ett tiotal år sedan byggde man ett nytt bostadskomplex vid en av Uppsalas utfarter. Huset står nära ett grönområde men det är mörkgrått, i princip helt fyrkantigt, utan balkonger och med små och anonyma fönster. När jag ser ett sådant bostadshus i Sverige, som får mig att associera till ett fängelse i en militärdiktatur, då undrar jag helt enkelt om arkitekter är fullständigt dumma i huvudet. Hur tänker arkitekter egentligen som ritar den här typen av hus åt människor? Hur är det möjligt att de låter bygga sådana här hus?

MD: Svaret är att de inte bygger för dig. De bygger för varandra. De här människorna är ingjutna i en ideologi, en modernistisk ideologi, där det viktigaste är att bygga nytt, inte att bygga bra. Är man konservativ utgår man från best practice, du är inte emot det som är nytt, men det måste vara bättre än det föregående för att du ska ta till dig det och förkasta det gamla. I modernismen är det viktigaste att det är nytt, om det är bra är helt sekundärt.

DGS: Så det är samma princip som i populärkulturen: det ska vara ny musik, nya trender, nya influenser. Det är det nya som är det värdefulla?

MD: Ja. Det är nyheten som är bra, inte kvaliteten i sig. De flesta människor bryr sig inte ett dugg om nytänkande inom arkitekturen, men arkitekterna ritar hus för varandra. Och ett stort problem – jag kommer in lite på ett sidospår här – är det nära förhållandet till journalister. Journalistiken i Sverige är väldigt koncentrerad till Södermalm. Jag tror att en tredjedel ungefär av Sveriges journalister bor på Södermalm. Arkitekterna är också väldigt koncentrerade till Södermalm. De här människorna är kompisar med varandra. Och därav har du ju skapat en ”match made in hell” för de här människorna bekräftar varandra: de är båda radikala, visionära och bla bla bla och så pumpar de ut sina budskap till människor. Och eftersom vi är så ängsliga över vad vi ska tycka och tänka i Sverige så tänker vi att det här är säkert fint. Jag blir tillsagd att det där är fint, alltså är jag glad.

DGS: Samtidigt som arkitekterna själva bor i vackra stenhus i innerstan från tidigt 1900-tal…

MD: De reflekterar inte ens över det bisarra i det här. De har sina kontor också i de vackra stenhusen. De skyr de miljöer de skapar som pesten. Det är helt absurt. Och arkitekturupproret slog igenom tack vare landsortsmedia inte storstadsmedia för landsortsmedia har inte några arkitekter som de är kompisar med. Hela DN:s och SvD:s kulturredaktioner här i stan, de minglar med varandra överallt. De skriver inte elaka saker om varandra.

DGS: En annan fråga vi kan komma in på är det här med skönhet och mänskligt välmående. Man pratar ofta idag om evidensbaserad kunskap: det ska finnas stöd i forskning och vetenskap för det vi tror oss veta. Finns det forskning idag som kan bekräfta kopplingar mellan olika former, olika miljöer eller färgkombinationer och mänskligt välmående? Minskar stresshormoner av vissa konturer, vissa former och så vidare, och kan det vara så att en klassisk arkitektur går mer i linje med människans behov när det gäller omgivande livsmiljö?

MP: Det finns massor av undersökningar om detta idag och det kommer fler och fler. Problemet är att det värsta som hänt Västvärlden sedan 1950 är relativismen. Vad som är vackert är numera per definition relativt: det bestämmer var och en själv?

DGS: Det är det jag försöker komma åt lite grann.

MD: Ja visst. Vi gillar inte kantiga ytor, vi gillar inte stora öppna ytor, men enligt mig är det här saker vi har känt till väldigt länge, även inom stadsplaneringen. Inget är byggt av en slump i välordnade städer. Gatustrukturen i Stockholms innerstad har inte kommit till av en slump: det är mycket genomtänkt allting med syftlinjer och axlar och att en vissa gata ska mynna ut i en plats med en vacker kyrka. Det är enormt genomtänkt: gatubredden, hushöjden, allt. Så all den här kunskapen har funnits. Det finns en massa ny forskning om det, men den kommer inte kommer inte ändra på modernisterna heller.

Vill du ha fakta om vad alla människor uppfattar som vackert så gå in på sajten ”Visit Stockholm” eller på deras Facebooksida: man kan tro att det inte har rivits ett enda hus i stan på hundra år. De gör allt de kan för att dölja vad modernistisk arkitektur har gjort med Stockholm. När man ser deras sida kan man exempelvis inte tro att de har byggt de här stålställningarna bredvid Stadshuset som heter Stockholm Water Front. Man kan inte tro att det finns. De tar bort det i varenda bild. Så att vad som är fint, vad som är fult: alla vet om det.

DGS: Så du menar att den nya evidensbaserade kunskapen egentligen inte behövs.

MD: Den behövs inte. Det är bara för att allt har blivit så relativiserat som vi tror att vi måste bevisa vad vi egentligen redan vet. Vi byggde vackert i tvåtusen år, sedan började vi plötsligt relativisera allting och då kom fulheten på en gång.

DGS: Finns det ett ideologiskt motstånd mot skönhet?

MD: Ja det gör det. Arkitekterna är mer extrema än vad journalistkåren är i Sverige. Tidningen Arkitekten gjorde en undersökning 2014 vad arkitekterna skulle rösta på. 68 procent skulle rösta på Vänstern, Fi eller Miljöpartiet. Bland unga arkitekter var det 20 procent som skulle rösta på Fi. Så var all dårskap kommer ifrån är egentligen inte så svårt att förstå.

DGS: En annan fråga man kan fundera på är den om makten över arkitekturen. Vilka är det som bestämmer hur det ska se ut i våra städer? Är det arkitekterna, eller är det politikerna eller kanske tjänstemännen eller byggherrarna?

MD: Helt och hållet arkitekterna. Arkitekterna sätter ”diskursen”, om uttrycket tillåts: vad är arkitektur? Vad är god arkitektur? Vad är standard? Det är arkitekterna som sätter den, inte byggherrarna. De sätter standarden och får igenom det de vill. Arkitekterna sätter tonen. De kan rita vackert om de vill, men de vill inte! Det är så pinsamt att de inte ens kan stå för sin egen arkitektur. Titta vilken arkitektur de belönar med olika priser. Det är ju den ena knasiga lådan efter den andra.

DGS: Vi har det stora nya konserthuset i Uppsala.

MD: Kärnkraftverket?

DGS: Just det. Insidan är fantastisk, enligt min mening, men utsidan är bara hemsk.

MD: Det är ungefär som nya Scandic vid Centralen. De har en jättefin Skybar. Men den är ju grotesk utanpå. Men det är för att vi har mindre tolerans med galen inredning än med utsidan.

Det låter så extremt det jag säger och man vill alltid hitta något slags mellanväg i Sverige, men det är hundra procent arkitekternas fel. De bestämmer vad som är arkitektur och vad som är god arkitektur. Byggherrarna bryr sig inte ett smack. De bygger efter vinst. De kan bygga tinnar och torn, de kan bygga en fyrkantig låda.

DGS: Finns det något politiskt motstånd i Sverige mot den modernistiska arkitekturen?

MD: Politikerna är rädda. Politikerna är lika svenska som vi andra och de är rädda att få höra att de har dålig smak. Det finns väl inget värre öde för en människa i medelklassen – som jag själv också tillhör – än att få höra att man har dålig smak! Så de har kapitulerat. De tänker att det är väl någon stjärnarkitekt som ritat det där nya huset så jag vågar inte säga vad jag egentligen tycker. Deras problem är alltså bara att de inte vågar säga någonting. När de väl vågar blir det bra. Som nu i Nacka port här till exempel där det mest klassiska förslaget gick igenom. Så de kan. De har makten att styra lite grann. De kan inte ändra arkitekturutbildningen, men de kan styra om lite grann och när de gör det blir det bra. Men för det mesta har de inte vågat. De vill inte få en storm av skribenter på kultursidorna som säger att de inte förstår sig på konst, att de är reaktionära och små och dumma. Så allt bygger på rädsla. Arkitekturupproret försöker krossa en rädsla. Du och jag och alla här inne på Kaféet får tycka om arkitektur. Våra röster ska räknas fast vi inte är utbildade experter

DGS: Det är en svår uppgift detta att bara få människor att förstå att de inte behöver acceptera att våra städer ska se ut som de gör.

MD: Det är revolutionerande!

DGS: Och hur ser du på framtiden? Kommer det en dag då man börjar riva våra fyrkanter i järn och glas?

MD: Ge det hundra år så kommer inte en enda av de här byggnaderna finnas kvar.

DGS: Du tror verkligen det?

MD: Jag är helt övertygad. Det här kommer vara en jobbig historisk parentes som vi tyvärr är tvungna att leva under. Men våra barnbarn kommer slippa det här. Det är väldigt enkelt. Nu har vi öppnat Pandoras ask här lite grann och fler har fått en röst och framför allt så utbildas det nya klassiska arkitekter. Ax:son-Johnsson stiftelsen har nu en sommarkurs sedan fyra år tillbaka som utbildar unga klassiska arkitekter från hela världen. Det finns firmor i hela världen, det finns en kontakt mellan alla. Så att det här blir bara större och större. Och exemplen på bra ny arkitektur blir bara fler och fler. Vi kommer att vinna. För nu när människor har fått en röst kommer människor i nio fall av tio välja det vackra huset framför plåtschabraket.

DGS: Vad kan vanliga människor göra för att bidra till den här utvecklingen?

MD: Engagera sig på Facebook. Skriv! Alltså låt inte arkitekterna leva i sin bubbla. De är så indoktrinerade med tanken att de sysslar med demokrati och deltagande att de knappt förstår vad vi pratar om. Slå sönder deras bubbla! Skriv ”Gud vad fult det är!” Skriv en kraftigt negativ Facebook-kommentar utan personangrepp på arkitekten och förklara att det här är apfult och inget annat. Det hjälper!

DGS: Människor ska alltså våga lita på sin intuition. Tycker de att en byggnad är ful så är den antagligen ful.

MP: Ja då är den ful. Du har rätt att tycka. Det är din miljö. Tyck, tyck, tyck! De flesta har minst gymnasieutbildning i Sverige och vi har massor med människor som är experter på en mängd områden. Varför skulle de inte ha förmågan att uppfatta vad som är vackert och fult? Låt människor tycka. Och låt dem kommentera. Kommentera, kommentera, kommentera! Det ska vara jobbigt för arkitekterna.

DGS: Och människor ska väl våga fråga sig själva om det verkligen är i sådana hus de helst vill bo? Är det så här jag vill att min stad ska se ut?

MD: Ja. Och tänk bortom ”häftigt”. Det är kul med ”wow!” och ”häftigt!” ett tag, men man vill inte bo i ”wow” och ”häftigt” hur länge som helst. Man vill bo i något som är mysigt, trivsamt etc. Så tänk bortom ”wow!”: är det här bra arkitektur? Skulle jag vilja bo här? Kommer människor vilja träffas och fika här? Sådana enkla saker.

DGS: Är det inte så också att om människor uppfattar en miljö som vacker och trivsam så respekterar man den mer och tenderar att bidra till att sköta den. Det vill säga att om man tycker att kvarteret i alla fall är fult som stryk så kan man lika gärna kasta fimpen eller glasspappret på marken?

MD: Oh ja! Sergels torg är väl ett bra exempel på det. En miljö som Sergels torg bidrar till förslumning och förslumningen i sin tur bidrar till en extrem kommersialisering. Stora delar av Sergels torg är ju numera inglasade. Så att modernismen leder också till förslumning av offentliga platser som i sin tur kommersialiseras. Du kan inte sitta någonstans i Stockholm utan att betala för det.

Jag ska lära dig en sak som kan hjälpa dig att identifiera en klassiskt genomtänkt arkitektur. Det är svårt för många att sätta fingret på varför vi tycker ett hus är vackert, men jag kan lära dig något som du kommer se på alla klassiska byggnader och du kommer inte se den på de modernistiska. Då kommer du finna den röda tråden bakom den klassiska arkitekturen. Det är några saker som alla klassiska byggnader har oavsett om de är byggda år 1500 eller år 2000.

Det börjar med en sockelvåning. Alltså längst ned har du en basvåning. Det finns en tydlighet i att här är första våningen. Sedan har du också ett tydligt avslut på byggnaden. Antingen ornamentalt eller också är fönstren mindre på högsta våningen. Du har alltså en tydlig början och ett tydligt slut. Sedan har du sista hemligheten här: delsymmetrier. En 60-talsfasad tycker du ofta är astråkig för det är en enda symmetri, exempelvis bara rader av likadana fönster. Sedan har du den galenskap vi bygger nu där fönstren ibland ligger huller om buller. Då har du kaos.

Hjärnan blir jätteirriterad. Klassiska fönster är ofta organiserade i parsymmetrier. Det finns flera symmetrier på samma fasad, du har alltså både variation och harmoni på samma fasad. Så titta sedan på alla gamla hus här ute på Kungsgatan. Du kommer se det: sockelvåning, mindre fönster där uppe och ett tydligt avslut på byggnaden och flera par av symmetrier så att byggnaden blir harmonisk. I princip följer alla byggnader från 1500 och framåt denna princip, vilket gör att de alla ser trevliga ut oavsett om det är jugend, nationalromantik eller vad det nu kan vara. Alla stilar bygger på den principen.

DGS: Men inte modernismen.

MD: Men inte modernismen och därför tycker vi den är jobbig och att den är jobbig att titta på. Ingen tydlig början, inget tydlig slut, ingen skillnad på fönsterstorleken beroende på var fönstren sitter, inga delsymmetrier. Det låter väldigt banalt, men vem som helst kan verifiera det överallt där det finns äldre kvalitativ arkitektur.

DGS: Om vi avslutningsvis tänker oss att det kommer en reaktion på modernismen. Hur tror du den kommer se ut?

MD: Det är olika i olika länder. Sverige är ett väldigt extremt land där vi bara gör en sak i taget, men då gör vi det helhjärtat…

DGS: Så när vi får vår konsensusreaktion…

MD: …ja då får vi bara grekiska kolonner överallt och då kommer jag att kräkas och bara vilja ha glas och stål eftersom man inte kan göra något lagom här så det är det som troligtvis kommer i Sverige: en total motreaktion.

DGS: Och när tror du den kan komma?

MD: De som nu är unga måste ha hamnat i maktpositioner. Så jag skulle ge det tyvärr trettio år. Men om trettio år har du ett totalt paradigmskifte. Då är dagens unga i 50-årsåldern och sitter på maktpositioner.

DGS: Vilken svensk eller nordisk stil har vi att falla tillbaka på när vi vill lämna modernismen och göra något typiskt svenskt igen?

MD: Den som är väldigt älskad är ju 20-talsklassicismen. Nordic grace, de här palettfärgade husen som är rosa och pastellgröna. De brukar de flesta människor tycka jättemycket om och de passar så bra i vårt mörker. När det är mörkt, grått och disigt lyser hela huset upp där. Och sedan så har vi lite Luther i oss fortfarande så det överdådiga fungerar inte här. Det finns ornamentik, men den är sparsmakad. Även i utlandet brukar man gilla Nordic grace så där kan vi kanske ta vid.

Efter intervjun går vi ut i solljuset och Michael visar på husen längs Kungsgatan hur äldre tiders arkitekter följde likartade principer för hur vackra hus skulle konstrueras även om de arbetade med olika stilar och under olika tidsepoker. När jag senare sätter mig i min bil och åker ut genom innerstan mot Norrtull ser jag mängder av vackra hus. När jag lämnar Stockholms innerstad och åker E4:an förbi kontorsbyggnader och köpcentra lyssnar jag på musik istället för att titta på arkitektur.

Är du nyfiken på Arkitekturupproret? Gå in på http://www.arkitekturupproret.se/ eller på organisationens Facebooksida.